– Vi verkar ha slut på mjölk tyvärr, säger hon bortifrån kylskåpet.

– Men här ligger en burk surströmming kvar, usch! De hade skiva här i fredags men den var jag inte med på.

På ett inramat foto pekar hon ut var hon bor och de två huslängor närmast sjön som sålts ut och blivit bostads­rätter. Alla övriga 377 lägenheter i området är fortfarande hyresrätter.

– Det har varit väldiga protest­er när de försökte om­bilda fler lägenheter här. Det går inte. En stor majoritet är emot.

Ingalill Uyanik har bott här i Hässelby i nordvästra Stockholm i 23 år och trivs bra med att bo i hyresrätt. Hon har aldrig ens tänkt tanken att köpa en bostadsrätt.

– Det finns inte i min värld. Det bästa med hyresrätt är att man inte behöver tänka på att göra allt själv, om något går sönder så ringer man värden, eller om man vill flytta så kan man göra det utan att behöva oroa sig för att sälja. Jag brukar säga att det är all inclusive att bo i hyresrätt.

Intresse: grannarna

I dagsläget betalar hon runt 7 000 kronor i månaden för sin tvårumslägenhet. Allmännyttiga Svenska bostäder är en bra och trygg värd, tycker hon.

– Jag klarar mig. Jag har en hyfsad pension från vården, men om de skulle höja hyran med tio procent så skulle det bli på håret. Det är fruktansvärt att man ens tänker tanken!

Hon är engagerad i bostadsfrågan, som ideellt arbetande på flera plan i de lokala hyresgästföreningarna.

– När folk frågar vilka fritidsintressen jag har så säger jag att det är väl Hyresgästföreningen och mina grannar. Jag brinner för bostadsfrågorna. Och vi har en väldigt bra grannsämja här.

Utanför lokalen duggar regn­et över betonglängorna med gråbeiga trevåningshus. Mellan höga tallar, frodiga odlingar, vilda rosenbuskar och en välkrattad boulebana stryker en svart katt omkring.

– Det där är Bom-Bom! Han kommer alltid hit på måndagar och onsdagar, då har vi syjunta och bingo. Han vet att det vank­as fika då.

– Farbröderna kommer hit och vill sy upp sina byxor. Det gör vi gärna, men vi har sagt att de får sköta mätningen på egen hand hemma, skratt­ar Ingalill.

Hon tänder en cigarett och pekar på det nya 17-vånings­huset en bit bort, som tog hennes kvällssol när det byggdes.

– Det är hyresrätter också, men där får man betala 14 000 för en trea. Vem har råd med det?

Smärtsamt med sex procent

Vi möter Siw Wretling, 82 år, som bott i området i 25 år och trivs bra här, men fortfarande längtar ”hem” till Kalix ibland. Hon är inte orolig för att klara hyran, eftersom hon bor med sin make.

– Så länge vi är två så går det bra, det är värre för alla dem som bor ensamma, säger hon.

En hyreshöjning med tio procent, som yrkades av Fastighetsägarna i sydvästra Sverige förra veckan inför höstens förhandlingar, är otänkbart för alla hyresgäster här i Hässelby strand.

– Många av dem som bor här är 80, 90, 95 år gamla och har garantipension. De flyttade in när husen byggdes 1957 och har knappt råd med hyran som det är idag. Många känner oro varje år för hyreshöjningarna. Även 5–6 procents höjning skulle vara smärtsamt. Var ska de bo om hyran höjs med tio procent till? I ett tält i skogen? Det här är ju redan slutstationen på tunnelbanan, säger Ingalill Uyanik.

Att priserna på mat, el och bensin gått upp märks redan av mycket, säger hon. Många av grannarna handlar matvaror med kort bäst före-datum och de släcker ner och snålar på elen.

Men hon ser samtidigt en djup orättvisa i hur stöden fördelas mellan som de äger och de som hyr sina boenden. Med alla rut- och rot-avdrag och statliga subventioner och stöd.

– Vi som snålar får ju inget elstöd, medan de som förbruk­ar tusentals kilowatt på att värma sin pool får stöd. Och varför ska våra skattepengar gå till någon som vill ha sin gräsmatta klippt? Om de inte kan göra det själva så får de väl asfaltera. Det är våra gemensamma pengar som de tar. Och allmännyttans vinster borde gå tillbaka till oss hyresgäster ­istället för en massa annat, säger Ingalill Uyanik.

Hässelbybo sen 65 år

En bit upp på gatan kommer Disa Palström gående. För att fylla 90 år på lördag har hon bra stuns i steget och hon berättar glatt att hon just varit på ”gympa” uppe i centrum.

Hon flyttade hit som 25-åring när området var alldeles nybyggt våren 1957.

– Det var valborgsmässoafton, och jag minns hur det ösregnade när vi kom hit. Då var det bara vårt hus och ett till som var färdigbyggda. Vi fick nycklarna till lägenheten av en man ute på gården, berättar hon.

Idag är hon änka, klarar sig bra på sin pension men är orolig för många av grannarnas skrala ekonomi.

– Jag vill ju inte ha någon hyreshöjning alls. Det kommer slå hårt mot alla som har låga pensioner, säger hon innan hon vänder sig till Siw för att berätta att tidningen har kommit.

– Vi tre delar på prenumerationer på veckotidningarna. Det är Hemmets Journal, Året Runt och Allers. Så de kostnad­erna håller vi nere tillsammans åtminstone, säger Disa.

90-årsfirandet i helgen ska givetvis hållas i hyresgästlokalen.

– Det blir middag med släkt och vänner.