– Du är yngre än alla mina dieter. Jag har bantat hela ditt liv, berättar Karin att hon tänkte.

För tre veckor sedan bad viktcoachen henne berätta vad hon äter till frukost och sedan frågade han vad hon tror att en smal person äter på morgonen.

– Det har alltid varit såhär i mina möten med vården. Att man ses som att man inte förstår, att man är lite trög. 

Men hon är ju inte dum. Snarare livsbejakande och lite impulsiv. Det manifesteras både i matvanor och inredning. Det lilla mintgröna huset i Hökarängen, som hon köpte i februari, är inrett med glada färgklickar i form av en ceriserosa soffa, en turkos fåtölj och en stor tavla med en gullig hund.

Hallen har hon målat i favoritfärgen rosa och tonåringens rum bryter av i svart. Annars vågar hon inte gå loss och måla mer, hon är osäker på om hon kommer orka bo kvar över vintern. Det är så dyrt märker hon nu och så mycket att göra med ett hus. Det är svårt om man har ont.

Det var längtan efter en trädgård som fick henne att impulsköpa huset.

— Tyvärr måste gräsmattan klippas flera gånger i månaden. Det hade jag inte tänkt på. Jag antar det blir ännu värre i vinter när jag måste skotta snö.

”Allt var roligt och härligt!”

För tio år sedan skilde hon sig. Efter att ha levt i ett hälsosamt hem, blev det istället glass till frukost, lunch och middag. Till slut vägde hon över 100 kilo. Men då var det lyckliga kilon.

– Jag var 100 kilo glad skit. Allt var roligt och härligt!

Men nu har vågen touchat 100 kilo igen och det är ledsna siffror den här gången. Kilon som kommit av sjukdom och isolering. Karin har postcovid och har varit nästan helt sängliggande. Hon har fortfarande svårt att röra sig.

Vården ser ofta bara att det kommer in en ”en tjockis”, berättar hon. De missar andra diagnoser som gör det svårt att motionera och äta rätt.

– Viktcoachen bad mig springa i trappor sju minuter varje dag. Men jag kan ju inte det. Det räcker med de trapporna jag har här. Jag får vara glad om jag orkar gå i sex minuter.

En läkare på postcovid-kliniken vägrade tro att hon ens hade postcovid utan menade att alla besvären kom för att hon är överviktig. 

Samhället ser på en som att jag är en jobbig person som sitter och svullar i mig mat medan andra klarar av att behärska sig.

Hon skulle vilja se en större förståelse från vården kring att det är svårt att gå ner och hålla en bra vikt. 

– De flesta som kommer till vården och ber om hjälp med sin övervikt till har ju redan försökt och misslyckats så många gånger. Jag tycker det är jättebesvärligt att jag har satt mig i den här positionen. Men samhället ser på en som att jag är en jobbig person som sitter och svullar i mig mat medan andra klarar av att behärska sig.

Jämför sig med en alkoholist

Det finns så mycket som spelar in när det gäller vikten. Genetiska förutsättningar, andra sjukdomar. Men hon betonar att hon fattar sin egen roll i att hon väger för mycket. 

– Jag har ju ätit mig till mina kilon. Det är inte så att jag låg ensam i min säng och så kom det en massa fett. Det har varit mycket glass och bullar. Jag vet att kroppen mår bättre om jag äter nyttigt men det är ett beroende som det är svårt att rå på. Precis som det är svårt för alkoholister att hålla sig nyktra är det svårt för oss med en dålig matrelation att äta nyttigt.

Själv har hon provat alla dieter. Hon har gått på mindfullness eating där deltagarna fick sitta och suga på var sitt russin.

– Man skulle uppskatta russinets väg från att det har vuxit på vindruvekvisten, blivit druva och plockats av någon. Man skulle känna med tungan på alla vindlingar på det här russinet. Du ska lära dig att inte frossa utan uppskatta hur mycket jobb som ligger bakom allt och inte bara skyffla i dig. Det funkade inte på mig. Jag gick upp ändå. 

Karin Nygårds har fått det omskrivna läkemedlet ozempic utskrivet. Det är slut nästan överallt men det finns att hämta på apoteket i Malmö.

– Skulle jag gå ner några kilo så skulle ju det vara skönt. Jag tycker väl att precis som att man som alkoholist kan få hjälp med Antabus så är det rätt att vi kan få hjälp med det här. Jag har redan så många mediciner så jag skulle knappt märka om jag behövde ta en till. 

Karaktärsdrag att vara tjock?

Hon tycker inte längre om att se sig på bild. Karin Nygårds är lärare i grunden och skriver läroböcker främst om programmering. När bokförlaget skickade hennes nytagna pressbilder ville hon inte ha någon av dem. 

Men hon vill ändå visa hur hon ser ut för det är viktigt att även tjocka syns. Bilden av tjocka i medier och i film är för negativ. 

– Om det är en överviktig rollkaraktär är den garanterat alltid jobbig och korkad och går och äter hela tiden. Det är liksom ett karaktärsdrag att vara tjock. Släng in en tjockis i filmen så blir det lite roligt!

Om det är en överviktig rollkaraktär är den garanterat alltid jobbig och korkad och går och äter hela tiden.

När det blir dags att fotas sveper hon in sig i ett av favoritplaggen, ett rosa ”tjok” med ett vackert mönster. Den är sydd för ”normalvikiga” men passar bra för stora också.

Hänvisas till oformliga städrockar

Karin älskar uppenbarligen färg och mönster men plaggen på klädkedjornas avdelningar för stora storlekar gör henne djupt deprimerad. 

– Först finns en avdelning med de vanliga kläderna och sedan finns det en avdelning för tjocka och då är det plötsligt ett parallellt universum med konstigt storblommiga städrockar i lila och orange. Varför skulle jag vilja ha det bara för att jag har blivit tjock?

Hon tycker att kläderna ytterligare förstärker känslan av utanförskap.

– Samhället ser mig som en annan typ av människa. Jag duger tydligen inte till att få ha kläder som följer något slags mode.

Men hon avvaktar med tågresan ner till Skåne för att hämta ut ozempic. Hon vill ge viktcoachen en chans först.

– Det här är ju något jag vill komma till rätta med. Och jag tänker att det finns en profession där att han har något slags vetenskap. Säger vetenskapen att jag ska skriva ner tankar kring mitt osunda beteende ska jag göra det.