Stefan Ingves sitter i telefon med en konditor. Världens äldsta riksbank fyller jämnt och det ska såklart firas. Uppdraget att ordna med tårta har landat på riksbankchefens bord. Men det får inte bli några excesser. Att skriva ”Riksbanken fyller 350 år” med lasyr kostar extra för varje bokstav, upplyser konditorn.

BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8

– Jaha, då får det bli den kortare varianten, ”Riksbanken 350”, svarar Stefan Ingves.

Efter åratal av kritik mot bristfällig och svårbegriplig kommunikation är det lilla filmklippet på riksbankens hemsida där Stefan Ingves beställer tårta förmodligen ett försök till bättring. Kanske till och med ett försök att vara rolig. Besöksstatistiken på den i övrigt ganska torra kanalen Riksbanken Play vittnar ändå om att myndigheten har en del kunskapsförmedling kvar att göra. Trots 350 års myndighetsutövning är de två mest sedda klippen ”Vad gör Riksbanken?” och ”Vad är inflation?”.

För att svara på de frågorna hade kanske en mer rättvisande bild av firandet på Brunkebergstorg varit om Stefan Ingves istället ringt runt till svenska folket och försökt få dem att bjuda honom på tårta.

Dyr tårta.

Det riksbanken ägnat sig åt de senaste tre åren är nämligen att pumpa ut mer än 310 miljarder kronor i nya pengar för att få igång svenskarnas konsumtion. Kosta vad det kostar vill. I inflationens namn. Amen.

Fortfarande köper riksbanken statsobligationer för en miljard kronor varje vecka som betalas med nya riksbankspengar. Inga kaffepengar direkt.

Trots det har tårtkalaset uteblivit. Presskonferens efter presskonferens har Stefan Ingves istället tvingats konstatera att riksbanken haft fel i sina prognoser. Inflationen har vägrat att ta fart.

Men trots att det alltså skjutits till motsvarande en tredjedels statsbudget i ekonomin sedan köpen av statsobligationer startade 2015 tycks ingen riktigt ha en klar bild av vad det inneburit. En sak är emellertid säker, pengarna har inte hamnat där det var tänkt.

Beskrivs som resultatfokuserad

Stefan Ingves har gjort den träiga fåordigheten till dygd. I en artikel i tidningen Chef beskrivs han av en tidigare medarbetare som ”otroligt resultatfokuserad, samtidigt som han är en tråkig personlighet”. Medan företrädaren Lars Heikensten var mån om att ha nära kontakter med medierna har Stefan Ingves hellre hållit tyst.

I tolv år har han haft det yttersta ansvaret för Sveriges penningpolitik och drivit en linje som blivit allt mer extrem, utan att någon öppen debatt förts om vems intressen riksbanken egentligen tjänar. Och för att vara en person som år efter år rankas i affärspressen som en av Sveriges mäktigaste, ibland till och med före finansminister Magdalena Andersson, har Stefan Ingves kunnat hålla en förvånansvärt låg profil.

Kritiken har förvisso kommit i omgångar, men aldrig riktigt fått fäste. Två år efter hans tillträde framfördes hård kritik mot Ingves och riksbankens bristfälliga kommunikation i tidningen Affärsvärlden. Den struntade han i att kommentera. När ETC ber om en intervju för att fråga var riksbankens miljarder tagit vägen låter presschefen närmast förvånad över frågan. En kvarts telefontid är inte möjlig förrän någon gång efter påsk. Eventuellt.

År 2013 presenterade nationalekonomen Harry Flam en utredning som gjorts på uppdrag av regeringen där han varnade för att riksbanken höll på att bli ”en stat i staten”. Myndighetens ekonomiska analyser beskrevs då som bristfälliga och tendentiösa och enligt rapporten levde riksbanken inte upp till ”rimliga krav på tydlighet och analytisk skärpa”. Stefan Ingves kritiserades också för att ha centrerat makten kring sig själv i allt för hög grad.

Riksbankchefen har alltjämt stått rakryggad. I höstas beslöt riksbankens fullmäktige att förlänga mandatperioden för honom som ordförande i ytterligare fem år. Mest för att de inte kunde enas om något alternativ men också för att ingen riktigt kan mäta sig med Stefan Ingves erfarenhet vid det här laget. Han kan därmed sitta kvar till årsskiftet 2023, vilket skulle göra hans sammanlagda tid som chef för en av Sveriges viktigaste myndigheter till 17 år.

Utöver ett imponerande cv är hemligheten bakom Stefan Ingves långa tid vid makten kanske också att han som ingen annan myndighetschef lyckats avpolitisera rollen. Bakom varje beslut lyfts en kavalkad av linjediagram, matematiska formler och objektiva fakta fram. Nya räntebesked presenteras som om de vore närmast naturgivna. Och de återkommande utfrågningarna av penningpolitiken i riksdagens finansutskott tenderar mest att likna avslappnade seminarier där Stefan Ingves håller kurs i hur penningpolitik fungerar.

Under den senaste frågestunden den 6 mars konstaterade Stefan Ingves i sitt anförande att ekonomin både här hemma och i Europa är den starkaste på mycket länge. Samtidigt, fortsatte han som om det regnade, beaktat denna mycket goda tillväxt, är inflationen både i USA och euroområdet förhållandevis låg. En meningsföljd som väl borde vara lite som att svära i inflationskyrkan. Därefter knäppte Stefan Ingves händerna över den breda slipsen och konstaterade sakligt:

– Ekonomin är i ett tillstånd som skiljer sig ganska mycket från läroböckerna och hur vi hade föreställt oss att det skulle se ut.

I klartext: det största penningpolitiska experimentet i modern tid har inte riktigt fungerat som det var tänkt.

Bakgrunden till riksbankens inflationsmål på två procent är nästan lika gammal som Ingves tid på riksbanken. Målet var en del av den stora omläggningen av ekonomin som drevs igenom i samband med 90-talskrisen. Stefan Ingves hade nyss fyllt 40 år och utnämnts till generaldirektör för den så kallade Bankakuten, ett slags finansiell elitstyrka som skulle reda upp i baksmällan efter bankernas kreditfest.

Inflationsmålets frö hade egentligen planterats långt tidigare och kommit med de nyliberala vindarna som blåste över det glada 80-talet. Efter stora ekonomiska svängningar och en allt högre inflation som åt upp värdet på kapital under 70- och 80-talen fick ekonomen Milton Friedman stort inflytande över de ekonomiska strömningarna mot slutet av decenniet. Med sin teori om monetarismen etablerade han tanken att orsaken till ekonomisk instabilitet i grunden berodde på att politikerna var klåfingriga och försökte påverka marknaden för mycket. Istället borde marknaden få sköta sig själv och kontrollen över penningpolitiken förflyttas till opolitiska experter – alltså nationalekonomer.

Penning­politikens främsta mål borde vara att reglera penningmängd och ränta så att penningvärdet, det vill säga inflationen, kunde hållas på en konstant låg nivå. Om människor och företag förväntar sig att värdet på pengar hela tiden ökar med två procent kommer de också att anpassa sitt handlade därefter och agera rationellt – det vill säga sluta att försöka trissa upp priser eller löner, menade Friedman. Blir inflationen för hög och priset på varor och tjänster rusar iväg räcker det om riksbanken höjer räntan och gör det dyrare att låna pengar och mer lönsamt att spara för att ekonomin ska dämpas. Och vice versa: om räntan sänks ökar företagens investeringar, lönerna höjs, priserna stiger och inflationen ökar.

Milton Friedmans teorier anammades med hull och hår av Storbritanniens och USA:s dåvarande centralbankschefer, Mervyn King och Alan Greenspan, som brukade spela tennis med varandra. Andra regeringar gjorde likadant under 90-talet. Två år efter att Carl Bildt blev statsminister vandrade även Sverige i Greenspans fotspår och 1993 fattades en bred överenskommelse mellan allianspartierna och Socialdemokraterna om att införa ett överordnat inflationsmål på två procent. Att stärka riksbankens självständighet ingick också som ett åtagande för de länder som ville gå med i EU.

Förutom att makten över penningpolitiken flyttades till centralbankerna ingick även i tankegodset att målet om full sysselsättning övergavs. En utplånad arbetslöshet skulle nämligen leda till för höga löneanspråk och därmed högre inflation än vad som var tillåtet. Istället antogs jämviktsarbetslöshet som norm, vilket innebar att en viss arbetslöshet sågs som acceptabel, till och med nödvändig, för att hålla nere den lönedrivna inflationen. Formeln för jämviktsarbetslöshet, eller Nairu som den också kallas, innebar en radikal förändring för hur politiken skulle se på arbetslösheten. Förra året bedömde Konjunkturinstitutet att jämviktsarbetslösheten i Sverige var cirka 6,7 procent och att den successivt skulle stiga till 6,9 procent år 2025, vilket bara är en procents lägre arbetslöshet än under 90-talskrisen och vad som då betraktades som massarbetslöshet.

Men trots att arbetslösheten parkerade på historiskt höga nivåer var många överens om att den nya penningpolitiken fungerade väl – under första halvan 2000-talet gick ekonomierna i USA och Europa förhållandevis bra, tillväxten var god och handeln ökade.

Sedan kom finanskrisen 2008.

Räntorna chocksänktes

När finansmarknadens korthus började rasa gick världsekonomin ned på knä. Löneutvecklingen stannade av, investeringarna uteblev och inflationen sjönk. I linje med monetarismen chocksänktes räntorna som svar. Trots att krisen till stor del orsakats av en skenande utlåning på framför allt den amerikanska bostadsmarknaden blev det efter 2008 billigare än någonsin att låna pengar.

Två år efter finanskrisen låg den svenska reporäntan på historiskt låga 0,25 procent. Skuldernas andel av hushållens inkomster hade samtidigt ökat dramatiskt och närmade sig 170 procent. Stefan Ingves varnade vid det här laget för riskerna med den stigande belåningsgraden och försökte under de kommande åren att återgå till en normalare räntepolitik för att bromsa utvecklingen. Men när inflationen fortsatte nedåt kördes han över av övriga riksbanksdirektionen och penningpolitiken tvingades tillbaka i Friedmans spår. Som en logisk konsekvens sänktes räntan därefter till minus.

Som en ytterligare åtgärd för att få ned räntorna började riksbanken dessutom att trycka ut mer pengar. Inte i form av sedlar, men genom att köpa statsobligationer med nya riksbankspengar. Obligationsköpen var också ett sätt att försvaga värdet på kronan, vilket skulle leda till lite mer inflationstryck via dyrare import, enligt teorin.

Så hur har det gått?

Efter tio år med den expansiva penningpolitiken har Stefan Ingves i princip haft konstant fel om hur det skulle påverka inflationen. Senast förra veckan visade SCB:s rapport att inflationstakten halkat tillbaka till 1,7 procent och återigen hamnat under riksbankens prognos. Samma sak månaden dessförinnan. För två månader sedan var prognosen att inflationen skulle ligga över eller väldigt nära två procent under hela 2018. Nu meddelar riksbanken att det kommer att dröja tills 2020 innan inflationen når målet. För en modell vars hela idé bygger på förutsägbarhet och stabilitet är det här givetvis ett problem.

Trots att Sveriges ekonomi gått strålande de senaste åren med en stark arbetsmarknad, stadig tillväxt och ekonomisk framtidstro har inflationen ändå inte riktigt tagit fart.

Flera av inflationsmålets främsta ledsagare har den senaste tiden också börjat ifrågasätta om monetarismens modeller verkligen fungerar. Tre år efter att Mervyn King gick i pension släppte han 2016 en bok där han gjorde avbön från lågräntepolitiken och bekände att mycket av det han trodde på var fel. Tillsammans med ekonomen Marvin Goodfriend från Carnegie Mellon University skrev Mervyn King samma år en rapport om den svenska riksbanken i vilken de riktade skarp kritik mot den blinda jakten på inflationsmålet och övertron på prognosmodellerna.

Erkände för stark tilltro till finsansmarknaden

Efter finanskrisen 2008 kröp även Alan Greenspan till korset och erkände i utfrågningarna inför senaten att han haft för stark tilltro till att finansmarknaden skulle handla rationellt om den släpptes fri.

I boken ”Tio trasiga teorier om ekonomi” från 2017 skriver journalisten Knut Kainz Rognerud om ytterligare en rad exempel och kritiker, från såväl vänster som höger, som visat att penningpolitiken i grunden misslyckats i verkligheten. Bland annat det faktum att möjligheten att låna pengar gratis inte alls haft de positiva effekterna för tillväxt och inflation som förespeglats. Trots minusräntor har företagen inte ökat sina investeringar nämnvärt. Inte heller lönerna har ökat som det var tänkt. Istället har de rekordbilliga lånen främst gått till hushållen som köpt in sig på en skenande bostadsmarknad och till stora börsbolag som antingen delat ut kassan till aktieägarna eller köpt tillbaka sina egna aktier.

Vilket för oss tillbaka till frågan om vad som hänt med de 310 miljarderna som riksbanken tryckt ut i ekonomin sedan 2015.

Det finns tre teorier.

Den första linjen är att penningpolitiken bedrivs precis som den ska, främst propagerad av den tidigare vice riksbankschefen Lars E.O. Svensson. Han var Stefan Ingves starkaste kritiker när denne under 2010–2011 höjde räntan för att kyla av bolånemarknaden. Han har den senaste tiden även uttalat sig kritiskt mot de nya amorteringskraven.

– Enligt min mening har riksbanken efter helomvändningen i penningpolitiken 2014, ett år efter att jag lämnade Riksbanken, nu gjort helt rätt. Arbetslösheten har kommit ner, även om man ännu inte fått upp inflationen hela vägen till två procent, säger han till ETC.

Han avfärdar samtidigt idén om att det är en bostadsbubbla med tanke på den höga efterfrågan på bostäder och de låga räntorna.

– Och skulle det komma en kris kan Riksbanken sänka räntan ytterligare om det behövs. Minus 0,5 procent är inte den lägsta möjliga nivån.

Den andra teorin är att obligationsköpen gjort varken till eller från. Annika Alexius, professor i ekonomi vid Stockholms universitet, har varit en återkommande kritiker av Stefan Ingves penningpolitik. Hon menar att metoden att trycka upp stora mängder pengar för att få upp inflationen saknar stöd i forskningen.

– Obligationsköpen fungerar inte som i läroboken. Vetenskapliga studier av obligationsköpen visar att det inte har så stora effekter. Ur ett svenskt perspektiv har det haft kortsiktiga effekter genom att växelkursen har hållits nere, så på den punkten har politiken lyckats. Men pengarna har inte kommit ut i samhället i någon större utsträckning utan fastnat hos bankerna som ökat sina reserver. Det stora som hänt till följd av den expansiva penningpolitiken är att bostads- och aktiepriserna har ökat rejält, liksom andelen personer som gått in på börsen.

Den tredje teorin om vad som hänt med riksbankens 310 miljarder fäster större vikt vid det som Annika Alexius och andra traditionella ekonomer betraktar som en sidoeffekt: ökade klyftor.

Sandro Scocco är chefsekonom på tankesmedjan Arena Idé. Han menar att riksbankens obligationsköp å ena sidan inte haft särskilt stor effekt på inflationen, men att de å andra sidan bidragit till att inkomstklyftorna har ökat.

– Trots att både tillväxt och investeringarna per capita sedan finnanskrisen i genomsnitt varit relativt blygsam har tillgångspriset på både fastigheter och aktier stigit väldigt snabbt. Och det beror till stor del på att man ställt så mycket likviditet till förfogande på marknaden. Och så ser det ut även internationellt. De stora centralbankerna runtom i världen ligger ute med sexton tusen miljarder dollar. De som har gynnats av det är de som sitter på tillgångar.

Sandro Scocco pekar på att balansen i ekonomin successivt har rubbats i takt med att penningpolitiken överlämnats åt ekonomer på världens centralbanker, samtidigt som finanspolitiken förblivit passiv.

– Riksbankens uppdrag är att nå inflations­målet och då kan de i praktiken inte agera särskilt annorlunda än vad de har gjort. De som har misskött sitt uppdrag är snarare regeringen och finansinspektionen som inte försökt dämpa de negativa effekterna av den kraftiga kredit­expansionen och de låga räntorna. Medan riksbanken slagit knut på sig själva för att driva upp inflationen är det väldigt märkligt att finanspolitiken, som ju också kan påverka efterfrågan, varit väldigt snåla med satsningar. Det naturliga för att få igång inflationen hade istället varit bedriva en normal finanspolitik som är expansiv, vilket hade ökat utrymmet för riksbanken att bedriva en mer normal penningpolitik.

Hur Stefan Ingves ställer sig till penningpolitikens avigsidor är svårare att avgöra. Han har konsekvent varnat för att minusränta och obligationsköp på sikt skulle leda till skenande bostadspriser och överbelåning. Samtidigt har riksbanken fortsatt att driva just den linjen. Ansvaret för att hantera konsekvenserna måste politikerna ta, menar även han.

Men om de 310 miljarderna inte haft någon större effekt på inflationstakten, har det då inte bara varit ett gigantiskt experiement som ytterligare flyttat över tillgångar till en liten rik elit, medan löntagarna gjorts om till låntagare?

Inte bara, menar Ingves. I finansutskottets utfrågning poängterar han att obligationsköpen i alla fall haft en symbolisk verkan:

– Om vi bara snackade om de här sakerna skulle vi löpa stor riska att någon synar korten och kommer till slutsatsen, ”Jaha, det var bara prat”. Därför är det viktigt att alla som observerar riksbanken vet att vid vissa tillfällen så kommer vi att lägga pengar bakom orden. Tror alla på det får man det dit man vill bara genom att prata. Och det är hela idén med penningpolitik så som den är skapad, säger Stefan Ingves och ser nästan lite tårtsugen ut.

PRENUMERERA PÅ ETC HELG

Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.