Där hittade han en liten omärkt, gråaktig låda uppställd på en hylla i arkivets referensbibliotek. I lådan fanns hundratals mikrofilmer med tusentals namn, alla noggrant sorterade i bokstavsordning. En gulnad lapp visade vad det handlade om: ”SS-frauen”.

Christoph Andersson gick igenom alla namnen och granskade de med svenska namn. När han gått igenom alla namn hade han hittat ett 20-tal svenskor som gift sig med SS-­soldater. SS var en förkortning av Schutzstaffel, som betyder Skyddsdivision. SS bildades av Adolf Hitler som en intern polis­styrka men växte kraftigt och bildade dessutom en gren inom den tyska armén, Waffen-SS.

SS fick bland annat i uppgift att se till att rasrenhetslagarna upprätthölls och man kontrollerade samtliga nazisternas koncentrationsläger. Så blev organisationen en av Tysklands absolut viktigaste och mäktigaste institutioner under dess fruktade chef Heinrich Himmler.

Ersätta ”mindervärdiga”

Men som elittrupper var SS-soldat­erna omgärdade av hårda regler, för att få gifta sig måste deras blivande brudar vara godkända på alla sätt. Det handlade om att gå många generationer tillbaka för att kunna bevisa brudens renrasighet och att visa att det inte fanns några anlag från så kallat mindervärdiga raser och folkslag. Dessutom fick det inte finnas några ärftliga sjukdomar eller icke önskade anlag.

En hälsoundersökning följde med speciell inriktning på en gynekologisk undersökning: SS-soldaternas kvinnor hade som främsta uppgift att föda renrasiga ariska barn som skulle befolka det tyska riket.

– Utgångspunkten var att varje kvinna skulle kunna föda uppåt tolv barn, av dem skulle i snitt sex vara flickor som sedan också skulle föda tolv barn, säger Christoph Andersson och hänvisar till dokumentationen hos SS:s rasmyndighet Rusha (Rasse- und Siedlungshauptamt). 

– På så sätt skulle man successivt kunna befolka Östeuropa och dåvarande Sovjetunionen med arier.

– Visst skulle det ta tid, men det handlade ju om att skapa det tusenåriga riket, så undan för undan skulle man kunna ersätta de så kallat mindervärdiga människorna med rasrena arier.

SS var en sekt

Men vilka var då de svenska kvinnor som skulle sköta produktionen av renrasiga barn till nazistiska riket?

– Genomgående kan man säga att de kom från högerinriktade och tyskvänliga hem, men de var inte alltid uttalade nazister, säger Christoph Andersson. De kom också nästan enbart från södra och mellersta Sverige.

– En annan sak som var gemensam för flera kvinnor var att de kom från familjer som inte var fullständiga eller hade problem. De kan ha växt upp utan en närvarande pappa, eller att deras mamma hade dött. De tycktes sakna något som de sedan sökte.

Christoph Andersson ser vissa likheter mellan de svenska SS-fruarna och de kvinnor som anslutit sig till IS.

– Ansträngda hemförhållandena spelar en roll och är gemensamma mellan SS- och IS-kvinnorna. Det finns också andra likheter: SS var liksom IS en sekt, ett sammanhang och en krets som man ville bli en del av, kanske som kompensation för den familj som man själv saknade. 

Ed till Hitler: ”Trohet”

I Sverige fanns fyra läkare som utförde de efterfrågade undersökningarna av kvinnorna, en i Stockholm, en i Göteborg, en i Jönköping och en i Gävle. Samtliga var ”Tysklandsvänliga”.

Undersökningarnas resultat skickades till rasmyndigheten Rusha, Rasse- und Siedlungshauptamt i Tyskland, som bestämde vem som skulle få gifta sig med vem. Att bli SS-fru var en allvarlig sak, de blev ingifta i SS-männens gemenskap med uppgiften att föda renrasiga barn till nazistaten. 

Kvinnorna skulle vara nationalsocialister och omfattades av SS-soldaternas ed till Adolf Hitler: ”Min ära heter trohet.” 

Christoph Andersson:

– I de flesta fallen kom alltså inte de svenska kvinnorna från nazistiska hem, utan snarare högerinriktade och tyskvänliga. Det vanliga var att de på semester eller konferenser i Tyskland hade träffat SS-män och förälskat sig. SS-soldaterna var en elit, välväxta unga män, iklädda sina svarta uniformer.

Rasmyndigheterna i Tyskland hade ofta en positiv bild av Sverige och vissa tjänstemän hade tidigare besökt Sverige och studerat det arbete med rasbiologi som utfördes här. Sverige hade under en lång tid haft en i Tyskland mycket uppskattad och omfattande rasbiologisk forskning.

Specialitet: tvångssterilisering

Många av de övergrepp som begicks i Tyskland av SS-männen var inte heller straffbara, tvångssteriliseringar var lagliga och utfördes även i Sverige ända fram till 1970-talet. 

Anna Maria från Jönköping förlovade sig 1936 med läkaren och SS-mannen Karl-Hermann som doktorerat i medicin i Rostock med bland annat steriliseringar som specialområde. Karl-Hermann hade tidigt gått in i Hitlerjugend. 

Under en skolresa till Potsdam hade Anna Maria träffat Karl-Hermann och kärlek hade så småningom uppstått. När de två gift sig placerades Karl-Hermann på Kückenmühleanstalten, ett mentalsjukhus i Stettin. De intagna beskrevs som svagsinta eller epileptiska. 

Tillsammans med sitt arbete att som läkare tvångssterilisera intagna genomförde han också ett forskningsprojekt om hur steriliseringarna påverkade de steriliserades sexlust. Det var ett omfattande arbete. Det nazistiska partiet och regeringen hade bestämt att patienter med funktionshinder som blindhet, epilepsi, dövhet, missbildningar eller psykiska problem tveklöst måste tvångssteriliseras. De skulle enligt partiet annars kunna sätta nya funktionshindrade till världen och detta skulle bli mycket dyrt för staten och det tyska folket.

”Åtnjutande av nådadöden”

Anna Maria bodde med sin man i personalbostäderna på sjukhuset och sedan Heinrich Himmler, högste ledaren för SS, retroaktivt godkänt deras gifter­mål födde hon parets ­första barn. Men när kriget börjar töms mentalsjukhuset för att ge plats åt sårade tyska soldater, de intagna patienterna ”kommer i åtnjutande av nådadöden”, de blir senare gasade, förgiftade eller skjutna.

Karl-Hermann fortsätter sin karriär och arbetar bland annat i Polen, exakt vad hans arbetsuppgifter var där är inte klarlagt. Senare arbetade han åt, och forskade vid, ett tyskt företag som tillverkade syntetisk bensin. Företaget sysselsatte många tvångsarbetare: judar, polacker och politiskt oppositionella. De inkvarterades i en underavdelning till koncentrationslägret Stutthof i Danzig, beläget i anslutning till fabriksområdet.

När kriget 1944 går mot sitt slut flyr Anna Maria undan de allierades bombningar av hemmet. Det hade inte varit lätt att ta sig ut ur Tyskland, Anna-­Maria hade avsagt sig sitt svenska medborgarskap och som SS-hustru fått ett tyskt, men ambassadören i Berlin hade på uppdrag av kung Gustaf V och regeringen förklarat henne som svenska igen, också hennes tre barn var inkluderade i hennes pass.

Men hennes pass beslagtas av polisen, nazibestämmelserna säger nämligen att hennes barn är tyska och måste stanna i Tyskland. Men med hjälp av ett nazipass lyckas hon i april 1945 ta sig in i Sverige.

Jobb i svensk mentalvård

Vid förhören i karantän­lägret ­spelar hon ner sin makes nazist­tillhörighet och sin egen SS-fru-tillhörighet. Sedan inleder hon sitt arbete för att få Karl-­Hermann till Sverige. Efter många bekymmer och bakslag lyckas Karl-Hermann ta sig illegalt in i Sverige. Landsfiskalen som ut­reder ärendet konstaterar att ”tysk­en är fullt frisk och arbets­för”, dessutom råder brist på läkare inom den svenska mental­vården. Därför såg polisen mellan fingrarna när det gällde hur Karl-Hermann tagit sig in i Sverige.

Tre år senare börjar Karl-­Hermann sitt nya arbete på Ryhovs mentalsjukhus i Jönköping. Hans kunskaper om steriliseringar var efterfrågad. Medan tvångssteriliseringarna upphört i Tyskland fortsatte de i stor skala i Sverige i 20 år till. Det behövdes skickliga och snabba läkare som kunde utföra steriliseringsoperationer.

Karl-Hermann fick en generös lön på 12 882 kronor i månaden, och lämnade sedan Anna Maria för en annan kvinna som han också fick barn med. Senare lämnade han också henne för en annan kvinna. Även henne gjorde han med barn. 

Alla återvände hem

I sin bok ”Svenska SS-fruar med uppdrag att föda ariska barn” följer Christoph Andersson ­också SS-fruarna Sara från Stockholm, Margareta från Uppsala och Britta från Stockholm. Alla lyckades ta sig tillbaka till Sverige och fortsätta sina liv som svenskar när Tyskland låg i ruiner efter det nazistiska projekt som de medverkat till med ett av Tredje rikets viktigaste uppdrag – massproducera bebisar.