/Lasse Pedersson, Borlänge
Svar: Hej Lasse,
Det är absolut inte en feltolkning. SOM-institutets undersökningar visar att barn och unga oroar sig drygt 20 procent mer än vuxna för miljö- och klimatförändringar. Förutom det faktum att den till synes mörka framtiden drabbar unga till högre grad, eftersom de kommer leva i den längre, finns det flera psykologiska förklaringar till att det kan bli så.
Till exempel kan många vuxna drabbas av något som kallas för kognitiv dissonans. Det uppstår när deras livsstil, det vill säga hur de beter sig, inte stämmer överens med deras värderingar, det vill säga vad som är viktigt för dem. När det här glappet mellan våra beteenden och våra värderingar uppstår känner vi ett obehag som vi till varje pris vill bli av med.
Då finns det egentligen två vägar att gå. Det ena är att göra oss av med det genom att lyssna på känslorna och försöka börja leva närmare våra värderingar. Men upplevs detta som för svårt försöker vi istället minska dissonansen mellan beteende och värdering genom att göra frågan mindre viktig eller akut för oss. Det är ett enkelt och smidigt sätt att slippa obehagliga känslor som skam, skuld, rädsla och oro.
När det kommer till klimatkrisen är det vanligt att distansera sig från frågan antingen gällande ansvar (det är ändå inte upp till mig), tid (det kommer ändå inte drabba mig), rum (det gäller inte min del av världen) eller allvar (så farligt kan det ändå inte vara). Det är med andra ord enklare för våra hjärnor att förminska problemet än att möta de känslor det väcker och ändra våra livsval.
Anledningarna till att vuxna drabbas av detta mer än barn kan delvis bero på att de generellt sett släpper ut mer växthusgaser än vad barn gör. Det som till hög grad påverkar våra utsläpp är inkomst, och vuxna tenderar ju att ha mer pengar på kontot än barn. Vuxna lever alltså oftare längre ifrån sina eventuella värderingar om en hållbar planet.
Vuxna tenderar också att drabbas av något vi på psykologispråk kallar osund uthållighet. Det handlar om att ju mer tid, engagemang eller pengar vi har investerat i något (till exempel ett fossilberoende liv) – desto svårare är det att släppa taget om det. Har vi exempelvis investerat pengar och tid i ett landställe i Spanien är det svårt för oss att helt plötsligt släppa taget om det bara för att det visar sig skada miljön, oavsett hur viktig den är för oss. Så om du i frustration undrar ”varför bryr de sig inte mer om sina barn och barnbarns framtid?!” kan du tänka på att det är deras enkla hjärnor som försöker skydda dem från obehag och förlust av något de investerat i.
/Kata Nylén, klimatpsykolog