Å andra sidan, när man ser tillbaka på familjens senaste 15 år, verkar väldigt få dagar ha varit sådana dagar.

* * *

Någon gång runt halv ett på natten till den 13:e kliver 22-årige Agri Bokan ur en bil utanför Örby skola i södra Stockholm. Ur mörkret lösgör sig en okänd person och avfyrar flera skott mot Agri. Enligt vittnen hörs två skott, sedan ett skrik, sedan tre skott till.

Agri har inte en chans. När polis och ambulans hunnit fram förklaras han död på platsen.

Polisens hypotes är att mordet var en hämnd för en incident i Bredäng den 8 juni samma år. Då sköts en 22-årig man i benen med sex skott. Enligt uppgift för att han stulit 25 gram kokain från en gömma. Kokainets gatupris: omkring 25 000 kronor. Kanske mer, beroende på cutten – hur utspätt det vita pulvret är med kreatin, koffein eller annat när det når slutkund. Kaffepengar i den kriminella världen. Men det gäller att statuera exempel.

Det stannade inte där. Skotten i Bredäng blev istället starten på en lång och blodig konflikt mellan två kriminella nätverk baserade i stadsdelarna Östberga respektive Bredäng. Ett gängkrig som bidrog till att knuffa en redan skör stadsdel över kanten till att bli ett av polisen klassificerat utsatt område.

Tack vare hårt arbete har området idag, tio år senare, slitit sig ur gängkriminalitetens klor. Sedan den 1 december 2023 ingår inte längre Östberga i polisens lista. Men till kostnaden av bland annat tio människors liv. Tre av dem heter Bokan i efternamn.

* * *

– Vi firade med tårta när vi hörde att Östberga tagits bort från listan.

Det säger biträdande rektor på Östbergaskolan. Hon vill inte – av anledningar orelaterade till Östberga – framträda med namn, men har jobbat här sedan 1987. Följt barnen genom uppväxten. Haft barnens föräldrar som elever. Sett årskull efter årskull passera skolan på väg ut i livet. Om någon kan Östbergas närmaste historia, dess dalar och toppar, är det hon.

Östbergaskolan.

Bild: Zanna Nordqvist

Dagens ETC träffar henne och skolans rektor Mattias Wernqvist några dagar efter tårtkalaset. De berättar om alla goda krafter som bidragit till att få Östberga på fötter igen. Om eldsjälarnas tålamod, tidigare rektorns insatser, socialtjänstens ansträngningar, engagerade föräldrar, ungdomar som velat se förändring, betydelsen av Östberga kulturhus, om medborgardialoger, grillkvällar och ett lokalsamhälle som fortfarande arbetar för att svetsas samman.

Men när de får frågor om baksidan, om varför Östberga från första början hamnade på polisens lista över utsatta områden, om vilka krafter de i praktiken kämpade emot. Då blir de båda skolledarna direkt aningen mer på sin vakt.

De tycker att Östberga framställts överdrivet negativt.

Visst har området varit oroligt, medger de. Sedan kanske 90-talet. Och visst har det varit isolerat, inklämt på en höjd, med dåliga kommunikationer, en hög andel hyresrätter, med de särskilda utmaningar en social snedfördelning för med sig. 

– Men det har aldrig känts otryggt att gå här. Inte ens när det var som värst. Inte ens med familjen som så mycket handlar om. Jag har ju känt dem sen de gick i skolan. Det var goa killar och tjejen också. Alltid sociala och trevliga. Även efteråt, under allt det negativa. Jag tyckte inte ens att de var särskilt busiga. Jag tror att jag pratar för många när jag säger så, säger biträdande rektorn.

* * *

Familjen hon pratar om är bröderna Bokan. Om dem har Alvaro Torres, kommunpolis som arbetar med samverkan mellan polisen och stadsdelen, en del att säga. 

– De styrde i stort sett området. Boende anmälde inte brott i samma utsträckning. Man vågade inte. Inte med tanke på gängets våldskapital. Om man visste vilka de var, vilket de flesta gjorde, så visste man också att inte sätta sig upp mot dem. De höll i princip stadsdelen som gisslan, säger han.

De fyra bröderna – till en början Barzan, Aras och Agri, senare även minstingen Zana – utgjorde kärnan i Östberganätverket. Redan när Alvaro Torres började arbeta i området 2009 stack bröderna ut som en maktfaktor i området, med misstänkta kopplingar till ett kriminellt nätverk i Hagsätra. Men det var senare, runt 2013, som problemen började eskalera.

Var vi där för mycket blev det motreaktioner. Då började bilar brinna.

Alvaro Torres berättar också om höghuset mitt i Östberga centrum. Från en lägenhet i de övre våningarna hade bröderna fri sikt över torget, över de enda två infarterna till centrum, över dem som rörde sig i området. Kom någon in som de inte kände igen gav bröderna order till någon lägre i hierarkin att snabbt kolla upp vem som vågat sig in i ”deras” område.

– Vi försökte vara där så mycket som möjligt. Men var vi där för mycket blev det motreaktioner. Då började bilar brinna. Under en period fick vi inte åka in i området med två patrullbilar. En gång satte de till och med eld på en polisbil, berättar Alvaro Torres.

Gränsen för nätverkets tålamod med polisiär närvaro var svår att missa. Om fler än en ensam patrullbil åkte in och parkerade i området var nätverkets utförare snart där och vandaliserade något av fordonen. Inte varje gång, men ofta nog för att budskapet skulle gå fram: Här är det vi som bestämmer!

– Det var en tydlig maktutövning från deras sida. Inte för att de egentligen såg oss som en huvudfiende, men de förstod att vi försökte störa ut dem, så då ville de visa att vi inte kunde det. 

* * *

Det är förmodligen bara tur som gjort att Östberganätverkets krig med rivalerna i Bredäng inte skördat några offer utanför nätverken. I våldsvågen som följde dödsskjutningen i Örby i september 2013 visades nämligen inte särskilt mycket hänsyn till utomstående.

Dagen efter mordet på Agri luras en relativt perifer person i Bredängnätverket till gamla Östberga. Han skjuts till döds utanför områdets videobutik. Nästa mord sker i mars 2016. Då mejas en 25-årig profil i Bredängnätverket ned med automatvapen intill en park full med lekande barn. 

I augusti 2017 har turen kommit till 21-årige Zana, minstingen i Bokanfamiljen. Han skjuts ihjäl med automatvapen, bokstavligen ett stenkast från en grupp barn som av förskolepersonal snabbt leds i skydd in i en liten redskapsbod.

Nu går det fort. Två månader senare skjuts en 29-årig man till döds på Bällstavägen i Bromma. Mordoffret är den person som startade kriget när han 2013 sköt en person i benen med sex skott utanför Bredängs tunnelbana. 

I september är det dags igen, då en högt uppsatt person i Bredängnätverket skjuts ihjäl i Haninge. I juni 2020 sker nästa mord, i Liseberg, Älvsjö. I november samma år hittas en av dem som polisen misstänkte för inblandning i Lisebergsmordet, en 18-årig pojke, död i ett skogsparti i Skärholmen.

2021 decimeras Östberganätverkets ledning ännu en gång när Barzan, äldst i brödraskaran, skjuts ihjäl på ett hotell i Kungsholmen i Stockholm. Vilket lämnar Aras – i skrivande stund i fängelse där han avtjänar ett straff för grovt narkotikabrott – ensam kvar av bröderna. Samma år i Haninge sker ett tionde mord som kan kopplas till konflikten.

Historien om Östberganätverket innehåller inte bara urskillningslöst våld. Det är också en historia om barn som inte fått tillräcklig hjälp och stöd, av vare sig föräldrar eller samhälle.

* * *

Exakt när och hur och var det gick snett för familjen Bokan är oklart. De tidigaste spåren som visar att något inte stod helt rätt är ungefär 15 år gamla. Peyman, enda flicka i syskonskaran, publicerade mellan januari 2008 och september 2009 en blogg där hon sporadiskt berättade om sitt liv. Hon var då runt 17 år. 

”Hon slog sönder mig”

I ett av de första inläggen skriver Peyman att hennes tjocka, vackra och långa hår slutat växa och att hon har kala fläckar här och där efter all misshandel från föräldrarna. I samma inlägg skriver hon att första gången hon blev slagen av familjen i Sverige var när hon började på Östbergaskolan. 

På sommaren samma år skriver hon att hennes släktingar i Kurdistan inte vill ha dit henne, att hon bara ”är problem”. Hon berättar om ett tidigare besök där hon fått stryk på grund av sina kläde och vid flera andra tillfällen.

Bloggläsaren får också följa med på tonårsbus. Som när Peyman och en kompis snattar godis för över tusen kronor på Konsum, blir tagna och förda till polisstationen varifrån Peymans inte alltför glada mamma tvingas hämta ut sin dotter. 

”Hon slog sönder mig” senare samma dag, skriver Peyman. Bestraffningsvapen: en lång slang. 

Våldet kom av allt att döma tidigt in i syskonens liv. Liksom dusterna med de rättsvårdande myndigheterna.

”OM NI RIKTAR PISTOL MOT MIN MAMMA SKA JAG RIKTA PISTOL MOT ERA MAMMOR!”

Det går nästan att ta på Peymans panikslagna vrede genom den torra tjänstemannaprosa som åtalet den 15 februari 2013 mot tre av syskonen Bokan – systern och två bröder – för hot mot tjänsteman är skriven i. 

Det är piketpolisen som stormat familjens lägenhet och skrämt slag på mamman, vid tillfället ensam i lägenheten, vilket får de tre åtalade att rasa mot poliserna. Åtalet läggs till slut ned, men det är varken det första eller sista som riktats mot familjen.

Hösten 2008 skriver Peyman i sin blogg att en av bröderna kommit hem igen efter en lång tid. Datumet stämmer överens med när storebror Aras, 19 år, torde ha blivit villkorligt frigiven efter en dom för rån på ett år och åtta månaders fängelse.

I slutet av året döms Agri, 17 år, för rån, försök till rån och mordbrand – tillsammans med ett gäng kompisar ska han året före ha tuttat eld på förskolan Gläntan i Älvsjö.

Efter det tas Agris fall upp i Stockholms länsrätt där det beslutas att han ska bli föremål för lagen om vård av unga LVU. Han och hans mamma överklagar beslutet. Till ingen nytta. I april 2008 avslår Kammarrätten i Stockholm familjens överklagan.

I dokumenten framkommer att Agri flera gånger pekats ut som misstänkt för brott. Att han betett sig ”verbalt aggressivt i skolan” och haft ”en negativ attityd mot poliser och socialtjänst”. Att han behöver komma ifrån sin hemmiljö för att i lugn och ro kunna genomföra sina grundskolestudier. Att han behöver stöd för att ta till sig ett positivt normsystem. Att han har en tendens till aggressivitet och impulsivitet. Och att det finns en påtaglig risk för att han fortsätter med kriminellt beteende. 

Av handlingarna framgår också att mamman vill flytta från Östberga för att komma ifrån det dåliga anseendet som familjen har och för att Agri och resten av familjen ska kunna börja om på nytt. Längre ned i dokumentet kan man läsa att mamman beviljats ”förtur för bostad i annat område av Stockholm”. Så blev det inte. 

* * *

Stadsdelen Östberga byggdes i två etapper. Den äldsta delen – Gamla Östberga – med början sent 1950-tal. Den yngsta – Östbergahöjden med sina loftgångshus i fyra våningar – tio år senare som en del av miljonprogrammet.

Östbergas placering – omringat av Årstafältet i öster, en motorväg i söder, Lisebergsparken i väster och ett industriområde i norr – har inneburit både för- och nackdelar. Stadsdelen har till exempel haft mindre genomströmning av boende än andra, motsvarande områden, vilket bidragit till en lokal känsla. Men också till viss isolering.

– På 90-talet började problemen i området bli synliga. Arbetslöshet, en hög andel som går på bidrag, allt fler som inte klarar skolan, säger Jonas Lindström, lektor i socialt arbete vid Södertörns högskola som utvärderat några av Stockholms stads insatser i området.

Han berättar om ett område där livet i form av affärer och serviceutbud under en tid drog sig tillbaka. Att Östberga hamnade i samma fälla som andra liknande miljonprogramsområden. Och om en vision om ett gott samhälle som inte nådde ända fram. 

– Man tog i för mycket, byggde för många lägenheter. På kort tid gick man från akut bostadsbrist till påtagligt bostadsöverskott 1975. Många områden stod halvtomma. Dessutom kom det nya boendeideal och man började tycka att miljonprogrammets betongmiljöer var trista och tråkiga. De grupper som hade möjlighet och resurser flyttade från dem, säger Jonas Lindström.

Andra grupper blev kvar. De utan samma möjligheter och resurser. Social segregation tog fart. Sedan kom flyktingar i olika vågor. Ännu en grupp i nedre regionerna av den socioekonomiska hierarkin. 

Under en period var det ganska uppgivet åtminstone i Östbergahöjden.

Det positiva var att det stod tomma lägenheter runt om i landet och väntade på att fyllas. Det negativa var att de fanns i mindre attraktiva områden. 

– Under en period var det ganska uppgivet åtminstone i Östbergahöjden. Affärer försvann. Inget knöt människor till platsen. Ungdomar hängde allt oftare ute på kvällar och nätter. Så småningom kom också grupperingar med kriminell verksamhet in i området. Det lockade dit vissa grupper. Samtidigt ökade de boendes upplevelse av otrygghet i stadsdelen.

Pusselbitarna börjar falla på plats. En dysfunktionell familj som från barnsben lärt sig våld som konfliktlösning. Ett alltmer segregerat samhälle. Ett område och dess ungdomar som lämnas åt sitt öde. Ett underskott av goda krafter som fångar upp samma ungdomar. Den ökade risken för att andra krafter ser sin chans och lockar in kidsen i mörkret.

Och så stämplingsteorin. Den psykologiska mekanism som ökar risken för att du till slut gör vad du ändå kommer att misstänkas för att ha gjort.

– Självbilden är jätteviktig för ett områdes utveckling. I Östberga fick unga gång på gång höra att det var en dålig stadsdel. Den utpekades som laglös. I deras huvud blir det till att de är sämre än andra. Jag har gång på gång sett det i min forskning, hur allt detta påverkar synen på sig själv och framtidstron, säger Jonas Lindström.

Han ger ett exempel. För några år sedan jobbade han i Skärholmen. En dag pratade han med ett gäng ungdomar i 14-årsåldern, alla med någon form av utländsk bakgrund. 

– De trivdes i stadsdelen men tyckte det var jobbigt att alla utifrån tyckte att det var nåt fel på den. När jag sa att Skärholmen haft en sådan stämpel sen 70-talet tittade de på mig jätteförvånat. ”Va”, frågade de, ”var det problem fast det bara bodde svenskar här då?”.

– Att varje dag, vecka, år ut, år in få höra att man är sämre blir till slut en självuppfyllande profetia. Sånt när uppgivenhet. Lägg till det att vissa har det tufft hemma, går runt med bekräftelsebehov, inte fått lära sig konsekvenstänk som barn, inte ser någon framtid – dessa barn blir lättare att rekrytera till kriminalitet.

De goda nyheterna är att inget av detta är nytt och att lösningen ofta ligger inom räckhåll om bara alla drar åt samma håll. Vilket Östbergas invånare, organisationer och myndigheter började göra redan för ungefär tio år sedan. 

Och det började med en mötesplats för alla.

* * *

– Jag tror ju inte att ett kulturhus är det som gör att kriminalitet försvinner. Men jag tror att kulturhuset blivit en stark dragningskraft för att göra annat, för barn och unga att inte vara rädda för varann. Förut kändes Östberga lite som platsen som Gud glömde. Nu kommer folk från andra ställen till Östberga. 

Jag minns att det var rätt tomt i området efter 18 på kvällarna. Folk var ganska rädda.

Anna Ulfstrand är enhetschef på kulturförvaltningen i Stockholms stad och har varit en del av Östbergas kamp för att lämna stämpeln som utsatt område.

– Jo, jag minns att det var rätt tomt i området efter 18 på kvällarna. Folk var ganska rädda. Det var skjutningar och bilbränder. Många ville flytta därifrån. Det satt ofta nån i en bil och kontrollerade vilka som kom och gick. Men jag minns också att jag blev upprörd över mediebilden av Östberga. Man lyfte bara det värsta. Det påverkar ju människor att bli etiketterade på det sättet, säger hon.

Anna Ulfstrand berättar samma historia som Östbergaskolans ledarduo. Den som handlar om att det i princip finns en ingrediens som inte får glömmas när ett sönderslaget samhälle ska läka. Gemenskap. Och en till. Relationer.

Kanske en till. Att låta generationerna mötas, vilket kulturhuset, färdigbyggt 2018,  lyckats med. Ett exempel är när ungdomar som hänger på fritidsgården följer de äldre hem efter deras kvällsaktiviteter i huset.

– Kulturhuset har säkert betytt olika saker för olika personer, men framför allt tror jag huset blivit en bekräftelse för folk i Östberga, en otrolig stolthet – ”wow, att vi har åstadkommit det här!”

Östberga kulturhus.

Bild: Jeffrey McIntosh

Samtidigt går våldet i vågor. Tre av bröderna är döda och en i fängelse. Nätverket är borta. Vad är det som säger att stiltjen i Östberga inte bara är resultatet av ett tillfälligt maktvakuum i den kriminella världen som snart fylls av nya personer?

Det vore inte första gången våldet gör comeback efter en tids lugn och ro. Anna Ulfstrand själv nämner mordet på Zana utanför förskolan mitt i Östberga centrum som en händelse som hon ett tag trodde skulle punktera processen att omvandla stadsdelen.

– Det känns definitivt som att vi är på väg åt rätt håll, men absolut, man kan inte isolera den här platsen från allt annat som pågår. Så jag väntar med att äta tårta.

En sak är hon riktigt orolig för. Kanske till och med mer än för ett kriminellt gängs återkomst. Att Stockholms stad tycker att Östbergas utveckling varit så god att de i stadshuset som håller i plånboken ska flytta resurserna till något där de enligt politiker gör bättre nytta.

– Jag blir så frustrerad när man inte satsar tillräckligt på barn och unga när man vet hur betydelsefullt det är med en bra fritid och saker att göra. Dessa områden beskrivs som så annorlunda, men människorna här har samma behov som alla andra: en bra vardag, säger Anna Ulfstrand.

Östbergaskolans Mattias Wernqvist delar hennes oro. Politikerna i stadshuset måste inse vikten av långsiktigt arbete. Inte minst för att upptäcka framtida Bokanfamiljer. 

– De är ju ett slags representanter för att något gått fel, säger han. 

– Det är därför vi behöver jobba med att identifiera vilka bland våra elever som är de sköraste. Det är dem vi behöver ta hand om. För om vi lyckas ta hand om dem och se till att de är kvar i ett lärande – då kommer vi att klara av alla andra också. 

Alla medlemmar i familjen Bokan har egentligen ett annat för- och efternamn.