Debatt: Sorgligt att kyrkan inte kräver ett vapenembargo

Om en dryg månad, den 7 oktober, har det brutala kriget i Gaza pågått. Över 40 000 människor dödade, varav drygt 10 000 barn. Förmodligen fler. Kriget har pågått mycket längre än så. Det palestinska folket har levt med förföljelse och förnekande av sina rättigheter.

Hur mycket vapen har levererats till den israeliska armén under denna tid, framför allt från USA med stöd från resten av världen? 

Alla dessa barn som dött, och de som överlevt och nu lever med fruktansvärda trauman resten av livet. 

Finns det något som kan försvara den israeliska arméns dödande? Att döda 10 000 barn är inte självförsvar. Det är folkmord. 

Vi har alltså under snart ett år levt med att bevittna ett folkmord. Det är tydligen inte tillräckligt med lidande och död för att den svenska regeringen kraftfullt ska agera för ett vapenembargo. Det är sorgligt nog inte heller tillräckligt för Svenska kyrkan att ställa sig bakom ett vapenembargo. 

De uttalanden som gjort gällande kriget har varit ljumma.

Kyrkans ordning och processer tillåter inte det. Biskopsmötet låter sig inte uppvaktas med ämnen eller förfrågningar om ställningstagande eller uttalanden som förs fram till biskoparna. Alla sådana förfrågningar avslås, i en slags rättvisa får man förmoda. Till Kyrkomötet var det motionsstopp 1 augusti, och i de försök jag själv gjorde för att få till en motion med stöd gällande att Svenska kyrkan ställer sig bakom ett vapenembargo, blev det avslag i de sammanhang jag försökte. Det fanns inte tillräckligt med stöd för frågan eller för en sådan motion. 

Så det är ingen enkel sak att få Svenska kyrkan att ta ställning för fred och ett vapenembargo mot Israel. Det är i det närmsta helt omöjligt. Att Svenska kyrkans ärkebiskop tydligare ska yttra sig för fred och vapenvila i Gaza är inte heller möjligt. De uttalanden som gjort gällande kriget har varit ljumma, med ett slags rädsla att med klar stämma alltid stå emot krig och förintelse. 

Det finns strukturer som inte tillåter att vi ställer oss upp för freden. Det blir, när det gäller Israel-Palestina, för politiskt. Att begära ett stopp av mördande av människor anses politiskt. Det kan uppfattas… fel.

Men, i så många andra frågor står Svenska kyrkan upp för de svagaste och minsta, de förtryckta och fördrivna, men när det kommer till att tydligt säga nej till fortsatt folkmord av palestinierna, så kan Svenska kyrkan inte det. 

Det har snart gått ett år sedan den 7 oktober, ett datum som vi tror att detta folkmord började. Det är fel. Det palestinska folket har levt i fördrivning sedan den stora nakban, den stora katastrofen, år 1948. 

Om kyrkan officiellt skulle ställa sig bakom ett vapenembargo mot Israel skulle det betyda oerhört mycket. Det skulle ge tyngd för våra förböner om fred, och det skulle skicka signaler om att Svenska kyrkan villkorslöst står upp för fred, mänskliga rättigheter och demokrati. Och då inte bara i ord och skrift, utan också i vår handling. 

Ett år av ofantlig död och mänskligt lidande. Hur kan det anses radikalt att stå upp för ett vapenembargo? Varför skulle en sådan motion i Kyrkomötet anses problematisk och inte realistisk? Och varför kan inte frågor som rör liv och död få nå fram och behandlas i Biskopsmötet? Det handlar inte om vilken fråga som helst, det handlar om alla de människor, över 40 000 liv, som mördats. 

Vi kan be dagligen i vår förbön för fred och försoning, vi kan genom att ekonomiskt stötta Act också bidra till hopp och läkande. Men Svenska kyrkan behöver göra mer för att handla för fred och stå upp för de svaga och utsatta, när resten av världen fortsätter att rusta med vapen för förintelse.