Faktum är att de fattigaste 20 procenten av befolkningen fick det sämre. Deras inkomster sjönk. Samtidigt som de rikaste 20 procentens inkomster ökade mest.
Och det i ett land som styrts av en rödgrön regering i fyra år.
Ojämlikheten har dock ökat i mer än tre decennier. Alla grupper har visserligen fått en högre ekonomisk standard över tid, men de välbeställda har dragit ifrån. Inkomsterna i den tiondel som tjänade mest har ökat med 138 procent sedan 1991 och med 33 procent sedan 2011. Men även inom den gruppen har klyftorna vuxit.
De stora vinnarna, enligt SCB, är ”percentil 100”. Den rikaste procenten.
Ökade kapitalinkomster förklarar
Samtidigt har LO släppt sin rapport om maktelitens inkomster, en rapport som i år har underrubriken ”utan markkontakt”. Och högst ovanför marken svävar i vanlig ordning näringslivets toppdirektörer, som nu tjänar 60 gånger mer än en industriarbetare, jämfört med 17 gånger 1991 och 46 gånger 2011. Alltmedan ekonomer och Svenskt näringsliv predikar återhållsamhet för arbetare och tjänstemän.
Ändå är direktörernas luftfärd ingenting jämfört med kapitalisternas.
Sverige har nu 191 miljardärer, enligt Veckans Affärers senaste lista. På 1990-talet var de färre än 50, och 2011 var de ”bara” 108. Vi har aldrig förut kunnat uppvisa så många miljardärer. Tillsammans är de goda för mer än 2 000 miljarder.
Det är också ägandet det kommer an på. Den främsta förklaringen till de växande klyftorna är nämligen inte större löneskillnader, även om de också spelar in, utan ökade kapitalinkomster, framförallt i form av utdelningar och kapitalvinster på aktier.
Ojämlikheten skenar på grund av att de rika tjänar pengar på sitt kapital, och på grund av att de skattar anmärkningsvärt lite jämfört med löntagarna.
En del skattar inte alls
En del skattar inte alls, nämligen de som genom avancerade upplägg flyttar vinsterna till skatteparadis och sedan plockar hem dem bakvägen. Och de är inte så få. Varje år upptaxerar Skatteverket hundratals personer som har gömt sina pengar. Men långtifrån alla avslöjas, och de mest vattentäta uppläggen köps av de rikaste.
Men även de som deklarerar sina inkomster kommer billigt undan. Idag betalar kapitalägare i normalfallet en platt skatt på 30 procent på inkomsterna. Löntagarna betalar en högre procentsats ju mer de tjänar, som mest 60 kronor på den sista hundralappen om man har riktigt bra betalt. Men inte kapitalägarna. På kapitalinkomster är skattesatsen densamma oavsett hur mycket man inhöstat. 100 000 i utdelning på börsnoterade aktier ger till exempel 70 000 i fickan. 1 miljon ger 700 000. 1 miljard ger 700 miljoner.
Mer lönsamt att äga
Det lönar sig alltså mer att äga än att arbeta i Sverige. Ska vi ha det så?
”Ett av de största problemen med det nuvarande skattesystemet är den stora klyftan mellan låga skatter på kapitalinkomster och höga skatter på arbetsinkomster”, skrev den tidigare socialdemokratiske finansministern Erik Åsbrink nyligen på DN Debatt (5/2). Han föreslog en bred skattereform som utjämnar klyftan. Om nu värnskatten på löneinkomster ska sänkas måste också skatterna på kapitalinkomster höjas, påpekade han.
I en del länder är kapitalinkomstskatten progressiv. Dock inte Sverige. Här finns inte heller någon förmögenhets- eller arvsskatt sedan ett antal år. Men det är förstås ingen naturlag, utan ett resultat av nyliberalismens och kapitalets politiska segrar sedan 1970-talet. Och i takt med att nyliberalismen gjort akademisk och moralisk bankrutt har allt fler lyft fram just olika former av kapital- och förmögenhetsbeskattning som vägen mot minskade klyftor och ökad jämlikhet. Inte minst i ojämlikhetens skyltfönster USA.
Senatorn Elisabeth Warren, som nu bestämt sig för att ställa upp i Demokraternas primärval och därmed ta sikte på Vita huset 2020, vill se en 2-procentig förmögenhetsskatt på rikedomar över 50 miljoner dollar och 3 procent på allt över 1 miljard dollar. Det skulle, enligt beräkningar av ekonomerna Emmanuel Saez och Gabriel Zucman, generera 2 750 miljarder dollar till den federala statskassan på ett decennium. Warren vill använda pengarna till satsningar på barnomsorg, utbildning och sjukvård.
Samtidigt har Demokraternas uppåtstigande stjärna, kongressledamoten Alexandria Ocasio-Cortez, talat sig varm för en 70-procentig marginalskatt på inkomster över 10 miljoner dollar. Detta för att finansiera en ”Green New Deal”, en plan för rättvis omställning.
En radikal socialistisk politik? Inte alls. Som Paul Krugman påpekat i New York Times bör detta snarare betraktas som normalt i ett 1900-talsperspektiv. I mitten av förra seklet, under republikanen Dwight D. Eisenhower, var till exempel marginalskatten drygt 90 procent på toppinkomster i USA, vilket i praktiken satte ett (om än relativt högt) tak på hur mycket man kunde tjäna.
Väntas en skattechock för rika?
Å andra sidan är det ju främst kapitalinkomstskatten på utdelningar och vinster som måste höjas om man ska komma åt miljardärernas överflöd. Därför föreslog finansmannen Steven Rattner i förra veckan i New York Times att man som ett första steg borde höja kapitalinkomstskatten lika mycket som Trump sänkt bolagsskatten.
Man kan förstås tänka sig allting på samma gång: en reform som höjer skatten på ansamlade rikedomar, nyvunna rikedomar och extremt höga löner – i USA, Sverige och resten av Europa. Samtidigt som man globalt och nationellt täpper till kryphål och avväpnar den skatteflyktsindustri som idag hjälper rika att forsla undan pengarna.
På den nystartade socialdemokratiska föreningen Reformisternas agenda står bland annat en ny förmögenhetsskatt, arvsskatt, höjda kapitalskatter, begränsning av internationella kapitalrörelser och krafttag mot skatteflykt.
Vad säger moderpartiet och regeringen om saken? Tja, man har precis satt sig i samma båt som Centern och Liberalerna och utlovat stora skattesänkningar för höginkomsttagare.
Januariavtalet aviserar visserligen en omfattande skattereform, som intressant nog ska bidra till att ”utjämna dagens växande ekonomiska klyftor”.
Har finansministern ett ess i rockärmen? Kommer Annie Lööf fintas bort i de kommande årens utredningscirkus? Vankas rentav en skattechock för de rika?
Det är väl högst tveksamt. Men kanske öppnas ett fönster någonstans i en nära framtid som förmår demokratin att styra undan från ojämlikhetens avgrund.
