Ska Emmanuel Macrons parti kallas ett mittenparti, hur långt till höger det än driver? Och hur ska man göra med det traditionella högerpartiet Republikanerna som under ledaren Éric Ciotti alltmer liknat Le Pens Nationell samling? Till slut allierade han sig dessutom med dem – medan stora delar av hans partikamrater bröt med honom. Och hur kommer det sig egentligen att fransk höger talar respektfullt om det franska kommunistpartiet som ett demokratiskt parti, troget republikens värderingar – medan Det okuvade Frankrike kallas för extremister?
Formell kategorisering
Som journalist som bevakar Frankrike finns det en praktisk vägledning. De enskilda partierna kategoriseras formellt. Det franska inrikesministeriet tillhandahåller en lista där registrerade politiska partier kategoriseras. Exempelvis listas där Republikanerna som ett högerparti, Emmanuel Macrons parti Renässans som ett centerparti och socialdemokratiska Socialistpartiet som ett vänsterparti.
I kategorin ”extremhöger” finns Nationell samling medan Det Okuvade Frankrike, LFI – som leds av den högljudde Jean-Luc Mélenchon, kort och gott klassas som ”vänster”.
Prövades i högsta förvaltningsdomstolen
Detta gillade inte Marine Le Pen från högerextrema Nationell samling. Hon anmälde listan till Frankrikes högsta förvaltningsdomstol. I anmälan önskade hon pröva klassificeringen av Nationell samling som ”extremhöger” – hon tyckte att partiet skulle flyttas till kategorin ”höger” samt att Det okuvade Frankrike borde klassas som extremvänster.
I slutet av juni i år kom domen: Frankrikes högsta förvaltningsdomstol förkunnade att det ”inte är felaktigt” att kalla Nationell samling för ett högerextremt parti, eftersom deras program innehåller flera punkter som går emot fransk grundlag och regler om allas likhet inför lagen medan LFI får stanna kvar som ett vänsterparti – de är nämligen reformister och är inte ett systemhotande parti.
Att kalla Det okuvade Frankrike för ett yttervänsterparti för att skilja det från de andra vänsterpartierna kan vara en idé som journalist. Kanske även radikal vänster. Det finns vissa radikala ekonomiska förslag, som 2017 då man ville ha en beskattning på 100 procent på de allra högsta inkomsterna (idag 90 procent).
Men att kalla dem extremvänster, som Europapodden i SR gjorde, ger i Sverige bilden av att det handlar om antidemokratiska extremister. Svepande anklagelser om bland annat antisemitism handlar ofta om stöd för Palestina på partinivå medan medlemmar som faktiskt uttryckt sig antisemitiskt har uteslutits. Det finns dock anledning som journalist att granska det, liksom att granska de andra partierna av andra skäl.
Sean med X-kontot @personayesgrata går in på kritiken mot partiet i en tråd på X. Svenska medier tillåter att partiet utmålas på ett svepande sätt, med rena lögner i vissa fall, samt avfärdas som extremparti. Han påtalar också skillnaden på ordet ”extrem” i det franska och svenska språket, där ”ytterkant” är en bättre översättning i det här sammanhanget.
Högersossar
Men den rödgröna alliansen Nya Folkfronten består inte bara av Det okuvade Frankrike. Långt ifrån. Att kalla hela koalitionen ”radikal” och ”vänsterextrem”, det är inte bara missvisande utan direkt felaktigt.
Här finns exempelvis det franska socialistpartiet. En av de invalda är ex-presidenten François Hollande som bland annat gjorde sig impopulär i Frankrike med en arbetsmarknadsreform som gjorde det lättare för företag att avskeda sina anställda.
En annan nyckelperson är Raphaël Glucksmann, som leder Place République – ett socialdemokratiskt EU-parti som satsat mycket på EU-positivism, stöd till Ukraina och kampen mot antisemitismen – som han själv varit offer för. Han kommer närmast från ett liberalt parti. Här finns också det franska miljöpartiet EELV (som klassas som ”grönt” av inrikesministeriet) med stjärnskottet Marine Tondelier i spetsen, som vill att Frankrike ska ställa om enligt Parisavtalet.
Och så finns ju kommunisterna – som alltså fransk höger kallar ”respektabla” – kanske för att de vill lösa klimatkrisen med utökad kärnkraft och annars kompromissar i de flesta frågor.
Alliansen Nya Folkfronten har ett eget program som innehåller att (åter) sänka pensionsåldern, att höja minimilönen, att skolmat och skolmaterial i kommunala skolor ska vara avgiftsfria och så vidare. Detta vill de finansiera med bland annat högre skatter på stora förmögenheter (utan att vara så ekonomiskt radikala som Mélenchon) och annat.
Utrikespolitiskt vill man fortsätta skicka långdistansvapen till Ukraina, erkänna Ukraina förbehållningslöst som suveränt, erkänna den Palestinska staten samt förespråkar en tvåstatslösning i Israel.
Allt detta går att vara för eller emot – men att kalla detta breda samarbete för ”en grupp radikala partier” eller till och med ”vänsterextremister” är inte bara felaktigt utan ett politiskt ställningstagande. Det var en strategi som användes i den politiska kampanjen för att misskreditera dem.
Högern och till en början även Macrons center pratade om ”de två extremerna” – som vore de lika farliga som Nationell samling. Men mellan de två valomgångarna började Macrons läger erkänna Nya folkfronten som en moderat politisk kraft.
Stora delar av den svenska pressen tog en mer radikal hållning.
