Händelserna speglar två motpoler i svensk hiphop. 

Labyrints lekfulla låt samlar rappare från hela landet, med en text om hur pengar, recensioner och priser inte spelar någon roll så länge man får kärlek från kidsen i orten.

Einár, underbarnet från Dalen, toppade alla listor och vann alla priser, men kidnappades, förnedrades och slutligen mördades blott 19 år gammal i en brutalt sorglig verklighet där det eskalerande gängvåldet mer och mer går parallellt med gangsterrappen. 

När ”Ortens favoriter” släpptes slog den svenska hiphopen fortfarande ur underläge, och det fanns en tydlig ”vi mot världen”-känsla som gjorde att sammanhållningen och känslan av gemenskap mellan artisterna var större.

Allt detta skildras väldigt fint i den nya SVT-dokumentärserien När hiphop tog över. 

I fyra drygt halvtimmeslånga avsnitt får vi följa det senaste decenniets hypersnabba utveckling från gör det själv-mentalitet till att hiphop bli landets största musikgenre räknat i såväl popularitetssiffror som i avtryck i den politiska debatten. 

I mars 2020 hade Husby-rapparen Dree Low nitton (!) låtar på svenska topp 50-listan. Helt utan uppbackning från något stort skivbolag eller management. 

För det blev han uppmärksammad i anrika amerikanska Rolling stone magazine, samtidigt som han hemma i Sverige mest nämndes i sammanhang som handlade om kopplingar till kriminalitet.

Det säger kanske något om bristen på svensk musikjournalistik överhuvudtaget, men visst är det beklämmande att det skrivs spaltkilometer om svenska rappare i alla sammanhang utom i analyser som faktiskt handlar om deras musik och texter? 

”I dagens svenska medier är hiphopen knappt längre musik. Den är något att debattera. Inget att lyssna på eller dansa till”, skriver kulturjournalisten Emil Arvidson i en SvD-krönika om Yasins nya album Pistoler poesi och sex. 

Den – hittills – enda recensionen av ett nytt album från en av landets största artister. En person som förvisso suttit i fängelse både för grovt vapenbrott och för sin medverkan i försöket till kidnappningen av Einár, men som likväl också är Sveriges bästa rappare och viktigaste gatupoet just nu. 

Jämför gärna med hur den nya singeln av Håkan Hellström i förra veckan togs emot och analyserades på djupet av varenda större kultursida. 

I ”När hiphop tog över” får vi se de historiska mobilklippen när Yasin och hans BBE-crew slog igenom med sin freestyle-rap och snabbt nådde miljonsiffror på Youtube. Där syns även de första trevande klippen med artister som Z.E., Blizzy, Dree Low och Einár. Genialiteten syns redan från början. Unga killar med extra energi som bara några år senare kommer bli några av landets största popstjärnor. 

En sak som dokumentärserien verkligen lyckas med är att skildra den enorma bredden på den svenska hiphopscenen, både geografiskt och musikaliskt. 

Under två och en halv timme får vi följa med till Umeå och Fricky, Cleo och de andra i Random Bastards, till Zacke i Luleå, Kitok i Jokkmokk, Ozzy, Guleed, Adam Aden och Piraterna i Malmö, Parham och Aden x Asme i Göteborg, hela rap battle-scenen i Lund och till den melankoliske Ant Wan från Råby i Västerås. 

Vi får följa Lorentz drömska autotune-rap, Linda Piras mäktiga Knäpper mina fingrar-remix och den helt makalösa ”Ladies First”-konserten på Dramaten. 

Vi får se de gåshudsframkallande korniga klippen från Silvana Imams genombrotts-framträdande inför 20 000 personer på den antinazistiska manifestationen i Kärrtorp två dagar före julafton 2013.

Vi får hänga med ”gangsterrapens grand old men” Sebbe Staxx, Kaka och ”Kinesen” i Kartellen, följa Ison & Filles långa resa från underjorden upp till Allsång på Skansen och Så Mycket Bättre. 

Vi ser hur Imenella gått från bakgrundsdansare till en mångsidig underhållare som blandar rap med koreografier till shower värdiga jättearenor. 

Och vi får se hur artister som Yung Lean, Jireel, 1.Cuz, Cherrie och Richy Rich når internationella framgångar, genom TikTok och samarbeten med megastjärnor som Stormzy och Ed Sheeran. 

Mest oväntat är när rap-veteranen Stor visar upp sin nya samarbetspartner, den peruanske schamanen Benito Apaza Lunasco (som inte vet vem Elvis Presley är vilket Stor tycker är ”det fräschaste och skönaste jag kan höra”). Han vill inte stagnera som artist i en värld som han menar börjar bli så tråkig, urvattnad, själlös och tom. 

Det är spretigt, eklektiskt, och inte helt lätt att greppa med den enorma mängd namn och låtar som flimrar förbi, men det är ju faktiskt precis såhär svensk hiphop ser ut nu på 2020-talet. 

”Svensk hiphop flyger fritt mellan skolgårdar, kultursidor och politiska debatter, och tycks till och med vara på väg att växa sig för stor för landets gränser”, sammanfattar seriens skapare Johannes Cakar det hela innan han efter två och en halv timme låter Erik Lundin, en annan av landets absolut främsta poeter, avsluta serien med sina ord om hur alla ortens favoriter, oavsett om de lever i Andersberg i Halmstad, Rosengård eller Husby är en del av samma innanförskap. 

”Vi talar samma språk. Vi lånar klädstilar från varandra. Vi lånar kroppsspråk, dance moves, vi har allt det här från varandra. Det är ett innanförskap för mig. Det är inte att vi inte tillhör nånting. Vi tillhör varandra. På grund av hiphop.”

Om det är något som denna dokumentärserie visar så är det just att den svenska hiphopen handlar om så ofantligt mycket mer än den för länge sen tröttkörda debatten om gangsterrap.