– Vi ville göra en mer klinisk studie på våra ångest­patienter i ­primärvården. Det har forskats väldigt mycket på depression och fysisk aktivitet, där det har en välkänd effekt. Men just ångest som huvuddiagnos är inte så välstuderat. Det finns några studier men de är kvalitetsmässigt ganska dåliga. Vi ville även titta på intensitet, hur hårt ska man träna för att få effekt, berättar Malin Henriksson. 

Arbetet har letts av Maria Åberg, docent på Sahlgrenska akademin och specialistläkare i allmänmedicin. 

För att få svar på frågorna så delades de 286 patienterna från vårdcentraler i Göteborg och norra Halland upp i tre grupper. En grupp fick träna lågintensivt och uppnå ­cirka 60 procent av maxpuls, där graden av ansträngning skulle skattas till ”lätt eller måttlig”. En annan grupp fick träna mer intensivt och skulle ligga på 75 procent av maxpuls, med en ansträngningsgrad som uppfattades som ”hög”. Dessutom fanns en kontrollgrupp som endast skulle leva som vanligt och följa Folkhälsomyndighetens rekommendationer om promenader och liknande. Båda behandlingsgrupperna hade 60 minuter långa träningspass tre gånger i veckan under ledning av fysioterapeut. Resultaten som framgick efter tolv veckor var anmärkningsvärda. 

– Ja, men det var de. Vi hade väntat oss lite bättre effekt vid högintensiv träning, att ju mer man tränar ju bättre mår man. Vi kan se litegrann en trend åt det, men i princip var det samma utfall faktiskt. Det var väldigt bra med alla sorters träning, säger Malin Henriksson. 

Från hög till mild ångest

De som tränade på måttlig nivå ökade chanserna till förbättrade symtom på ångest med faktor 3,62. Motsvarande faktor för de som tränade mer intensivt var 4,88.

– Egentligen så säger det ju att man har en fyrfaldigt ökad chans till att må bättre. Om jag beskriver det enklare så gick samtliga patienter från en hög ångestnivå till en mild ångestnivå. Så det gav väldigt bra effekt.

Samtliga inblandade mådde alltså bättre, inte bara i medel eller median. Ångest är ett brett begrepp och i princip alla människor har det i mindre doser och kortare intervaller. Det är när det blir handikappande i livet och den drabbade har svårt att klara vardagen som man kan börja tala om det som sjukdom.

– Vi hade tre olika ångest­diagnoser som kriterier och de sattes av en psykiatriker. Det var panikångest, GAD, som är ett generellt ångestsyndrom samt ångest UNS, alltså ospecificerad ångest. Så vi hade en god validitet på diagnoserna. Sen finns det social ångest, fobier med mera. Men de hade vi inte med då de har en helt annan behandlingsapproach. De här är de mer svårbehandlade. 

Det kan vara lätt att blanda ihop depression och ångest, och inte sällan kommer de hand i hand. Men det finns tydliga skillnader. 

– Patienterna med depressioner har ofta påverkan som nedstämdhet, minskad livslust, pessimistisk syn på livet. Ångestpatienter har mer fysiska symptom. Hjärtklappning, hög puls, svettningar och yrhet. Paniksyndrom är en av huvud­diagnoserna vi hade med och där upplever man mycket av de här mer akuta symptomen, säger Malin Henriksson.