Den moderna förälder finns nog inte som inte någon gång tänkt någon av ovanstående tankar när det gäller ungas användning av skärmar och sociala medier.
Det vill forskaren Elza Dunkels bemöta med boken ”Skärmstark – handbok för vuxna om unga och skärmar”.
– En sak som många tror att det finns belägg för är skärmars koppling till ungas psykiska ohälsa. Berättelsen är så förhärskande att det är svårt att nå fram med fakta. Men forskningen har inte alls visat någon sådan koppling – och då är det många som har försökt, ofta forskare som försökt hitta belägg för denna tes redan från första början. De har trott sig ta ett samhällsansvar och så försöker de visa det de redan tror sig känna till.
Vad är det som blivit fel?
– Man ställer fel frågor. Egentligen kommer vi ju aldrig att kunna visa om skärmar eller sociala medier är bra eller dåliga. De är ju inte aktiviteter egentligen, de är samlingsnamn för en rad olika aktiviteter. Det handlar om hur man använder dem.
Du jämför ungas skärmtid idag med moralpanik och oro för alla nya fenomen. Förklara!
– Det finns en kollektiv minnesförlust. Vi är dåliga på att ta med oss erfarenheter från historien när det gäller forskning. Det är som att man hela tiden börjar om från början. Det är bara att titta historiskt och så hittar man samma slags oro och förslag på diagnoser som barnen kan få av det nya, man hittar läkare som varnar för att x ökat dramatiskt – och sen visar det sig att x inte alls ökat dramatiskt. Det är ett enormt resursslöseri att inte använda erfarenheten, både med personliga resurser och med folks mående.
Men stämmer det inte till exempel att unga som kommunicerar och interagerar mest online blir sämre på att tolka kommunikation som sker icke-verbalt, via gester och mimik?
– Visst, det kan bli så att barn är svagare på att läsa mellan raderna eller förstå skämt, men alla samtalsformer har sina egenskaper som vi måste lära oss att hantera och då får vi hjälpa dem att göra det. Du och jag pratar i telefon nu och missar sådant du nämner men ändå klarar vi av det.
Vad vill du säga till föräldrar som oroar sig över sina barns skärmtid och risken för ”beroende” av sociala medier?
– Jag tycker att föräldrar generellt ska vara lugna. Om man tycker att ens barn har det okej så har den nog det. Och om man är orolig ska man vara försiktig med att dra slutsatser. Det farligaste med den förhärskande berättelsen om dåliga skärmar är att man då inte letar efter de riktiga orsakerna till barns mående. Det blir en ansvarsförskjutning där den unge som inte mår bra själv ska göra något åt det, det vill säga låta bli sociala medier. Elaka kommentarer, hets kring utseende och så är inget som kommer från sociala medier. Många har farit illa genom historien på grund av utseendenormer. Man måste prata strategier, men den typen av diskussioner är vi dåliga på att ha, om hur vi använder de verktyg som vi har.
Är det några särskilda intressen som ligger bakom människors tvärsäkra uttalanden om skärmtid hos barnen?
– Jag tror mer det handlar om att vi människor tycker om att höra ihop, känna gemenskap, bli bekräftade och bekräfta andra. När en berättelse är så stark känns det bra att kunna bekräfta den och varna andra för något farligt. Man blir omhuldad då och känner sig uppskattad. Men det finns genuin oro också så klart.
Vad är en skärm för dig?
– En massa positiva saker. Om jag inte får ut något av det så slutar jag ju med det. Jag kan hålla kontakt med människor, med familjen, med såna jag inte träffar så ofta. Man lär sig saker, man behöver inte gissa utan kan kolla upp något omedelbart. Och så är det viktigt att kunna roa sig, slå ihjäl tid, fly från jobbiga tankar.
