Som tolvåring berättade Andrè Olofsson för sina föräldrar att han ville bli kille. 2008 påbörjades en utredning för könskorrigering. Då hade han redan bytt namn och försökte vara så manlig som möjligt. Under hormonbehandlingen höll han sig undan sociala sammanhang. Kollegorna i äldrevården förutsatte att han var en homosexuell tjej.
– Ingen frågade hur jag ville bli benämnd. Jag hade ju ljus röst och så, och ingen utom mina föräldrar tänkte väl så långt att jag kunde vara transsexuell, säger Andrè Olofsson.
Vad hade du velat att de hade gjort?
– Jag tror att det är bäst att vara ärlig. Alla hyschpyschade hela tiden. Det var där jag träffade min fru och hon trodde hela tiden att jag var kille, när hon frågade varför de sa ”hon” om mig så sa de ingenting utan gick därifrån.
I dag jobbar han med funktionshindrade och upplever en större öppenhet. Kanske för att kollegorna är yngre, kanske för att de är vana vid att människor är olika.
”Vårdpersonal behöver utbildning”
I många vardagliga situationer saknas förståelse i samhället. Det kanske värsta var hans enda besök hos gynekolog, men också sådant som att hitta ett utrymme att kunna byta om i fred på gymmet. Eller att han efter sin andra operation lades in på kvinnokliniken.
– Där kunde de ha tänkt annorlunda för att minimera obehaget hos mig. En del sjuksköterskor var så nyfikna att de nästan kröp upp i sängen hos mig, säger han.
De som hbt-diplomerar vårdcentralspersonal menar att det främst är bemötandet av transpersoner som måste förändras. Andrè Olofsson är ett levande exempel. När han 2011 sökte för magont fick han först ingen hjälp för att personalen inte var vana att hantera transsexuella. Vid nästa besök rekommenderades han psykologhjälp. I själva verket var han allergisk mot laktos och gluten.
– Det är väldigt ovanligt att man berättar sin historia så öppet som Andrè gör. Det kanske inte är vårdpersonalens fel, men de borde ha fått utbildning, säger Ciprian Gorga som fick kontakt med Andrè strax innan hormonbehandlingen påbörjades.
Han är fotograf och har dokumenterat könskorrigeringsprocessen tillsammans med journalisten Kristin Helgesson Svenske.
Media har bristkunskaper
Boken An ordinary boy säljs på nätet och finns på bibliotek. Just nu pågår en utställning på Frölunda Kulturhus och den 10 april ska Andrè Olofsson och Ciprian Gorga föreläsa på plats.
Ciprian Gorga tycker att boken har fått underligt lite uppmärksamhet.
– Jag märker att media har en jättestor bristkunskap och känns främmande. Det är få som ägnar sig tid åt att förstå det. Ofta får man göra intervjuer hastigt och det blir lite nischat. Jag tror att många inte vet vad de ska fråga. De recensioner man får är från dem som jobbar med den här typen av frågor, säger han.
”Olikheter i alla individer”
Nu är fotoprojektet över.
– Jag vill gärna föreläsa mer med Andrè. Många gånger har det gått väldigt trögt och jag har känt mig lite ensam med det här. Men det är ändå en promille av hur det känns att vara transsexuell, att folk inte har något hum eller bryr sig och att man känner sig utstött. Jag har detta som ett projekt och kan säga tack och hej och gå vidare, men hur är det om du mår skit och vill leva med ett annat kön, säger han.
Andrè Olofsson har ett par ingrepp kvar att göra, men har nyligen gift sig och är nu pappa till en sex veckors bäbis. Ett år har gått sedan den första tidningsartikeln i Göteborgs-Posten och mängder av transsexuella från hela världen kontaktar Andrè Olofsson med frågor. Nu vill han skapa forum för diskussion.
– Jag vill ändå tro att de som har något emot det inte gör det av ondska utan av rädsla för det ovanliga. Jag vill vara så vanlig som möjligt för att alla ska förstå att det inte är så farligt egentligen.
Nu drömmer han om att föreläsa mer på skolor och vården.
– Jag ser mig inte som en som pratar för hbtq, det är så många olikheter i alla individer. Men etik och moral, hur möter vi varandra på bästa sätt? Jag bär min historik med stolthet och ska prata med mina och mina kompisars barn om det. Jag har levt 20 år som tjej och har en erfarenhet som ingen annan har.
