– En tvåårig avtalsperiod kan bara accepteras i ett avtal där löneökningarnas storlek det andra året ligger på föreslagna nivåer. Det är inte möjligt att teckna avtal som innebär att löne­ökningstakten det andra året är påtagligt högre, sade Teknikföretagens förhandlingschef, Tomas Undin, i ett pressmeddelande i slutet av förra veckan.

Hög press på facken

Samtidigt är pressen hög på facken inom industrin att leverera så nära sitt mål om 4,4 procent som möjligt, både från golvet och de andra facken. Även den nivån har fått kritik för att den i praktiken innebär en faktisk lönesänkning när inflationen får lönerna att räcka kortare. Det fick facken inom industrin att på torsdagen säga nej till medlarnas, de sju så kallade opartiska ordförandena, förhandlingsbud på ett tvåårigt avtal på 6,5 procent.

– Det måste vara högre nivå er. Vi har ingen låglönesatsning med, inga deltidspensionsavsättningar med och med ett så osäkert ekonomiskt läge måste vi kunna säga upp andra året om vi ska prata tvåårigt avtal, säger Veli-Pekka Säikkälä, avtalssekreterare för IF Metall.

”Växlade ner efter krisen”

Omräknat till ett tvåårigt avtal är fackets krav 8,8 procent. Det medlarbud som arbetsgivarna accepterat, men facket nekat, innebär potentiellt 3,7 procent det första året och 2,8 det andra. Budet är 73 procent av fackens krav, strax under 2000-talets genomsnitt på 76 procent.

Men Veli-Pekka Säikkälä säger att statistiken är mindre relevant för den här avtalsrörelsen.

– Vi växlade ned löneökningar efter finanskrisen. Vi ser framför oss att den tiden är förbi och att det nu är dags att växla upp.

Som Dagens ETC tidigare rapporterat är det högsta utfallet industrifacken någonsin haft 87 procent av ursprungskravet. Omräknat efter det nuvarande kravet skulle det vara 3,83 procent. Samtidigt saknar idag medlarbudet någon avsättning för pensionerna, vilket normalt sätt brukar utgöra 0,2 till 0,5 procent av det kostnadsökningen för arbetsgivarna.

Är 3,8 procent en smärtgräns?

– Nej. Vi har tackat nej till 3,7 procent första året. Men det vore väl dumt att tala om var smärtgränsen går. Då kan arbetsgivaren läsa och erbjuda det, säger Veli-Pekka Säikkälä bestämt.

Samtidigt säger arbetsgivarna att de bara motvilligt gick med på medlarnas förra bud, men att löneökningarna egentligen är för mycket.

– Det säger de naturligtvis. Vi företräder olika intressen. Industrin går väldigt bra och gör stora vinster. De företräder sina huvudmän som vill ha mer pengar till vinster och mindre till löner. Vi ser utrymme att öka lönerna, säger han.

Inskränkningar önskas

Det bedöms osannolikt att facket kommer gå i strejk för att få igenom sina krav. Med det låsta läget återstår därför frågan: vad är facket villiga att erbjuda i utbyte mot högre lön? På andra delar av arbetsmarknaden har långtgående inskränkningar i det fackliga inflytandet stått på arbetsgivarnas kravlista.

Är det aktuellt att släppa på?

– Vi förhandlar inte via massmedia. Men vi har sagt nej till sådana krav.