Häromdagen delades drygt 600 000 hektar ut till urfolk och afrocolombianska grupper. Strax därpå undertecknades ett avtal med boskapsägarna om att köpa tre miljoner hektar bra jordar för att dela ut till enskilda bönder. 

Det finns också en statlig ”jordbörs” på ett par miljoner hektar där bland annat mark som exproprierats av knarkmaffian ingår.

Jorden central för fred

Colombia beskrivs som det land med ojämnast jordfördelning på kontinenten, vilket, åtminstone delvis, förklarar varför det också varit det våldsammaste. Därför var det helt logiskt att den första punkten i fredsavtalet mellan den colombianska regeringen och Farc-gerillan från 2016 handlade om just jordreform. Liksom att det var logiskt att våldet fortsatte när den förra regeringen istället för att genomföra fredsavtalet, gjorde allt för att motarbeta det.  

Före valet sa Gustavo Petro att hans program baserades på två sociala kontrakt som redan fanns – å ena sidan konstitutionen från 1991 – som bland annat beskriver fred som både en rättighet och en skyldighet och att jordägande medför ekologiska skyldigheter – och, å den andra, fredsavtalet med Farc från 2016 som alltså utlovar en jordreform.

– Om konstitutionen och fredsavtalet förverkligas kan ­Colombia bli en världsmakt i lycka, lovade Petro euforiskt.

Ledde till inbördeskrig

Men det är ingen enkel resa. Latinamerika kryllar av misslyckade jordreformer. Det gäller också Colombia. Dess första jordreform antogs 1936 motiverad av den progressiva principen om ”egendomens sociala funktion”. Men även om viljan var god löste den inga problem. Istället inleddes en av Colombias våldsammaste perioder med inbördeskriget ”La Violencia” som i början av 60-talet mynnade ut i bildandet av ­Latinamerikas två äldsta och starkaste gerillagrupper: Farc och ELN. 

En andra jordreform, som antogs i slutet av 60-talet, syftade till att neutralisera gerillans inflytande. Den finansierades till stor del av Framstegsalliansen, det ambitiösa reformprogram som USA initierade för att Latinamerika inte skulle följa Kubas exempel och göra revolution. Men reformen lade också grund för en omfattande och militant bonderörelse, Anuc, som fortfarande lever. Under en period hade Anuc över en miljon medlemmar, med program som också riktade sig speciellt till kvinnor. Dess samlande paroll var ”jorden till den som brukar den”. Men då och då hördes också parollen ”jorden utan ägare”. En antydan om att det parallellt med den konkreta kampen för jord också fördes en diskussion om vilket slags samhälle man ville bygga. 

Knarket förändrade allt

De jordar som delades ut inom jordreformens ramar var otillräckliga – och dessutom ofta av dålig kvalitet – men Anuc var en aktiv organisation som mobiliserade för att ockupera underutnyttjade egendomar, ofta boskapsfarmer. En annan metod var att kolonisera obebodda områden, inte minst det väldiga slättlandet söder om den bergskedja där huvudstaden Bogotá är belägen. Det förekom kolonialiseringskampanjer som stöddes av regeringen men också sådana som organiserades av gerillan, vilket underlättades av Colombias extremt komplicerade geografi präglad av att den andinska bergskedjan delas i tre när den når hit. 

Men när knarkproduktionen i mitten av 70-talet förvandlades till en industri i Colombia förändrades också relationen till jorden. Allt fler bönder började odla koka, dels för att det gav större inkomster, dels för att de tvingades till det av maffior, gerilla och högermilis (som bildats av boskapsägarna för att stå emot ockupationer och driva bort gerillan). Gränsen mellan politisk kamp och kriminalitet började suddas ut och allt fler tvingades bort från sina jordar för att lämna fältet fritt för knarkindustrins aktörer.

Det var en tid när man under resor på vissa håll i Colombia, även under korta sträckor, ofta stoppades av flera olika vägkontroller – upprättade av såväl gerillan, högermilisen som armé och polis. Däremellan mötte man grupper av människor på flykt. En kaotisk tid, fylld av osäkerhet och rädsla.

Påbörjad försoningsprocess

Colombia var 2017 det land i världen med flest internflyktingar, över två miljoner. Fortfarande förra året registrerades över 70 000 nya fall av bortdrivna från hem och mark. Enligt den sanningskommission som föddes ur fredsavtalet från 2016, beslagtogs eller stals på olika sätt under åren av våld närmare åtta miljoner hektar jord. En del hamnade i knarkmaffians händer, en del hos stora boskapsägare, en del hos gerillan, en del hos paramilitären. 

Nyligen, samtidigt som ­sanningskommissionen lade fram sin rapport, gjorde de ­överlevande från Farc-gerillans ledning en för dem närmast plågsam offentlig självkritik för det lidande de orsakat med sin inblandning i knarkhandeln, sina massiva kidnappningar och förjagandet av männskor. Flera ledare för högermilisen har också uppvisat självkritik i samma anda. Och på senare tid har höga militärer tagit på sig ansvaret för de så kallade ”falsos positivos”, tusentals civila som kidnappades och dödades och därefter presenterades som gerillamän dödade i strid.

All denna upprensning av krigets byk som pågår i Colombia ökar Gustavo Petros möjligheter att verkligen driva radikala frågor som jordreformen.

Vill diskutera legalisering

Men en jordrefrom handlar inte bara om att dela ut jord. Det måste till vägar och annan infrastruktur. Det krävs ekonomiskt och tekniskt stöd. Petros ambition är att göra Colombia till en stormakt för jordbruksprodukter, och samtidigt ett land som drivs av grön energi där produktion och användning av fossila bränslen stegvis avvecklas. 

Det är höga ambitioner, inte minst med tanke på att det statliga oljebolaget Ecopetrol är Colombias största företag och står för 60 procent av export­inkomsterna. 

För att en jordreform i ­Colombia ska lyckas måste det också skapas en situation där det lönar sig bättre att odla majs och bönor än koka och amapola. Idag finns områden i Colombia där bönderna inte använder pengar för att betala, utan pastabase, den degmassa som i nästa steg ”förädlas” till kokain.

I sitt tal i FN:s generalförsamling nyligen slog Petro fast att ”kriget mot droger”, som startades av Richard Nixon, varit ett totalt fiasko som kostat obegripligt mycket pengar. Men vars viktigaste effekt är att ha skapat kriminella organisationer med kapacitet att försätta hela stater i schack.

Vilket är det största hotet mot mänskligheten? frågade Petro retoriskt. Kokain eller kol och olja? 

– De problem med överdoser och beroende som droger kan orsaka motiverar inga krig och är marginella i förhållande till hur mänskligheten påverkas av den förstörelse av miljö och klimat som kol och olja orsakar. 

Han har ­förmått måla upp en bild av ett annat samhälle, en framtid.

Petro förespråkar ingen ­omedelbar legalisering av alla droger, men han driver frågan och menar att den bör behandlas och bekämpas som ett hälsoproblem, på liknande sätt som tobak. Det viktiga är att rycka undan grunden för knarkmaffiornas enorma ekonomiska makt som just baseras på drogernas illegalitet och som gör att de kan bygga upp formidabla arméer. Men också att motivera bönderna att satsa på andra grödor än koka och amapola. 

Lyckas engagera befolkningen

Gustavo Petro kan, till skillnad mot Gabriel Boric i Chile, räkna med stöd i kongressen. Men det innebär inga raka rör. Motståndet är stort och aktivt. I helgen hölls stora demonstrationer i flera städer mot Petros reformer. På landsbygden förekommer jordockupationer av otåliga som tycker att det går för långsamt. Många av de väpnade grupper som fortfarande finns spelar dubbelt och säger å ena sidan att de vill ingå i projektet om ”total fred”, men utnyttjar samtidigt sina vapen för att stärka sin ställning när andra grupper lägger ner sina.

Problem finns det gott om och Petro hinner säkert bli gråhårig innan hans mandattid går ut. Men, trots alla problem, har den colombianske presidenten en kraft bakom sig som ingen annan president i Latinamerika idag har.

Och det har inte bara att göra med hans stöd i parlamentet, utan med att han förmått måla upp en bild av ett annat samhälle, en framtid, baserat på andra värderingar än de som dominerar idag och som entusiasmerar. Men framför allt beror det på att han faktiskt tagit konkreta initiativ för få Colombia att röra sig i den riktningen. •