– Framför allt tror jag att det innebär en jättestor utmaning. Men också ett förtroende. Repressiva åtgärder har fått en väldig dominans i politiken och det finns en tendens av att man tror att man kan arrestera sig ur problemen. Men det tror inte jag riktigt på. De åtgärderna behövs, det är ingen tvekan om det, men det måste också till något annat.

Vilka är de största utmaningarna?

– Vi är per definition svagare i de här områdena, klart svagare än i andra områden. Ledarna finns till exempel ofta inte på samma sätt, och det tar tid att bygga upp en närvaro. Men idrotten har trots allt en attraktionskraft och en värdegrund som många andra saknar. Vi jobbar utifrån huvudtesen att idrotten är för alla. Det skulle vara en väldigt märklig språklig tolkning att tänka att idrott åt alla betyder ˝alla utom de i utsatta områden”.

Ulf Kristersson lovade förra sommaren, i opposition, att tillföra 250 miljoner kronor om året för ett idrottslyft i utsatta områden. Hade ni hoppats på mer än de 100 miljoner ni nu får?

– Problemet tror jag inte kommer bli beloppets storlek i första hand, utan långsiktigheten. Jag är övertygad om att sådant här arbete tar mycket längre tid än vad man tror. Problemen i de utsatta områdena kommer kanske inte lösas på tre år. Det kanske tar fyra, fem, sex eller sju år. Då kanske just den parametern är viktigare än beloppets storlek. Men det finns ibland en tendens i politikernas värld att man lägger fram pengar för ett projekt, och så tänker man att det är löst.