BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8

När Arbetsmiljöverket i förra veckan publicerade en ny rapport fördjupades bilden av de riskfyllda jobben. 

Nu är det genusaspekten som står i fokus: de mansdominerade branscherna är i betydligt högre grad drabbade av dödsolyckor – 19 av 20 döda är män.

Och även om antalet dödsolyckor sjunkit rejält sedan slutet av 1970-talet är det fortfarande så att mellan 40 och 50 personer dör i Sverige varje år på grund av jobbet.

Att Arbetsmiljöverket i sin rapport efterlyser genusbaserade strategier på flera nivåer är bra. Visst ska vi lyfta fram hur maskulinitetsnormer och produktivitetskrav förstärker varandra och bidrar till att förflytta gränser för oacceptabelt höga risker.

Men samtidigt bör vi akta oss för att sammanfatta problematiken med att det därför skulle vara någon form av ”machokultur” som ligger bakom dödsolyckorna.

För tidigare forskning visar bland annat att vi kan och bör analysera dödsolyckor på arbetsplatserna som en form av ekonomisk brottslighet.

Arbetsmiljöverkets rapport ”Arbetsmiljöbrottens omfattning, struktur och utveckling” från 2013, konstaterar att brott mot arbetsmiljölagen kan pågå under en lång tid och ofta har karaktären av att arbetsgivaren underlåtit att vidta vissa skyldigheter.

Sparar in på säkerhetsskydd

Det finns många olika förklaringar bakom denna underlåtenhet. Den så kallade machokulturen utvecklas ju i relation till en rad faktorer som i grunden handlar om ekonomi. Som att företagen sparar pengar genom att inte köpa in säkerhetsskydd till de anställda, de förbiser säkerhetsåtgärder, påför arbetstagarna en sådan arbetsmängd att de själva missar säkerhetsåtgärderna – eller tillåter ensamarbete i en riskfylld arbetsmiljö för att hålla nere lönekostnaderna.

Frågan är varför inte den tuffa lagstiftning vi har räcker till för att rädda liv framför att tjäna pengar?

Att skyddsombuden inte har en tillräckligt stark ställning är en förklaring. Otydligt ansvar på grund av många olika underleverantörer en annan (läs Elinor Torps prisade bok ”Döden på jobbet”!).

Minskat antal inspektörer

Men en viktig faktor som vi dessutom måste lyfta är att tillsynen måste bli kraftfullare.

Under perioden 2006–2014 (borgerlig regering) minskade antalet arbetsmiljöinspektörer kraftigt.

ILO, FN:s fackorgan för sysselsättnings- och arbetslivsfrågor, rekommenderar en arbetsmiljöinspektör per 10 000 anställda. Det skulle innebära 400 arbetsmiljöinspektörer för Sveriges del. När detta skrivs finns endast 240 arbetsmiljöinspektörer, vilket är långt under den nivå som är normal för länder med motsvarande levnadsstandard – men Arbetsmiljöverket är dessutom, tack vare ökade budgetanslag, i färd med att nyanställa ytterligare 45 arbetsmiljöinspektörer. 

Det är en bra början – men lågt ifrån tillräckligt.