– Situationen är ansträngd trots att det har byggts många nya bostäder de senaste åren, säger Marie Sand, samhällsplanerare på Boverket.

Antalet kommuner med underskott har minskat något sedan 2017, men samtidigt ökar andelen av befolkningen som bor i bristkommuner. 94 procent bor nu i kommuner med underskott på lägenheter, jämfört med 60 procent 2009 och drygt 20 procent 1999. Och värst är läget i storstadsregionerna, där bostadsköerna bara växer.

En miljon i bostadskö

I Stockholm, Göteborg och Malmö köar sammanlagt en miljon i väntan på en hyresrätt – mer än dubbelt så många som för åtta år sedan. Den genomsnittliga kötiden för ett kontrakt är nu 3,1 år i Malmö, 5,4 år i Göteborg och hela 10,3 år i Stockholmregionen.

Ju mer centralt man vill bo, desto längre får man vänta. Den som lyckas få ett förstahandskontrakt i Stockholms innerstad i år ställde sig i kön någon gång mellan 11-septemberattackerna 2001 och mordet på Anna Lindh 2003. Men även till ytterförorter som Rinkeby och Husby är det tio års kö.

Kötiden är inte det enda som spelar roll. Det är fastighetsägaren som avgör vem som godkänns som hyresgäst. ”Kraven kan avse typ av inkomst, inkomst av viss storlek, kundens ålder med mera”, som Bostadsförmedlingen i Stockholm formulerar det på hemsidan. Och de som inte uppfyller kraven sorteras bort innan visning.

Till nyproducerade hyresrätter är köerna ofta kortare. Många har nämligen inte råd med de ofta dyra lägenheterna. Hyrorna i nyproduktion är 75 procent högre än för lägenheter byggda på 1960- och 1970-talet, visar siffror från SCB. 2017 var den genomsnittliga hyran i nyproduktion 1742 kronor per kvadratmeter, vilket motsvarar en månadshyra på 10 162 kronor för en lägenhet på 70 kvadrat. I Storstockholm var nyproduktionshyrorna ännu högre: i genomsnitt 11 743 kronor i månaden för 70 kvadrat.

– Vi har nått en gräns där det inte längre är långsiktigt hållbara hyror. 54 procent har inte råd att ens söka de nyproducerade hyreslägenheterna i våra storstäder, säger Erik Elmgren, förhandlingschef för Hyresgästföreningen.

Det går förstås att kliva ur kön och köpa en bostadsrätt. Men upptrissade priser, stora kontantinsatser, höga inkomstkrav och skärpta amorteringskrav har höjt trösklarna till bostadsrättsmarknaden. Och för många är dörren helt stängd.

Bostadsojämlikhet ökar

Bostadsbristen drabbar inte alla lika, påpekar Marie Sand på Boverket.

– Grupper som är nya på bostadsmarknaden är särskilt utsatta. Det gäller till exempel unga, studenter och nyanlända, men även äldre personer som vill flytta till en mer tillgänglig bostad, säger hon.

Carina Listerborn, professor i stadsbyggnad vid Malmö Universitet, menar att det är dags att prata om bostadsojämlikhet, inte bara om bostadsbrist. I en ny bok, med just titeln ”Bostadsojämlikhet” (Premiss förlag), beskriver hon en allt mer ojämlik bostadsmarknad där köpstarka grupper kan välja och vraka och dessutom bo allt större, medan ett växande ”bostadsprekariat” hoppar runt på tillfälliga kontrakt och tränger ihop sig för att få tak över huvudet.

–  Ett förstahandskontrakt är högsta vinsten idag, så många hänvisas till en vild och osäker andrahandsmarknad, säger hon.

Boverket uppskattar antalet hushåll som bor i andrahand till omkring 150 000, en siffra som hela tiden ökar. Och bostadsbristen har drivit upp andrahandshyrorna, som nu i genomsnitt är 65 procent högre än förstadandshyrorna. Det är betydligt mer än det påslag på 10-15 procent som lagen tillåter. Bostadsrätter som hyrs ut i andrahand är ännu dyrare, i genomsnitt 138 procent över snittet för förstahandshyrorna i hyresrätter.

Trots ockerhyrorna är det främst unga och ensamstående låginkomsttagare som bor i andrahand. Och eftersom kvinnor tjänar mindre drabbas de värst. För en ensamstående kvinna utan barn i Storstockholm går 70 procent av inkomsten till hyran.

Den som inte har råd med en hel lägenhet får nöja sig med att hyra ett rum eller sova i garderober eller på soffor, alternativt bo kvar i föräldrahemmet.

– Det är inte ovanligt att unga bor kvar hemma hos föräldrarna långt upp i åldrarna, säger Carina Listerborn.

Hyresgästföreningens regelbundna undersökningar visar att andelen ”ofrivilligt hemmaboende” mellan 20 och 27 år har ökat markant – från 15 procent 1997 till 24 procent 2017. Det handlar om 213 000 unga vuxna som helst skulle vilja flytta hemifrån men som inte kan. Arbetslöshet, osäkra jobb, låg inkomst och föräldrar som inte kan gå i borgen för ett lån är viktiga förklaringar, i kombination med långa köer och höga priser.

Nyskilda problemgrupp

Carina Listerborn lyfter också fram nyskilda med barn, som ofta har svårt att hitta en överkomlig lägenhet. Nästan hälften av alla ensamstående föräldrar (49 procent) är också trångbodda.

Exakt hur stor del av befolkningen som lever i någon form av bostadslöshet är svårt att säga, då det saknas statistik. Men klart är att bristen och utsattheten har ökat. Och det beror till stor del på att politiken har abdikerat från ansvaret att ”trygga rätten” till bostad, en rättighet som faktiskt står inskriven i grundlagen. Samtidigt har kommunerna ett bostadsförsörjningsansvar, som man inte har skött.

– Politikerna har inte tagit ansvar för det här problemet på flera decennier, säger Carina Listerborn.

Istället har ansvaret i praktiken överlämnats till marknadskrafterna. Resultatet är en enorm brist på billiga hyresrätter och en växande skara bostadslösa som försöker lösa sina problem själva på en allt mer ojämlik bostadsmarknad.

Allt fler drabbas av bostadsbristen – även utanför storstäderna. Stress, ilska och ekonomisk oro präglar svaren när Dagens ETC frågat runt hur bostadsfrågan påverkar dem.

Annika Torslind, 73, Enköping

– Jag är absolut påverkad av bostadsbristen. Nu bor jag i hyresrätt i Enköping men har tidigare bott i Stockholm och vill flytta tillbaka för att bo närmare mina anhöriga. Jag har stått i bostadskö i Sollentuna och Upplands Väsby i nio år, men kommer aldrig längre fram i kön. Jag har haft plats tio i tre år nu, antagligen är det sådana som har förtur som kommer emellan.

– För att köpa måste man ju ha väldigt mycket pengar idag, så det känns jobbigt.

Tsega-Ande Aferweki, 46, Vällingby/Stockholm

– Det är mycket stress kring boendet. Jag har aldrig haft en egen lägenhet utan flyttat mellan olika hotellhem hela tiden. Jag är född i Eritrea och har bott i Sverige i 10 år och bor med min dotter som är 20 år. Hotellhemmet vi bor i nu är en fin lägenhet men de skriver bara kontrakt ett år i taget. Snart tar det slut och det ger mig mycket stress.

– Jag jobbar deltid och min inkomst räcker inte för att få ett hyreskontrakt, det är inte bra.

Malik Barnes, Oxie/Malmö

– Jag börjar bli rätt förbannad. Hur kan det kosta så mycket? För mig som är student hade det inte gått att skaffa en lägenhet även om jag både jobbade och pluggade. Jag flyttade från Eksjö till Malmö för studiernas skull för sex månader sedan, men har inte kunnat skaffa mig någon egen lägenhet. Nu bor jag som inneboende i ett rum. Det finns ingen plats för privatliv för mig, då jag inte kan ta hem vänner eller om jag skulle träffa en tjej.

– För några år sedan kunde den som jobbade köpa sig en bostad, men det går inte längre med de priser som är nu.

Atoosa Farahmand, Malmö

– Jag kom hit som asylsökande från Iran, och tyckte att det verkligen var roligt att få hitta en ny plats där jag kan känna mig hemma. Men det har varit svårt att hitta en plats där jag kan bo. Det första året här flyttade jag nio gånger. Nu bor jag och min sambo i andrahandslägenhet, men vi har fått flytta ofta. De nya lägenheter som byggs i Malmö är jättedyra, så dem har vi inte råd med.

Gabriella Karlsson Johansson, 31, Göteborg

– Min pappa satte mig i kö redan när jag var barn, så jag kunde flytta hemifrån när jag var 18 år. Sedan stod jag i kö internt, så nu har jag kunnat byta så att jag bor i en större hyresrätt centralt i Göteborg. Det hade nog inte varit möjligt om jag inte stått i kö redan som liten.

Jonna Hakefjord, 29 med sonen Vilje 1,5 år, Järna

– Vi hade jättetur, just när vi sökte hade hyresvärden Akelius ett system där man satte in pengar när man anmälde sig, så vi fick lägenhet direkt. Lägenheten är dyr och nu när jag tänker byta är det svårt, jag vågar inte släppa taget om det jag har.

– Det är så dyrt med insats, bara några få har råd. Vad ska vi andra göra? Flytta till Dalarna?

Lars-Ola Carlsson, 62, Kisa

– Jag är inte påverkad av bostadsbristen. Vi bor i hus och har tidigare bott i egen lägenhet. Min första egna bostad var en hyresrätt hos en privat värd. Kisa kommun är liten, bara cirka åttatusen invånare och det är mycket villor, lite hyresrätter och inga insatslägenheter i kommunen.

Emma Csanady, 33, Stockholm

– Jag har haft flyt, min partner hade bostadsrättslägenhet så jag flyttade in med honom. Jag skulle helst ha en hyresrätt, men här i stan är enda alternativet att ta lån och köpa, om man har råd.

– Jag tycker man blir tvingad att köpa, det finns ju inga hyresrätter.

Staffan Leide, 26, Helsingborg

– Det är svårt att hitta hyresrätter, jag har tidigare fått till det genom min mammas kontakter med privatvärd. Nu har jag bostadsrätt för jag hade möjlighet att köpa och det kändes smidigare. Jag har stått i bostadskö i något år men inte fått något erbjudande om hyreslägenhet.

Filip Sandén, 25, Göteborg

– Jag har bott i Colombia de senaste åren, så när jag har missat att stå i lägenhetskö. När jag flyttade hem igen insåg jag ganska snabbt att jag aldrig kommer få en hyresrätt, men som tur är har min familj kunnat hjälpa till och köpa en bostadsrätt där jag bor sedan en vecka tillbaka.

Enkät: Yvonne Perkins, Jenny Wickberg och Karin Annebäck