Nu leker Socialdemokraterna, Moderaterna och Sverigedemokraterna samma lek – men det handlar om Polisen.
Socialdemokraterna tror att man kommit med den sista avgörande smällen när man lovade att det skulle finnas 50 000 anställda inom polisen om tio år. Hur man skulle uppnå detta, vad alla poliser skulle syssla med och om det skulle ”knäcka gängen” lämnade man åt sidan.
Hälla pengar i svart hål
När Magnus Lindgren, polis, kriminolog och ledare inom Tryggare Sverige-stiftelsen hörde sossarna senaste löfte kunde han inte hålla sig för skratt.
Leif GW Persson skrattade inte, däremot kunde han se att löftet var helt orealistiskt och knappast skulle göra någon skillnad. Redan nu är Kungsholmen och kvarteret Kronoberg antagligen världens mest polistäta område – och mer kommer om polisledningen får ytterligare folk.
Tittar man tillbaka kan man se att Polisens anslag sedan 2015 ökat med 60 procent. Har det haft någon betydelse för uppklarade brott? Nej, inte alls. Men den svenska Polisen har istället blivit en av världens mest centraliserade och byråkratiserade poliskårer.
Precis som Magnus Lundgren säger: Det är att hälla pengar i ett svart hål, de bara försvinner.
Fakta är att 90 procent av alla brott har en lokal anknytning. Av det följer att ska man förhindra dem, utreda dem och få fast förövarna så måste man arbeta lokalt. Det gör inte den svenska Polisen.
Av 35 000 anställda inom polismyndigheten arbetar 700 till 800 poliser lokalt och till detta finns ett par hundra lokaladministratörer. Cirka 1 000 av 35 000. Naturligtvis kan man inte knäcka gängen då, Polisen kan inte göra det Polisen ska göra.
Det gäller att polisen finns där den behövs och där den kan stoppa brott och ta fast de ansvariga. Gängen som ska krossas är lokala, extremt lokala, men om inte polisen finns där, vem ska då krossa dem?
Polisen vägar ge siffrorna
Nu pekar alla, inklusive Polisen, på att det är skolan som ska åtgärda detta. Skolan har en nyckelroll, bland annat i att stoppa rekryteringen, men den kan inte ”krossa gängen” själv. Där behövs Polisen. Som inte finns där.
Men det är ännu värre än så. Det är hemligstämplat, även för riksdagen, hur många poliser som arbetar i yttre tjänst, alltså är ute och förhindrar brott och ser till att ordningen upprätthålls. När Polistidningen försökte få fram hur många vägrade polisledningen att uppge det. Efter att domstol tvingat polisen att berätta sa man att cirka 7 000 tjänster ligger inom yttre tjänst – men de kunde inte av hänsyn till de kriminella skulle få reda på det berätta hur många poliser vid ett givet tillfälle arbetade ute på fältet. De ville inte säga hur många tjänster som var besatta, hur scheman såg ut eller något konkret.
Sanningen är, enligt Leif GW Persson, att mindre hälften av poliserna arbetar med ”kärnverksamheten”, det vill säga upprätthållande av ordning, inklusive trafiken, utredning av brott plus utryckningsverksamheten. Den andra dryga hälften jobbar med andra saker, vad är ibland oklart. Av det följer att man måste få någon ordning på polisens organisationen annars kan man hälla i hur mycket pengar som helst utan resultat.
Som Leif GW Persson utrycker det: Polisledningen har undgått att fatta den givna självklarheten att brott har en lokal anknytning, allt från gangstermord till vanliga snatterier, och att samtidigt finns det inget land i världen som har en så centralistisk och centralstyrd polis som Sverige.
”Naivitet eller oärligt”
Sammantaget är det lika självklart att den svenska polismyndigheten är dysfunktionell. Men inga politiker ställer krav på polisen. M, S, KD, SD, L lovar alla mer pengar och folk till Polisen, MP och V något mindre men ändå mer. Men ingen ställer några krav på vad Polisen ska göra för alla dessa pengar.
Thomas Bodström, advokat och tidigare justitieminister för Socialdemokraterna, slogs av hur alla bara ville ge mer pengar till polisen, i sina memoarer skriver han att han prövade att bara rycka till med en siffra och sa att det borde finnas 70 000 poliser – men ingen reagerade utan man nickade bara instämmande.
Magnus Lindgren är djupt bekymrad:
– Det är helt oansvarigt att gå ut med ett löfte om 50 000 poliser och det får mig att undra om det grundas i naivitet eller om det är ett oärligt vallöfte – och jag vet inte vilket som är värst.
Det finns vägar ur det här, politikerna borde kräva en hel omorganisation av Polisen, en decentralisering och kanske ett införande av en kommunal polis, något som den centrala ledningen skyr mer än något annat.
Men istället för en kommunal polis satsar kommunpolitikerna på att anställa vaktbolag för att utföra grundläggande polisiära uppgifter. Till stora kostnader bygger man upp en privat jätteindustri och i förbifarten säljer man ut samhällets våldsmonopol till privata företag – som ger sina vakter en utbildning på 14 dagar.
Liberalernas partiledare har dessutom investerat i ett av dessa vaktbolag.
Polisen måste ställas till svars
Det självklara måste vara att ge Polisen resurser så att de kan utföra sina uppdrag som är av största betydelse för hela samhället. Gör man inte det ska de inte få mer pengar utan ställas till svars.
Riksdagspartiernas andra stora åtgärd mot kriminaliteten i Sverige och framför allt mot gängen är att höja alla straff man kan komma på. Visst finns det straff som borde höjas, men även detta är tveksamt. Som en de ledande poliserna som faktiskt arbetar mot gängen säger:
– Istället för att döma ut livstidsstraff vore det mycket bättre om vi kunde omhänderta vissa av dem kortare perioder och få bort dem från gatan. Men för att kunna göra det måste Polisen finnas där de kriminella finns.
En av de grundläggande sakerna som gör att allt fler livstidsstraff inte fungerar väl är att gängen och många kriminella inte behöver vara oroliga för att åka fast. Det mest brottsförebyggande är att det finns en stor risk att torska. Bara vart fjärde fall i vad man kallar ”dödligt våld med skjutvapen i kriminella miljöer” är uppklarat. Och det behöver inte ens betyda att en gärningsman är gripen.
Först när det inte kan betraktas som nästan riskfritt att skjuta ihjäl en fiende så kan straffen ha en stor betydelse.
Men krav på och att genomföra straffskärpningar är billigt jämfört med att ta hand om problemet på allvar.
