Riktigt extremt blir detta när länder får obligationsräntor på marknaden som är lägre än det staten själv betalar när den lånar upp. Svenska staten är ju ett exempel på ett land där det offentliga får betalt om det lånar och investerar. Lånen kostar inget utan ger plus.
Men kommer det att hända?
En hel del tyder på det. Just nu skakas obligationsmarknaden av att den korta räntan blivit dyrare än räntan på tioåriga obligationer. Nu har det hänt i både USA och Storbritannien.
Och varje gång detta har hänt i USA så har krisen kommit. Det är ett – enligt analytiker – säkert tecknet på en kris i vardande.
Och då blir det snabbt stora dramatiska förändringar.
Att en lång ränta blir billigare betyder att marknaden är mycket orolig. Normalt ska ju de som sparar få mer betalt om de gör det långsiktigt, inte mindre än om man bara lånar ut enstaka år. Om de långa lånen är billigare betyder det att man räknar med att man förlorar mer på att chansa med korta lån och investeringar, de långsiktiga får därför ett lägre pris.
När det här kombineras med den minusränta många har kan mycket bli fel.
Den ekonomi världen globalt sett de senaste tio åren har vuxit genom att ständigt nya pengar kastats in i systemet från centralbankerna. Den stora lösningen på bankkrascherna 2009 blev att Europeiska centralbanken (ECB) och Fed och andra centralbanker, inklusive svenska Riksbanken, snabbt pumpade ut mer pengar för att få igång ekonomin.
Det här var pengar som gick till den finansiella marknaden direkt, pengar som blev mer spekulation, mer aktier, mer extrema priser på sådant som snabbt kunde köpas och säljas i en ständig spiral.
Samtidigt har världsekonomin lidit av en brist på investeringar i den reala ekonomin. Sjunkande industriinvesteringar, speciellt i de rika länderna, mindre forskning och utveckling utanför den skrikande digitala världen med sina regionala Silicon Valleys.
Världens lönearbetare får dessutom allt mindre del av kakan, allt mer har gått till ägare över hela världen. Några individer har blivit extremt rika, medan de flesta har stagnerat eller fått mindre. Det här är en spekulationsekonomi och alla investerare vet att det kommer en kris.
Det skapar nu den absurda situationen att de som vill eller måste ha en del statsobligationer, det vill säga säkra papper, kan tvingas betala för att låna ut pengar.
Att köpa en obligation är ju att låna ut sina pengar till staten.
Och det kommer att bli värre.
För mängden obligationer i en värld där staterna stramar åt hela tiden (och i stället pumpar ut pengar via centralbanker) blir det till slut brist på säkra papper. I Sverige har dessutom Riksbanken köpt hälften av statens obligationer, statens bank äger själv hälften av statens lån.
Bristen gör att räntan på obligationerna sjunker och blir minus och sedan tillslut lägre än den minusränta staten själv fastställt via sin centralbank. Det är då krislamporna tänds hos analytikerna.
Det här skapar ett ännu högre tryck när investerare och kortsiktiga placerare inser att aktierna och kortsiktiga räntepapper kan falla drastiskt på några dagar. Då är en långsiktig minusränta på minus en procent ett väldigt säkert papper att ha de stormiga kommande tio åren.
Och priset sjunker då ännu mer.
En sådan här sjuk ekonomi kan kanske hanteras inom själva finansvärlden som i grunden är ett ständigt spel om förväntningar. Men när det kryper ner till vardagsekonomin faller mycket samman. Ska du betala ränta till banken för att du har pengar där? Är det billigare att ta ut det i kontanter och ha i madrassen? Ska företag ge dig betalt för att du ska låna till att köpa en soffa?
Snart tjänar bolagen mer på att du inte betalar en skuld än att de tvingas ta emot betalningar som ger dem pengar som blir värda allt mindre. Bättre att du ligger kvar med skulden. (Nyligen skänkte faktiskt en bank bort alla sina fordringar till de små låntagarna vid en omorganisation. Det var billigare än att kräva in dem.)
Grundproblemet i världen är de låga investeringarna i verklig ekonomi. Byggen, omställning, ren energi, forskning, utbildning. Det finns bara en utväg ur det här – men den kommer troligen ske först efter några större krisvågor.
Någon måste investera för att ekonomin ska fungera och när det privata kapitalet är fast i en spekulationsspiral så finns det bara en aktör som kan göra jobbet.
Staterna.
Så, hur svårt det än känns för Magdalena Andersson (S) som blivit en ekonom som lagt sin prestige i att staten aldrig ska lån, så kommer hon tvingas att göra just det.
Inte för att staten är fattig.
Utan för att att staten är rik.
Enda utvägen är minusräntornas paradox är att få igång investeringar på riktigt. I bästa fall kan det gynna de investeringar vi måste göra nu akut, för att rädda klimatet. I värsta fall blir det tvärtom mer fossil energi och kanske ännu mer vapen. Att stater investerar betyder att ekonomin kan ta fart igen. Men det betyder inte att statens investeringar därför alltid är något bra.
