Colombias president Gustavo Petro ställde frågan på sin spets när han första gången talade i FN:s generalförsamling. Medan oljan och kolet hotar klimatet och därmed hela mänskligheten, hotar kokainmissbruket förhållandevis få. De flesta som brukar är heller inte missbrukare. Men eftersom kokain är en olaglig drog har den skapat en parallell olaglig värld där det produceras obegripliga förmögenheter, brutala illegala armeer och korruption som sätter hela stater i gungning. Det är där det stora hotet finns.
– Och, frågade Petro utmanande, hur ändrar vi på det?

När Richard Nixon för 50 år sedan lanserade ”kriget mot droger” blev det tabu att ens viska om legalisering. Det tabuet har nu börjat krackelera. 

2011 publicerade expresidenterna Ricardo Lagos (Chile), Ernesto Zedillo (Mexiko) och César Gaviria (Colombia) ett dokument där de menade att legalisering var den enda rimliga lösningen, även om de begränsade sig till cannabis. 

Senare hävdade Mario Vargas Llosa och Colombias förre president José Manuel Santos också att legalisering var den enda lösningen, men att det borde gälla alla droger. 

Det är knappast så att det råder konsensus kring den uppfattningen i Latinamerika, men den delas av många och att så många ledande figurer uttalat sig i den riktningen har skapat en ny atmosfär där många olika slags lösningar diskuteras, och också omsätts i praktiken.


Det första konkreta steget togs i Uruguay där cannabis blev lagligt 2013. Mexiko följde efter 2021. Idag är cannabis i praktiken legaliserat i flera länder. Även om det kallas för medicinsk cannabis, så har det i praktiken blivit tillåtet både att ha en personlig dos och att odla för egen räkning. I Colombia fattas någon parlamentarisk runda för att det också formellt ska bli lag. I Chile finns idag stora statliga cannabisodlingar för medicinskt bruk och cannabisfrön och allehanda tillbehör kan köpas i vilken tobaksaffär – eller rättare sagt cyberkafé – som helst.
Tabuet är brutet. Och idag gäller diskussionen inte längre cannabis, utan kokain, den drog som de stora ökända colombianska drogkartellerna byggde sin makt på. 

Även om Medellinkartellen och Calikartellen är besegrade och upplösta, hävdar Gustavo Petro att de karteller som finns idag är ännu mäktigare. De ligger lågt, spränger inga fyllda passagerarplan i luften, förklarar inte krig mot staten, men är effektivare att såväl producera, exportera som korrumpera. 

Det spektakulära knarkvåldet har flyttat från Colombia till Mexiko, men därifrån sprids det idag på nytt söderöver. Mordet på den ecuadorianske presidentkandidaten Fernando Villavicencio nyligen, bara ett par dagar innan valet, utfördes av en ung colombiansk sicario som anlitats av den mexikanska Sinaloakartellen. 

Drogkartellerna har, liksom kokainet, internationaliserats

Att drogproblemens lösning måste vara internationell anser de flesta som självklart. Men just därför är det också så svårt. Tänk tanken att Colombia legaliserar kokain, men inte USA… Därför är också en legalisering idag omöjlig, har Gustavo Petro förklarat, men han har också sagt att det pågår en internationell diskussion på hög nivå i den riktningen och att det gäller att ha tålamod. Men även så är det Colombia som idag går i spetsen i försöken att ta itu med problemen på ett annorlunda sätt. 

– Genom att plantera liv, ska vi kasta ut droghandeln, sa Petro häromdagen i staden Tambo i Cauca i sydvästra Colombia. 

Publiken bestod av 3 000 bönder som lever av att odla cocablad, och även marijuana, och som har en egen facklig organisation Coccam, med över 200 000 medlemmar. 

Den plan som Petro presenterade har diskuterats under ett år i flera områden som domineras av cocaodlingar. Planen baseras på två begrepp: ”oxigeno”, att syresätta, och ”asfixia”, att kväva, och som ska tillämpas på olika nivåer.
Den första – ”oxigeno” – handlar bland annat om att avkriminalisera cocaodling och sammankopplad verksamhet, ett beslut som direkt berör 32 000 människor i Colombia och minst lika många i övriga Latinamerika, varav hälften är kvinnor och som idag sitter i fängelse. 

Under ett besök i fängelset i Cochabamba i Bolivia talade jag en gång med kvinnor som dömts till långa fängelsestraff för att de under sina bussresor mellan Cochabamba och hembyarna i Chapare brukade ha med sig fotogen som någon bett om och som, utan att de visste det, används för att tillverka pasta base, det första steget i produktionen av kokain. Flera hade sina barn med sig i fängelset. De bodde över ett dussin en cell. För att själva överleva och köpa mat arbetade de som något slags hembiträde åt några manliga fångar som tillhörde droghandelns lite högre skikt och hade pengar. 

– Jag har blivit en inlåst slav utan liv, sa en av dem medan hon strök sin femårige son över håret. 

– Och jag vet inte ens vilket brott jag har begått. 

Men Petros plan handlar inte bara om avkriminalisering, utan om att få cocabönderna att övergå till andra grödor. Det har skett tidigare, utan någon större framgång. Men den här gången ska det inte förekomma tvång och inga besprutningar av glyfosat. Staten ska istället satsa ordentligt i samarbete med bönderna. Det ska också satsas på vägar och infrastruktur som gör att de nya grödorna kan nå marknaden och ge lika bra inkomster som cocabladen. 

Istället för att odla coca i naturskyddsområden ska bönderna omskolas till skogsvaktare som planterar ursprungsväxter och ger djungeln nytt liv. Det ska också satsas på att utveckla produkter baserade på coca. Till en del används cocablad redan i farmaceuptisk industri, men det görs också mjöl, olika slags drycker och annat. I Bolivia finns till och med en tandkräm baserad på cocablad. 

– Kanske kan vi inte genomföra de här förändringarna genast i hela landet, sa Gustavo Petro. Men om vi lyckas här i Cauca, så har vi tagit ett viktigt steg. 

Den andra axeln i planen ”asfixia”, kvävning, riktar sig mot strategiska aktörer inom drogsystemets övre hierarki; kokainfabrikerna, transporterna, de illegala finanserna, pengatvätten.
Här krävs omfattande spaningsarbete och underrättelseverksamhet av både polis och militär. Helt avgörande för att det ska bli framgångrikt är i vilken utsträckning cocaböndernas fackliga organisation Coccam samarbetar. 

Hittills verkar deras reaktion positiv. Men bönderna som deltog på mötet i Tambo påpekade också att mycket berodde på hur framgångrik regeringen är att skapa fred med de väpnade grupperna.
I närheten av Tambo agerar Farc-gerillans dissidentgrupp EMC (Estado Mayor Central) som kontrollerar stora territorier med cocaodlingar. Flera bönder påpekade att om EMC verkligen lägger ner vapnen och eldupphöret, som nu är bräckligt, blir beständigt kommer övergången från coca till andra grödor att underlättas. Om inte kommer det att bli svårare. 

– Om bara kokainet blir lagligt, så kommer våldet i Colombia att försvinna, har Gustavo Petro sagt tidigare. 

Kanske är det så. Men vägen dit är inga raka rör. Och Petro vet att hans, i förhållande till legaliseringsivisionen egentligen ganska blygsamma plan att få cocabönderna att välja nya grödor, inte kan förvandla den internationell drogindustrin. Men någonstans måste man börja. Och det som i all blygsamhet börjat ske i Colombia följs uppmärksamt hela Latinamerika. 

Ett avgörande hinder är, menar Petro, USA:s dubbelmoral. Om USA tar steg i riktning mot legalisering skulle allt ändras. Att Colombia blivit världens största kokainproducent, beror på efterfrågan i USA. Att Mexiko är en stor producent av heroin beror också på USA. Under andra världskriget när USA inte längre hade tillgång till de marknader där det odlades amapola som är nödvändig för att tillverka morfin som militärsjukhusen var beroende av, uppmanade USA den mexikanska regeringen att börja odla amapola. Och det gjorde den. När kriget tog slut tog allehanda lokala maffior över odlingarna och började tillverka heroin för marknaden i USA. Där finns grunden till de mäktiga karteller som idag utnyttjar kidnappade centralamerikanska migranter som slavarbetare på sina odlingar och som kontrollerar viktiga delar av norra Mexiko. 

Förutom argumentet att legalisering skulle rycka undan grunden för maffiorna och deras ofantliga våldspotential, och förutom argumentet att alla har rätt att göra vad de vill med sin kropp, hörs ofta att det egentligen bara behövs ordentliga informationskampanjer för att få ner efterfrågan och därmed produktionen. Som med tobak. 

La Legua är ett legendariskt arbetarkvarter i de södra delarna av Santiago, där en lokal drogkartell allt mer kommit att dominera livet. Många ungdomar röker pasta base eller crack eller basuco som man säger i Colombia. Den billiga, farliga och skitiga slaggprodukten på cocabladets väg till kokain har blivit de fattigas drog i Latinamerika. 

Jag besöker ett ungdomscentrum som satsar hårt på att hålla ungdomarna borta från droger både genom en massa kreativa aktiviteter och närmast brutal information. Verksamheten leds av en kille i 25-årsåldern. Han är både poet och atlet. En spännande typ. När centrat stänger gör vi sällskap till bussen. När vi kommit ett par kvarter tar han fram en cigg. Jag blir lite förvånad, har inte sett honom röka på hela dagen. Och det är ingen cigg. ”Pasta”, säger han bara. ”Jag behöver det efter en lång dag.” 

Jag säger ingenting men hissnar lite över gapet mellan en verklighet och en annan. 

Gustavo Petro försöker skapa optimism med sitt tal om att plantera liv. Och det har effekt, både i Colombia och i övriga Latinamerika. Men därunder finns samtidigt samma hissnande känsla som jag kände i La Legua och som liknar en närmast hjälplös uppgivenhet. Den har inte bara att göra med svårigheten att verkligen få igenom en global legalisering av kokain. Utan med att även om den utopin skulle förverkligas, så finns det idag andra, kemiska, droger som inte kräver hundratusentals hektar mark och hundratusentals arbetare och arméer av mördare. Droger som är billigare och som köps på internet. 

I ett anfall av svart humor konstaterade Gustavo Petro nyligen: 

– Om fentanyl fortsätter som nu, ersätter den snart kokain. 

– En seger för Colombia. Men kanske inte för mänskligheten.