– Klipp, klipp. Jag snittar lite i mellangården så du slipper spricka och sedan drar jag lite med tången. Lita på mig, jag har gjort det många gånger, säger han om förlossningen*.

BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8

Sedan ber han att få se på mina bröst, påstår att han vill se om de har börjat läcka – i vecka 7!

Så #metoo – och jag byter läkare.

Hittar istället kvinnliga läkaren Carme som är med mig resten av resan.

Efter att hela kvinnodagen 2010 ha kämpat, omgiven av kvinnor och pappan, föder jag på natten min dotter. Liggandes på rygg i en kall och starkt upplyst operationssal.

–  Tur att du och jag är varma, säger jag till den klibbiga flickan på mitt bröst.

Mitt tredje barn föder jag i Frankrike. Med två små barn har jag inte ork att söka alternativ så jag kör på enligt rutinen. Det är i alla fall ingen risk att inte få vårdplats. Min obstetriker gör regelbundna ultraljud och kontroller. Det gillar jag eftersom jag fick ett sent missfall mellan de två första. Jag vill höra hjärtat slå och se de små armarna vifta långt innan vecka 18 som är rutin i Sverige. Men jag kopplar bort relationen med läkaren. Han förklarar mest vad jag måste göra och bannar mig om jag inte gjort som han sagt.

Dagen hon föds gnäller läkaren på att jag inte fyllt i alla blanketter ordentligt, utöver det tilltalar han mig mest för att ge instruktioner. Tre män är i operationssalen, läkaren, en sköterska och pappan. Det är den 23 juni 2016 så de pratar om Brexitomröstningen.

– Cameron är äckligt oansvarig, säger  läkaren och ber mig hasa längre ned på britsen.

Pappan pussar mig i pannan men kommenterar artigt världsläget.

Jag har aldrig fött ett barn så fort. Med benen i klykor och strålkastare mot skötet klämmer jag ut min dotter. Hon får mig att tränga undan det manliga tjattret.

– Vi struntar i dem, du och jag.

Mitt andra barn då? Jo honom föder jag i Sverige. Lyrisk kliver jag in i förlossningsrummet: Dunkelt ljus, lugn och ro, pappan i en puff vid min sida. En barnmorska och en uska som masserar min ländrygg. Inte en läkare i sikte. Sverige levererar! Men gossen är stor och svår att få ut. Efter tio timmar är jag helt slut och det blir stressigt.

Då måste morskan och uskan lämna mig – de är underbemannade och det har kommit in en annan kvinna. De springer mellan mig och henne tills han  ändå kommer ut till slut.

– Jag fattar om du ville stanna kvar därinne.

För de kommer ju oftast ut, omständigheterna till trots.

Tänk vad fint det vore om omständigheterna kunde anpassas till födande kvinnor också.

* Det finns inget vetenskapligt stöd för att episioitomi – snitt i mellangården – skyddar mot allvarliga sprickningar.