En omfattande finsk utredning från 2014, vilken baserats på över 200 vittnesmål från tidigare medlemmar i Jehovas vittnen, listar 16 problem med det slutna religiösa samfundet ur ett barnperspektiv.

Det handlar bland annat om att barnen präglas i att vara rädda för onda andar och Harmagedon, att de förnekas vänner utanför det slutna sammanhanget, såväl som fritidsaktiviteter och egna livsval.

Det handlar också om tvånget att gå från dörr till dörr för att predika för de oinvigda, samt fysiskt våld. Enligt utredningen har Jehovas vittnen en positiv inställning till kroppsstraff. Många av vittnesmålen skildrar hur smisk eller slag används för att tysta barnen, då de har svårt att sitta tyst och stilla under de långa predikningarna. Den stränga disciplinen anses vara bra för barnen. Bibel­ordet ”Den som spar riset hatar sina barn”, citeras flitigt.

Hoppade av som 14-åring

Noomi Andemark växte upp i en familj där föräldrarna var medlemmar i Jehovas vittnen, och uppfostrades i enlighet med samfundets trosföreställningar. Som 14-åring valde hon dock att hoppa av. I dag jobbar hon som verksamhetschef i organisationen Hjälpkällan, som arbetar med att stödja avhoppare till slutna religiösa samfund.

– Jag tror inte på att förbjuda dem från att utöva sin religion. Vi vill snarare förbjuda de företeelser som strider mot barnkonventionen. Eftersom Jehovas vittnen nu fått rätt i högsta rättsliga instans och därför ser ut att få statsbidrag för sin verksamhet, borde samhället kunna ställa krav på mer insyn samt att barnkonventionen respekteras på ett bättre sätt, säger hon och exemplifierar med de förhör barnen utsätts för, som påminner om rättegångar.      

– Det kan till exempel handla om regelrätta förhör om onani, där barnet framför flera vuxna personer, så kallade äldste, tvingas till att berätta ingående och detaljerat om vad de har gjort, säger Noomi Andemark.

Redan som litet barn började hon tvivla på de ”sanningar” och det ”lyckliga och eviga livet i samklang med Gud”, som förkunnades inom det slutna samfundet.

– Men man fostras i att vara duktig på att trycka undan tvivlet. Man får lära sig att vara rädd för det, eftersom det kommer från demoner och ond påverkan, säger Noomi Andemark.   

Tvivlet började växa

Kritiskt tänkande och högre studier anses enligt Andemark inom Jehovas vittne vara något negativt och osunt, som man bör akta sig noga för. Medlemmarna förväntas att vara förnöjsamma och lycksaliga i sin orubbliga tro på ”sanningen”. Denna tro och frånvaron av kritiskt, självständigt tänkande kan göra vittnena väldigt ensamma och rädda, framhåller hon.

– Det här att man inte får tänka utanför ramen eller ifrågasätta någon Bibeltolkning, att man inte har någon att prata med om sådana tankar, inte ens sin närmsta vän eller sin partner, gör att många känner sig väldigt ensamma och djupt olyckliga, säger hon.

Hennes egna personliga tvivel, var till en början framför allt en stark längtan efter frihet, till ett liv utanför de hårt hållna ramarna.

– Redan som tioåring tyckte jag livet utanför verkade så väldigt spännande. Jag ville testa så många saker, vilket jag visste att jag aldrig skulle få en chans till inom Jehovas vittnen.    

När hon blev tolv, tretton började så tvivlet på själva läran att växa sig allt starkare.

– Om Gud verkligen finns och är god, hur kan han då vara så småaktig, tänkte jag. Varför låter han enbart den här lilla gruppen människor överleva dome­dagen? Alla andra skulle ju möta en våldsam död.Jag fick inte ihop det. Det låter ju inte som en särskilt kärleksfull Gud, säger Noomi Andemark.  

Bröt med föräldrarna

Vid 14-års ålder beslutade hon sig till slut för att lämna Jehovas vittnen. Eftersom hon var minderårig bodde hon kvar hemma hos sina föräldrar ytterligare ett år. Därefter flyttade hon ihop med en äldre kille hon träffat. Sedan dess har hon knappt haft någon som helst kontakt med sina föräldrar.  

– Föräldrar till avhoppare uppmuntras av samfundet till att inte ha någon kontakt med sina barn som lämnat rörelsen. De får höra att de är så starka och så tappra, när de klarar av det. Att de i själva verket gör barnen en otjänst om de har fortsatt kontakt med dem. Barnen har ju valt döden och det onda, säger Noomi Andemark.       
Innan hon tillkännagett sitt beslut om att lämna det slutna religiösa samfundet, sökte hon stöd från skolkuratorn och BUP (Barn och ungdomspsykiatrin).

– Men de var helt oförstående. Skol­kuratorn sa: ”Men det är väl inga problem? Vi har ju religionsfrihet i Sverige”. Hon förstod inte att det innebar ett socialt självmord att lämna. Att jag skulle bli helt ensam och utfryst. Min närmsta vän, som jag känt sedan fyraårsåldern, hejade eller tittade inte ens på mig igen, efter att jag meddelat mitt beslut.  

Barnen drillas

Men Noomi Andemark har ändå haft tur, framhåller hon.
– Den killen jag flyttade in hos var väldigt snäll och empatisk. Det kunde ju lika gärna ha varit någon som såg min utsatthet och utnyttjade den för sin egen vinning.

Utöver den förstående pojkvännen hade Noomi Andemark en fältassistent som hon träffade för samtal en gång i veckan. Ofta räcker det med att ha en enda vuxen person som förstår och stöttar, konstaterar hon.

– Hon hade ingen psykologiutbildning, men hon förstod och var helt fantastisk. Hon var den första som förklarade för mig vad en sekt var och hur de fungerar. Det betydde otroligt mycket. Det var som att en sten lättade från mitt bröst. Plötsligt hade jag orden för att förstå mina egna erfarenheter.

Vad var det värsta med att växa upp i den här slutna religiösa rörelsen?

– Det mest skadliga tror jag var att som barn så hårt präglas i rädslan för Harmagedon och Satan, samt de högt ställda kraven. Barnen drillas i att iklä sig en andlig personlighet, att bli ett mönster­vittne. Man fråntar barnen möjligheten att utvecklas till den de vill vara. Många mår väldigt, väldigt dåligt till följd av det. 

Har samfundet utvecklats i någon riktning sedan du lämnade?

– Jag ser ibland de predikningar som de håller under sina sammankomster, via Youtube. Jag brukar då förfasas över hur mycket de i dag pratar om yttre hot, om att rena sig och om att sluta sig inåt. Men det var nog så förr med. Skillnaden är bara den att då var det normalt för mig, så jag reagerade inte på det. Det som däremot har blivit mycket bättre är den kunskap och det stöd som finns för avhoppare. Skol­kuratorer förstår på ett helt annat sätt i dag, och de kontaktar ofta oss på Hjälp­källan när en avhoppare vänder sig till dem.