Dörren öppnas och en ung tjej leds in. Hennes blick lyser av rädsla.

Anna som är 19 år tar upp en flaska sprit ur sin väska och bjuder den unga tjejen, som hon gissar är en bra bit under 18 år. Själv är hon redan dövad med droger och alkohol. 

Sedan kommer nio män in i rummet, nakna. Drygt två och en halv timme senare går de. Anna hjälper den unga tjejen att torka bort männens kroppsvätskor med pappersservetter.

Scenen utspelar sig i Haninge i Stockholm och inleder Anna Lidéns bok ”Blunda och tänk på något annat” som kommer ut nästa år. 

Pressad av pojkvännen

I boken berättar Anna Lidén om hur hon själv, en tjej som växte upp i en vanlig medelklassfamilj i Sverige, började sälja sex. Hon passar inte in i bilden av vem det är som säljer sex i Sverige idag och hoppas att hennes bok ska hjälpa till att ta död på fördomar.

– Folk generellt tänker att det finns två typer av kvinnor i prostitution. Å ena sidan är det traffickingoffer, och sedan finns det dem som gör det frivilligt på OnlyFans. Man ser de här två varianterna, men den stora massan däremellan, den existerar inte. Och det är mycket skönare för samhället, makthavare och rättsväsendet att ha det så, säger hon.

Anna Lidén är elva år när sexköpslagen träder i kraft i Sverige. Sex år senare säljer hon själv sex för första gången, pressad av sin pojkvän som förväntar sig att hon ska dra in pengar till droger.

Himla bra och rörande

När sexköpslagen utformades som den gjorde, var det för att skydda tjejer som hon. Huvudskälet för att enbart kriminalisera köparen var att de som säljer sex befinner sig i en mycket utsatt situation.

Trots att sexköpslagen inte stoppade männen som köpte sex av Anna Lidén så är hon glad att den finns. Hon säger att hon läst om hur lagen uppkom och hur kvinnorna som drev fram lagen fick kämpa.

– Jag blir rörd. Det är så himla bra att den finns. Att vi visar att man får inte köpa en annan människas kropp. Det är olagligt, säger hon.

Socialdemokraten Margareta Winberg var en förgrundsfigurer bland de som stred för att lagen skulle bli verklighet. Hon var ordförande för S-kvinnor mellan år 1990 och 1995 och det var kvinnoförbundet som först drev frågan om att köp av sex skulle förbjudas, men att det skulle vara tillåtet att sälja. 

Margareta Winberg säger att det var långt ifrån självklart att lagen skulle få den utformning som den fick. 1993 hade en utredning kommit fram till att både säljare och köpare borde kriminaliseras.

– Det fanns en sådan diskussion, och det fanns de som sa att det var synd om köparna och tyckte att de borde få behandling istället för straff. Det var alla varianter, säger hon.

Feministiska ögon

Även inom S-kvinnor vände man och vred på frågan utifrån flera aspekter.

– Med våra feministiska ögon kom vi fram till att det här drabbar alltid kvinnor som är i ett utsatt läge. Det finns självklart undantag från det, men inte minst nu ser vi hur utsatta flyktingar och andra som kommer är. Vi ska inte kriminalisera prostitution när kvinnor ser det som sitt enda sätt till överlevnad. Det kom vi fram till då och i dag känns det självklart, säger hon.

Den stora striden stod dock inte i kvinnoförbundet, utan handlade om att övertyga det socialdemokratiska partiet om att ställa sig bakom sexköpslagen. Det skedde på partikongressen 1997 och i strid med partistyrelsen och justitieminister Laila Freivalds som var emot förslaget. 

Margareta Winberg, som då var arbetsmarknadsminister i Göran Perssons regering, beskriver att kvinnoförbundet bearbetare flera av männen i partiet inför beslutet.

– Vi gjorde en jätteförberedelse inför partikongressen och pratade med x antal män som vi ville skulle gå upp i talarstolen. Vi visste av erfarenhet att män lyssnar på män och många kvinnor lyssnar också till män. Vi tänkte att nu gäller det att det är män som går upp och inte bara S-kvinnor. Jag tror att väldigt många blev häpna på den kongressen för ganska välkända män gick upp och talade för motionerna som ville kriminalisera sexköp. Hela partistyrelsen ville ha avslag, men vi fick igenom det. Då var glädjen stor, säger hon.

”Politiken måste gå före”

Sommaren 1998 röstade riksdagen om lagförslaget. Det gick igenom med 181 röster mot 92. 63 av de 349 ledamöterna var frånvarande och 13 avstod från att rösta. 

Även i befolkningen rådde det delade meningar om lagen. Enligt en undersökning som gjordes 1996, innan lagen drevs igenom, ansåg 67 procent av svenskarna att sexköp inte borde ses som något kriminellt. Margareta Winberg säger att hon inte minns hur opinionen såg ut.

– Men jag brukar säga att ibland måste politiken få före. Det kan låta odemokratiskt, men man har olika skäl att göra det. Det är inte alltid vi har lyckats förmedla skälen till allmänheten och folk kan tycka att de inte vill veta av beslut som politiker fattar. Det är möjligt att det var så då, säger hon.

I dag stödjer en majoritet av både män och kvinnor i Sverige sexköpslagen, enligt en färsk undersökning som Sveriges kvinnoorganisationer låtit göra. Men undersökningen visar att det är ett stort glapp mellan kvinnor och män, som dessutom ökat sedan 1999. När lagen infördes var 81 procent av kvinnorna och 70 procent av männen för lagen. I dag stödjer hela 91 procent av kvinnorna lagen, men bara 63 procent av männen.

I princip straffrihet

Clara Berglund, generalsekreterare för Sveriges kvinnoorganisationer, säger att utvecklingen är oroande och beror på flera saker.

– Vi kan inte bara förvänta oss att vi har den här lagstiftningen och så ska den per automatik bibehållas och stärka sin legitimitet utan att vi gör någonting. Samtidigt som det i princip råder straffrihet för sexköpsbrott i Sverige. Risken att man ska åka fast och bli fälld är väldigt liten, säger hon.

Vad behöver göras?

– Dels behövs det mer resurser till polisen, särskilda prostitutionsgrupper i alla polisområden så att resurserna är öronmärkta och de som arbetar har kunskap om prostitution och kan spana, ingripa och bedriva ett bra utredningsarbete, säger Clara Berglund.

Hon tycker också att sex- och samlevnadsundervisningen behöver utvecklas. 

– I alla de ansträngningar som har gjorts för att bygga en samtyckeskultur i skolan så är det ofta man underlåter att tala om att samtycke inte kan köpas för pengar, till exempel, säger hon.

Andra följde efter

När sexköpslagen trätt i kraft fick det stor uppmärksamhet på flera håll i Europa. Inte minst under Sveriges ordförandeår i EU 2001, berättar Margareta Winberg.

– Jag reste runt och pratade om det här hela tiden. Vissa länder tittade på mig och sa ”sådana problem har inte vi”. Det är klart de hade prostitution, men de uttryckte sig som att de inte hade det. Det dröjde ganska länge innan andra länder kom efter, men i dag är det ju flera länder som infört liknande lagstiftning, säger hon.

Även debatten inför beslutet följs med intresse från utlandet. En januarikväll 1998 besöker ett tyskt tv-team buss 777, en buss som byggts om till kafé och om fredagskvällarna parkerar utanför hotell Sergel Plaza vid Malmskillnadsgatan i Stockholm. I bussen kan prostituerade värma sig och få en macka.

Journalisten frågar volontärerna Anna Sander och Josephine Appelqvist vad de tycker om lagförslaget. De svarar att de är oroliga.

– Vi sa att vi inte alls tyckte att det var bra. Vi var rädda att inte kunna träffa kvinnorna. Att allt skulle gå under jorden. Men det visade sig att det gjorde det inte. Vi fick ta tillbaka det uttalandet senare, det visade sig att det var en fantastiskt lagstiftning som stod på kvinnornas sida, säger Anna Sander när Dagens ETC pratar med henne idag.

Ingen hjälp att få 

Anna Sander och Josephine Appelqvist skriver om mötet med det tyska tv-teamet i sin bok ”Sanna berättelser om vägen ut ur prostitution”, som kommer ut i januari. I boken berättar de om kvinnorna de mött. Men också om hur organisationen Talita, som nästa år fyller 20 år och som arbetar med att hjälpa kvinnor ut ur prostitution, växte fram.

– Först trodde vi att det skulle komma ett stort stödpaket till kvinnorna, men det kom ju aldrig. Det var orsaken till att vi klev in. Man såg ingen hjälp från samhällets sida, säger Josephine Appelqvist.

Anna Sander säger att ungefär hälften av kvinnorna de mötte på Malmskillnadsgatan hade ett drogmissbruk och sålde sex för att de behövde pengar. På den tiden kunde kvinnorna som hade missbruk slussas vidare till behandlingshem. Men för de andra fanns ingen hjälp att få, trots att Anna och Josephine snabbt märkte att det behövdes.

– Allt eftersom vi satt i samtal med dem i bussen på nätterna förstod vi att väldigt många av dem var utsatta för tidigare trauman, sexuella övergrepp, som gjorde att de senare i livet hamnade i prostitution. Men för dem fanns det inget boende med rehabilitering. Vi såg en lucka och kände att vi måste kliva in och göra något, säger Anna Sander. 

Regeringens exitprogram 

Josephine Appelqvist säger att kvinnorna på gatan varit positiva till sexköpslagen från dag ett.

– De upplever ett stöd i att samhället står på deras sida. Ofta har sexköparna så mycket makt, de har den ekonomiska makten och den sociala makten. Här vet kvinnan att lagligt sett är det hon som står på rätt sida. Hon vet att om något händer kan hon ringa polisen, säger hon.

Samtidigt menar båda två att stödet till de som säljer sex behöver bli bättre. En ljuspunkt är den utredningen om ett exitprogram för kvinnor och barn i prostitution som presenteras för regeringen nu i veckan. Anna Sander har suttit med som expert i utredningen.

– Vi tror att det kommer att komma bra förslag. Sen handlar det om att regeringen ska omvandla det till verklighet. Både psykiatrin och socialtjänsten, bland annat, behöver höja sig flera snäpp för att den här kvinnorna inte ska falla mellan stolarna, säger Josephine Appelqvist.

– Vi är tacksamma för utredningen och hoppas att den leder till riktig förändring. Det borde ha skett för 25 år sedan.

Klappar sig på axeln 

Det är år 2005 och Anna Lidén säljer sex för första gången. I sex år därefter säljer hon sedan sex nästan varje dag för att ha råd med droger. Hon säljer sex till politiker, till en högt uppsatt myndighetschef som profilerat sig på jämställdhetsfrågor, till en känd profil som flera år senare ska åka fast i en polisrazzia.

Men samtidigt som Anna Lidén tycker att sexköpslagen är bra så är hon orolig att den blir ett alibi för beslutsfattarna. Med jämna mellanrum skärps straffen, men till ingen nytta, anser hon.

– Jag har träffat Gunnar Strömmer och det här med att höja straffen för förövarna är fortfarande ett skämt. För att de ska få fängelse måste polisen i princip fånga samma man två gånger inom loppet av två år. Det är i princip omöjligt. Men politikerna kan klappa sig på axeln och säga att de ha gjort något, säger hon.

Särskilt samhällsfarligt

Den senaste lagskärpningen trädde i kraft 1 augusti 2022. Då togs böter bort ur straffskalan och kvar blev fängelse i upp till ett år. Men statistiken visar att fängelse sällan döms ut i alla fall. under 2022 dömdes endast två personer till fängelse, medan 263 fick strafförelägganden. 

Sveriges kvinnoorganisationer vill att straffet för sexköp ska skärpas och att det ska vara ett artbrott, det vill säga att straffet som regel blir fängelse på grund av att brottet anses vara särskilt samhällsfarligt och klandervärt.

– Tanken med straffskärpningen år 2022 var att det lägsta straffet skulle bli fängelse. Men eftersom det lägsta straffet i straffskalan är villkorlig dom så har det inneburit att de få sexköpare som fällts har kommit undan med lägre böter än tidigare. Det sänder ju precis motsatt signal mot vad som skulle behövas, säger Clara Berglund.

När Margareta Winberg ser tillbaka på vilka förhoppningar hon hade på lagen 1999 säger hon att lagen fick effekter, men att hon inte är nöjd. 

– Det är klart att man skulle önska att fler män åkte fast. Å andra sidan så inträffar det ju, man fångar dem. Straffen är ganska låga, men det är många män som åker fast och de som gör det tycker att det är skämmigt. De är skamsna, det är bra i alla fall.

Vågar berätta

I dag är Anna Lidén engagerad i föreningen Inte din hora och kämpar för att kvinnor i sexhandeln ska få bättre stöd. Hon vill att de som säljer sex ska få status som brottsoffer. Det skulle ge rätt till kris- och traumahjälp, målsägandebiträde i domstolar och samtalsstöd bland annat. Hon menar också att det är nödvändigt med en helhetssyn i behandlingen.

– I Sverige är det ju alltid missbruket som ska tas om hand först. Jättemånga av de här kvinnorna kommer till behandlingshem och är där i 30, 60, 90 dagar kanske, men ingen ställer frågor om varför de tar droger, eller varför de mår dåligt. Ingen frågar om du någon gång mottagit någon form av ersättning för en sexuell tjänst. Nej, det är alltid upp till en själv att berätta. Och skammen är ju så jävla enorm.

Det är snart tolv år sedan Anna sålde sex för sista gången. Brytpunkten för hennes kom när hon för första gången träffade en kille som hon kände att hon kunde lita på.

De är fortfarande tillsammans och har två barn ihop. Men för Anna vände livet långt ifrån över en natt bara för att hon slutade sälja sex. Droger slutade hon med för tolv år sedan, men det blev en lång kamp för att ta sig ur alkoholmissbruket. I november firade hon två år som nykter och det är först nu hon är beredd att berätta sin historia utan omsvep.

– Det är faktiskt mitt liv. Det här är någonting som har legat och grott i mig länge. Även i de allra värsta stunderna har jag tänkt att om jag får ge ut en bok om det här någon dag så ska jag göra det. För folk fattar inte, och jag har inte vågat berätta får någon hur det är. Först nu känner jag att jag vågar.