Varför då?

PM Nilsson försöker med den ideologiska vinkeln, men om skatt på banker är socialism så är ju alla bolagsskatter socialism och ännu värre: alla andra länders bankskatter är i så fall socialism. Han lever då i en socialistisk värld och har först nu upptäckt det när regeringen höjer skatten för de svenska bankerna. Det är bara en pinsam argumentation där ordet ”socialisera” ska väcka ett motstånd.

Argumenten håller inte

Egenintresse? Borgerliga socialdemokrater, som Göran Persson, går ut och ogillar förslaget. Han är nu ordförande för Swedbank och har som första åtgärd anställt kompisen Jens Henriksson som vd. Krisen kring den jättelika penningtvätthärvan (Henriksson var delansvarig som styrelseledamot) har hittills bara använts till att gamla socialdemokratiska chefer tagit sig mer makt i banken. Att Göran Persson då argumenterar mot sin efterträdare som finansminister är kanske ett bra exempel på att intresset aldrig ljuger.

Ekonomi? Moderater försöker hävda att bankskatten minskar bankernas möjlighet att låna ut just när vi behöver investeringar i landet. Problemet med den argumentationen är att bankerna – trots över 110 miljarder i vinst – inte klarar av jobbet att låna till investeringar. Företag, speciellt små företag, får varken krediter eller annan hjälp, det bankerna lever på är bolån och avgifter på alla som måste utnyttja deras tjänster. Och så penningtvätt och spekulation.

Sverige har bankskatt precis som alla andra länder. Frankrike, Italien och Danmark har skatter högre än de svenska. I en del länder finns också Tobinskatt, det vill säga en liten skatt på finansiella transaktioner. Globalt är det runt 450 miljarder kronor årligen som bankerna får betala för det.

En extra bankskatt i Sverige är 0,1 procent av BNP ungefär. Det är mindre än vad de andra staterna tar ut. Och i inget land har bankerna ”försvunnit” eller ”lämnat landet” såsom Moderaternas politiker Gunnar Hökmark tror. faktum är att de flesta banker inte har någonstans alls att flytta.

För de är alla helt beroende av den stat som skyddar dem.

Bankerna är riskaffärer

När Riksbanken granskar de svenska bankerna så är det en ständig kritik man framför. Man anser bland annat att bankerna har alldeles får lågt kapital i botten, fyra till fem procent. Riksbanken vill se kapitalbas upp till tolv procent. Men riksbanken har ingen makt, den ligger hos politiken – och politiken har inte agerat.

Istället för att stärka bankernas eget kapital har ägarna tagit ut fantastiska vinster.

Men hur kan de göra det?

Det offentliga politiska pratet, även enligt EU:s nya regelverk, är ju att bankernas ägare själva ska stärka bankerna vid kris. Skattebetalarna ska inte behöva stå och skydda finanssystemet en gång till som vi gjorde 2009.

Men när Riksbanken gör sina ”stresstest” på de svenska bankerna, alltså undersöker vad som händer vid en kris och hur mycket lån som då blir värdelösa för banken, så visar det sig att nära 90 procent av allt kapital försvinner.

Ingen ägare klarar en sådan smäll. Fem procent i kapital kan inte skydda när 90 procent av tillgångarna blir värdelösa.

Istället är det – precis som förut – svenska medborgare som betalar banken.

Det är den enda säkerhet som finns.

Det är du som är säkerheten, som privatperson och skattebetalare.

Fonderade medel

Statens stöd sker via fonder hos riksgälden där staten avsatt summor från olika avgifter. Det är stabilitetsfonden. Den är lustigt nog skapad bland annat av försäljningen staten gjorde av Nordea-aktier, som man menade skulle gå till statens verksamhet men som alltså istället gått till bankerna som en reserv. Stabilitetsfonden är på bara 40 miljarder men den kan vid kris låna ändå upp till 750 nya miljarder.

Resolutionsreserven, den betalas av bankavgifter, och är idag nära 40 miljarder. Vid kris ska de användas men 40 miljarder är då en småpeng. Därför har regeringen gett den en extra kredit på 100 miljarder och en så kallad garantiram på 200 miljarder.

Slutligen finns insättningsgarantifonden, den är också drygt 40 miljarder och det är denna som gör att banker kan lova insättare – upp till 100 000 euro – att pengarna är ”säkra”. Men 40 miljarder är ju ingenting vid en kris så denna fond har fått en garanti att låna, via statens riksgäld, hur mycket som helst.

Om vi tar dessa fonder och pengar och jämför med de nya fem miljarderna så inser man att det är precis tvärtom om vad borgarna hävdar. Det är staten som säkrar och betalar bankerna. Med i värsta fall flera tusen miljarder. Jämför det med fem miljarder i bankskatt.

Finns bara ett logiskt alternativ

Alla dessa avgifter betalas av låntagarna. Men också av spararna. Alla dessa små avgifter som uppstår överallt när du pratar med en bank är ”kostnader” som vi betalar för att rädda de privata bankerna. Och i Sverige finns det ingen som kan bedriva ekonomisk verksamhet eller ha en lön, utan att tvingas jobba med en bank.

Vi är bankerna. Ägarna är de som tar ut ”skatt” på oss och med dessa räntor och avgifter skapar miljardvinsterna.

Det logiska alternativet till detta konstiga system där privat affärsverksamhet helt och hållet subventioneras och säkras av staten och finansieras direkt av medborgarna vore naturligtvis att avskaffa de privata storbankerna och förstatliga dem.

Då är det rätt ägare som får ta smällen – vi alla gemensamt – när nästa kris kommer. Men utan att några privata ägare räddas.

De enda icke statliga banker som behövs då är lokala medlemsbanker där man sparar för att påverka investeringar i stad eller kommun där man bor.

Men de behöver inga reserveringsfonder eller stabilitetsfonder. Bara transparens och bra idéer. Och de hittar man hur som helst inte i våra storbanker.