BMI (body mass index) mäter förhållandet mellan vikt och längd. Ett så brett mätinstrument gör att många världen över, som idag lever hälsosamma liv och som kanske har en stor muskelmassa snarare än fett som väger i kroppen, riskerar att bli diagnosticerade med sjukdomen.

Trubbigt men nyttigt

Jenny Vinglid, generalsekreterare för riksförbundet Obesitas Sverige (tidigare Hobs), har följt processen inför Lancetrapporten och står bakom den.

– BMI är ett ganska trubbigt begrepp eftersom det är på en populationsnivå som egentligen inte säger så mycket om hur en individ mår i sin kropp. Den definierar inte hur mycket fettväv som finns i kroppen, den fysiska eller den psykosociala hälsan eller den metabola hälsan.

Men BMI kan enligt Jenny Vinglid samtidigt vara till nytta inom vården. Tidigare, till viss del också fortfarande, har läkare diagnostiserat enbart genom att titta på en person för att avgöra om den har obesitas.

– Men en patient som ser stor ut har inte nödvändigtvis obesitas, utan kanske bara ligger på övervikt om man skulle gå på BMI. Det är därför vi är så positiva till att man nu har hittat en definition där både BMI och midjemått är den första screenande instansen för att avgöra om du ska gå vidare till en medicinsk utredning.

Sverige på god väg

Forskarna i rapporten föreslår att vården ska dela upp definitionen av obesitas i två: å ena sidan medicinsk obesitas, där övervikten redan har påverkat organ och lett till sjukdomar, å den andra en där man är i riskzonen för detta. Obesitas ska vidare diagnostiseras utifrån mätning av midjan tillsammans med mängden fett i kroppen.

Men Sverige är redan på god väg i den här utvecklingen. Här finns sedan 2021 nationella riktlinjer om att det inte går att avgöra obesitas enbart genom att mäta BMI eller midjemått.

– Det blir mycket tydligare och mer patientsäkert på det här sättet. Det som man också många gånger missar med BMI-begreppet som enskilt verktyg är att det slagit fel för personer som ligger på gränsen.

Om man exempelvis har ett BMI på 28, som är övervikt men inte obesitas, men har ett större midjeomfång, så kan riskerna för sjukdom i fettvävnaderna vara större än om man skulle ha ett högre BMI. Att kunna individanpassa behandlingar är därför nödvändigt.

–  Om du har ett högre BMI, men inte riktigt så stort midjeomfång, så är du inte sjuk och du behöver kanske inte en strukturerad obesitasbehandling, läkemedel, kirurgi eller levnadsvanebehandling. Att inte få en diagnos per automatik kan också minska stigmatiseringen, säger Jenny Vinglid.

Stora utmaningen: pengarna

Rapporten beskriver att förändringen av begreppen blir extra relevanta när det kommit nya viktminskningsläkemedel som radikalt förenklat viktminskning. Men Jenny Vinglid menar att det fortfarande är väldigt stigmatiserande att prata om läkemedelsbehandling för viktminskning i Sverige idag.

– Där har vi ju fortfarande långt kvar. Men när vi ändrar de här begreppen och vem som ska ha behandling kan vi också individanpassa behandlingen med läkemedel och vilken effekt de har för patienter i olika sjukdomsgrad.

Den största utmaningen för obesitas i Sverige idag handlar enligt Jenny Vinglid istället om pengar.

– Patienten får idag själv bekosta sin behandling. Det är först när du har fått en följdsjukdom som typ 2-diabetes eller någon hjärt- och kärlsjukdom som du får den subventionerade behandlingen. Vi har en alldeles för stor klasskillnad när det gäller obesitas.