Varför ser mäktiga individer, politiker och institutioner woke som ett hot? Vad är det som hotas och vilka aktörer är inblandade? Är det inte samma idéer om en dold vänsteragenda som infiltrerar och styr i bakgrunden, likt äldre konspirationer om kulturmarxism? Och hur går kritiken mot woke ihop med motrörelsen som hotar, tystar och förbjuder åsiktsyttringar om exempelvis rättvisa och hbtq-frågor?

Den 23 februari arrangerades en konferens mitt ute i ingenstans. Det är Axel och Margaret Ax:son Johnsons stiftelse som bjöd in svenska och internationella tänkare och tyckare för en idékonferens med temat ”woke”. 

I programmet citeras ”jag var blind men nu ser jag” ur bibeln och tanken är att man ska reda ut hur den påstådda woke-rörelsen idag har sin bakgrund och framtid i kritisk teori, social rättvisa och marxism. Man säger att ”medvetna” idéer påverkar samhälls­institutioner, akademin, media, företag och kulturen, och att det är förenat med tuffa ­konsekvenser för de som inte ställer sig in i ledet.

Konferensen på Engelsbergs bruk, drygt en mil utanför Fagersta, använder sig av Chatham house rules – deltagare är fria att tala om vad man själv har varit med om medan det är förbjudet att prata om andra på plats och om vem som sagt vad. Regeln används av massor av konferenser för att säkra att man vågar tala fritt, och tänka högt. De enda del­tagarna som är offentliga är talarna i programmet och de som själva väljer att gå ut med att man deltog.

När Dagens ETC ber Björn Lundberg, forskare och historiker vid Lunds universitet, att definiera woke säger han att det är en väldigt bred fråga.

– Woke har utan tvekan blivit det senaste modeordet bland framför allt konservativa för att beteckna sådant som i samhället uppfattas som kulturradikalt, identitets­politiskt och individualistiskt. De påstår att woke är ett slagord inom en ny politisk rörelse, men jag har över huvud taget inte sett det användas i positiv bemärkelse i Sverige. Jag skulle vilja påstå att det fungerar som ett renodlat skällsord.

Det finns uppenbara paralleller till debatt­en om postmodernismens skadeverkningar på 1980- och 90-talen, liksom 2000-talets populära invektiv om ”politisk korrekthet”.

– Mycket av det som anti-woke-rörelsen vänder sig emot är ju sådant som ingår i ett större spänningsfält mellan progressivism och konservatism, individualism och kollekt­ivism, konstruktivism och idealism, som vi hanterat i åtminstone 200 år. Skillnaden nu är att woke framställs som en sammanhållen ideologi och politisk rörelse med auktoritära förtecken. Det gör att man från högerpopulist­iskt och radikalkonservativt håll också kan formulera politiska krav på att bekämpa denna ideologiska fiende. Det är alltså inte längre bara en tidsanda man kämpar emot.

Men själva ordet är en fluga.

– Greta Thurfjell talade redan 2018 om ”peak woke” i en essä i Dagens Nyheter. Det kommer troligen att ersättas av något nytt under det närmaste decenniet. Men de underliggande politiska och ideologiska motsättningarna som just nu kanaliseras i woke­debatten kommer knappast försvinna.

Runt om i världen använder ledare som Putin i Ryssland, Erdogan i Turkiet, Republikaner i USA och Orbán i Ungern detta woke som en explicit gemensam nämnare i kampen mot värdeupplöstning. 

Björn Lundberg säger att det är en tacksam symbol för allt man ogillar, med västvärldens dekadens och omoral, men även strävan efter jämlikhet och social rättvisa.

I programmet för woke-konferensen skriver man ut att woke är en politisk kraft som är svår att definiera men lätt att känna igen. Det är en bluff som fler borde syna, säger Björn Lundberg.

– Om man menar att det är en ny och mycket radikal import från USA, då framstår den som ett extremt marginellt fenomen i Sverige. Men för att kunna hävda att det ändå är ett akut samhällsproblem väver man in en massa andra idéer och fenomen. Man påstår att det är ett nytt, radikalt experiment – men det är i de flesta fall frågor som diskuterats i decennier. Det är detta som gör att woke-debatten i mångt och mycket framstår som en bluff i mina ögon. När det gäller frågan om akademisk frihet, som är den jag är mest insatt i, är det särskilt tydligt.

Nina Solomin är journalist och kulturredaktör på tidningen Fokus. Hon deltog på konferens­en och tycker att woke särskilt i USA har blivit en ganska extrem och lite snurrig rörelse.

– I mina ögon är woke en mindre lyckad tendens och egen växande ideologisk rörelse som är kopplat till kritisk rasteori. Det finns en besatthet vid hudfärg i diskursen som jag tycker blir rent rasistisk. Jag vet att de som försvarar kritisk rasteori vid universiteten pratar om intersektionalitet och att det är superkomplext det här med ”vithet” och olika grader av förtryck och så, men faktum är att i debatten kokar det ner till svart mot vit på ett sätt som bidrar till en enorm banalisering, trivialisering och framför allt polarisering i samhället.

I Sverige dominerar inte rörelsen på samma vis som i USA, men Nina Solomin säger att den tycks ha etablerat sig på flera universitet inom humaniora och samhällsvetenskaperna.

– Det bekymmersamma är att talet om vithet och de kategorierna till syvende och sist polariserar människor och jag tycker att det är dumt och rasistiskt.

Som begrepp har woke gått vägen från att vara ett aktivistiskt slagord till att nästan uteslutande användas av rörelsens kritiker på ett pejorativt sätt. Det blir en förolämpning som riktas mot alla som kan uppfattas – eller utmålas – som woke.

– Rörelsen är i sig säkert mångfacetterad och det är klart att begreppet woke är lite nebulöst i kanterna. En kollega till mig har skämtsamt kallat den nya woke antirasism­en för ”progressiv rasism”, det tycker jag är rätt träffande. Man kan inte bota rasism genom att vara besatt av raser.

På konferensen föreläste Nina Solomin på temat ”woke journalism”. Hon säger att woke journalistik har det framträdande draget att den är moraliserande. Ämnen eller sakfrågor laddas med en moralisk dimension, att se världen på ett visst sätt kokar ner till ont eller gott. Det handlar också om hur journalistyrket och mediabranschen domineras av medel- och överklassen. Nina Solomin refererar till Batya Ungar-Sargon, biträdande opinionsredaktör på tidningen Newsweek som har skrivit en bok om woke medier i USA (Bad News. How woke media is undermining democracy, 2021)

Batya Ungar-Sargon är ett exempel på vänsterkritik mot woke. Hon kallar sig för marxist och ser hur yrket journalist har blivit en karriär för eliten idag. Hon anser att amerikanska medieeliten struntar i klassanalysen och låter den ersättas av talet om ras istället. Detta menar hon är ett djupt svek mot arbetarklassen.

Nina Solomin säger att utvecklingen inom journalistiken till att bli ett akademiskt yrke för medelklassens och övre medelklassens barn också finns i Sverige i dag.

– När jag kom in i journalistiken på nittiotalet fanns det fortfarande en och annan arbetargrabb och autodidakt som börjat som grafiker i tidningens tryckeri i källaren, och som sen jobbat sig uppåt och blivit litteraturkritiker. I USA använder man begreppet elit, vi använder inte riktigt den retoriken i den svenska debatten, men när folk klagar på att mediamänniskorna på Söder saknar markkontakt med utvecklingen i resten av landet och i förorterna så är det kanske lite detsamma som vad Batya Ungar-Sargon far efter.

Nina Solomin säger att kritiken mot woke finns i alla politiska läger och att det, när man tar det till sin spets, handlar om vilka som står upp för upplysningstidens ideal som yttrandefrihet, tron på individen och meritokrati.

– I Sverige har det inte gått lika långt som i USA, men det är ändå oroande att det verkar som att hela institutioner inom humaniora verkar väldigt nedsänkta i teoribildningar som ju verkligen är teorier och inget annat. Jag förstår att det kan vara roligt att excellera i intersektionalitet och kritisk rasteori som forskare, och det är klart att sådana skolor också kan finnas jämte andra teoretiska skolor. Problemet är om rasteorierna blir dominerande – och auktoritära, tex genom att man inte får säga uttala vissa ord ens i en rimlig kontext, eller hysa vissa åsikter. I USA finns exempel på professorer som drevats bort från sina universitet för att de sagt fel ord eller uttryckt en åsikt som inte är i linje med critical race theory eller normkritik.

Mattias Svensson deltog också på konferensen på Engelsberg. I Svenska Dagbladet skriver han att tankegodset inom woke är ”fånigt och farligt, ofta längs en glidande skala”, men att motrörelsen som kan kallas ”anti-woke” använder samma metoder och beter sig som en skrattspegel av de mest medvetna aktivisterna när man censurerar skolböcker och stänger ner eller till och med förbjuder föreläsningar om rasism, rasteori och historia.

– Jag är kritisk mot all woke, även anti­woke. Det finns många i den kampen som är lika antiliberala, censurbenägna och överkänsliga å gruppers vägnar som woke-aktivisterna.

Är woke inte bara ett nytt ord för PK? Bidrar det med något nytt?

– Det följer samma tradition som ”politiskt korrekt”, eller ”medveten” som det hette ytterligare några decennier tillbaka. Men visst har en del ändrats. En av de intressantaste iakttagelserna, som jag skrivit om, är att woke är mer av en rörelse bland administratörer och hr-avdelningar än bland toppakademiker och intellektuella. Ett uttryck för 2000-talets teknokratiska prägel om man så vill. •