Folkhälsomyndigheten har fått i uppdrag av regeringen att kartlägga ofrivillig ensamhet i Sverige och föreslå en nationell strategi för att minska förekomsten.
Som ett led i kartläggningsarbetet, som ska vara färdigt den 1 mars nästa år, har myndigheten gått igenom och analyserat tillgängliga data över befolkningens upplevda ensamhet, bland annat den nationella folkhälsoenkäten från 2022. Hillevi Busch, utredare på Folkhälsomyndigheten, säger att enkäten utgått från två frågor – den första handlar om man upplever sig ha besvär av ensamhet eller isolering, den andra om man har en person i sin närhet som man kan anförtro sig till.
Osynlig form av ensamhet
Enligt Hillevi Busch framträder inte särskilt stora könsskillnader i svaren gällande upplevd ensamhet eller isolering. Bilden är däremot en annan när det kommer till frågan om man har en nära person som man kan prata med.
– Vi ser att det är många killar och yngre män som upplever att de inte har någon att prata med. I jämförelse med unga kvinnor är det ungefär dubbelt så många unga män som lider av det här problemet.
Konkret visar Folkhälsomyndighetens statistik att 27 procent av männen i ålderskategorin 16 till 29 år lever med emotionell ensamhet. Motsvarande andel för kvinnor i samma ålder är 12 procent. Inom gruppen män i åldersspannet 30 till 44 saknar 12 procent någon att dela sina innersta tankar med, vad gäller kvinnorna ligger andelen på 7 procent.
– Det här är en form av ensamhet som kanske inte syns så mycket utåt. För man kan ju tillsynes ha det bra och ha många vänner och bekanta runt omkring sig, så de här personerna kanske inte upplevs som ensamma. Men man kanske har lite ytligare relationer då, säger Hillevi Busch.
Vad är det som gör att det är just de unga männen som har så få att tala med? En fördom som många har är ju att det här är ett problem som framför allt lite äldre män har.
– Jag är också lite förvånad över det faktiskt. Det vet vi ju inte riktigt heller vad det skulle kunna bero på. Möjligen kan det vara så att yngre män upplever att de har ett större behov av att anförtro sig, men att man inte lyckats ta det steget. Medan äldre män kanske inte ens upplever att de har det behovet. De kanske tycker att de klarar sig bra ändå eller har stängt av. Så man kan tänka sig en generationsskillnad där.
Vet ni vad ensamheten kan bero på?
– Det är rena spekulationer från mitt håll, men det är väl det här med normer. Även fast vi är ganska jämställda så uppfostrar vi ändå våra barn lite olika. Män ska vara starkare och en del av det är att man kanske inte ska prata om känslor och man ska definitivt inte visa känslor. Om man inte blir uppmuntrad att göra det kan det ju bli så att man sluter sig. Man kan lära sig anförtro sig som vuxen men det är svårare, kan jag tänka mig, än om man lär sig från barnsben.
Arbetslösa oftare ensamma
Problemet med emotionell ensamhet är på det hela taget detsamma för unga män i alla delar av samhället, det spelar till exempel ingen större roll vilken utbildningsnivå man har eller varifrån i landet man kommer. Ett undantag är sysselsättningsaspekten, och det gäller för män och kvinnor i alla åldrar.
– De som står utanför arbetslivet, som är långtidssjukskrivna eller arbetslösa, har nästan tre gånger så ofta ensamhetskänslor som de som är i arbetslivet eller de som studerar. Så det tycker jag är rätt påtagligt.
