I ett mörkt ”rage room” bokar besökare in sig för att skrika rakt ut och slå sönder glasflaskor och porslinsföremål med valfria tillhyggen. De svingar släggor, baseballträn och stekpannor i luften och vrålar ut sin uppdämda ilska. Sedan skriver de på väggarna utanför. Om skilsmässan, den inre avgrunden, ex:et de tänkt på medan porslinet splittrats mot väggarna.

Men den typiska kunden på Breaking points ”smash sessions” är inte den testosteronstinna yngling som man kan tro. Istället står kvinnor mellan 25 och 35 år för nästan 80 procent av besöken. Majoriteten av dem är förskolelärare eller lärare, därefter vårdpersonal och servicepersonal i olika former, berättar Gabriel Barhanna. 

– Det är rolig statistik, men inte på något sätt förvånande. En röd tråd här är kvinnor som behöver hantera andra människor i sitt yrkesliv. Och småbarnsmammor, säger han. 

Svart overall, visir, handskar. När jag dragit på mig skyddsutrystningen och höjer släggan i ett första slag tänker jag på alla oss tålamodspressade själar med inre krav på att visa yttre lugn.

En dammlucka öppnas och i tio minuter vrålar jag så att stämbanden nästan lossnar.

Morgonkaoset 

En vanlig morgon. 

Ett av barnen vaknar rasande och spyr ur sig den mörka energin i klagomål över den serverade frukosten, för att sedan börja slåss och reta sitt syskon till vansinne. Tio minuter senare upptäcker det andra barnet, som just fått regnkläder pressade över overallen, att hon har ”fel tights”. 

Barnet lägger sig gråtskrikande på golvet och vägrar gå ett steg innan det fruktansvärda rättats till. Sedan vill hon byta tillbaks till de gamla tightsen igen. 

Och åka pulka till förskolan, trots att det är barmark. 

Efter en lång morgon av simulerat lugn skriker jag rakt ut, men bara inåt i mig själv, och känner hur något går sönder. Jag fräser något i stil med att ”nu får ni fanimej skärpa er”.

I samma sekund tänker på hur jag än en gång misslyckats som förälder genom att bli arg.

– Mamma, du svor, säger det stora barnet. Det får man inte göra.

Här går småbarnsmamman och Dagens ETC:s Kristin McMillen går lös med slägga i ”rage room”.

Lågaffektiv evidens 

Alla föräldrar som någon gång desperationsgooglat efter råd kring konfliktlösning och bråkande barn har stött på begreppet: Lågaffektivt bemötande. 

Modellens förespråkare, med psykolog Bo Hejlskov Elvén i spetsen, beskriver lågaffektivt bemötande som en verktygslåda för att ”lösa svåra situationer enklast och effektivast”. Han har skrivit flera populära böcker riktade till föräldrar, skola och förskola. Verktygen är antiauktoritära och utgår ifrån tankar om att inget barn gör fel med flit. Det handlar om barn som bråkar och de-eskaleringstekniker att möta dessa med. 

Råden lyder: 

”Dämpa känslouttrycken 

Undvik dominerande ögonkontakt 

Prata lugnt utan att höja rösten och utan käkspänningar 

Få barnet att tänka på annat – avleda” 

Som Bo Hejlskov Elvén beskriver det själv.

Skarp kritik 

De senaste åren har lågaffektivt bemötande fått stor spridning i allt ifrån skolor till föräldraforum och poddar. Men modellen skapar också mycket dåligt samvete för de föräldrar som misslyckas med att leva upp till det genommjuka och lugna idealet.

Modellen är också mycket omdebatterad. Inte minst inom psykologsamfundet. 

– Debatten om lågaffektivt bemötande förs inte så lågaffektivt, konstaterar Linn Andersson Konke, doktorand på psykologiska institutionen vid Uppsala universitet.
Hon jobbar i projektet Småsyskon som följer utvecklingen hos barn som visar tidiga tecken på autism, adhd eller språkstörning. Från ett forskarperspektiv har hon intresserat sig för lågaffektivt bemötande och tittat på det vetenskapliga stödet för metoden. 

– Det finns visst stöd för lågaffektivt bemötande i vissa situationer, till exempel när det gäller barn med väldigt stora svårigheter att reglera sin affekt eller som har svårt att tolka och förstå andras emotioner. Men eftersom det finns så lite forskning vet vi egentligen inte så mycket om vilka effekter metoden har, säger hon.

Bristen på forskning bekräftas av Jens Högström, legitimerad psykolog och docent vid Karolinska Institutet. Han konstaterar att statens beredning för medicinsk och social utvärdering (SBU) 2020 gick igenom vetenskapliga artiklar som undersökt effekten av lågaffektivt bemötande gentemot unga med utagerande beteenden. 

– Det utmynnade i slutsatsen att det inte fanns några studier eller kunskapssammanställningar inom området. Och sedan 2020 har det inte heller kommit några relevanta studier, säger Jens Högström. 

Han tillägger: 

– Det betyder inte att vi vet att lågaffektivt bemötande inte har någon effekt, utan bara att det inte har undersökts av forskningen. 

Förespråkarna menar dock att allt inte behöver ha evidens. 

”Avsaknad av forskning betyder inte att metoden inte fungerar”, skrev gruppen Lågaffektiva psykologer i psykologtidningen 2020, när metoden fick kritik från Styrelsen för Sveriges kliniska psykologers förening. 

Alla barn olika 

En kritik mot lågaffektivt bemötande är att barn är olika. Därför behöver en och samma modell inte nödvändigtvis fungera för alla föräldrar och deras barn i alla situationer. Linn Andersson Konke menar att vissa föräldrar snarare skulle behöva bli bättre på att sätta tydliga gränser, än att bli mer lågaffektiva. 

– Man måste se till individerna och kontexten. Och det handlar inte om att man måste vara väldigt auktoritär, men tydlig. Med lyhördhet, stöd, krav, gränssättning och autonomifrämjande strategier. Ibland hade jag önskat att man hade ingjutit lite mer självförtroende i föräldrar, säger hon. 

Så vad kan då hända om jag svarar på barnens skrik och bråk med lite högre affekt?

– Precis som barn kommunicerar med sina emotioner och känslor, gör vuxna också det. Och det finns fler komponenter som är viktiga än att bara vara lugn, säger Linn Andersson Konke. 

Att det finns fler tekniker som kan fungera än att bara vara lugn bekräftas av Jens Högström, som tar stöd i SBU:s översiktsartikel från 2020 om föräldrastödsprogram som kan minska barns utagerande beteenden. 

– Det finns aspekter av lågaffektivt bemötande som också används i andra evidensbaserade interventioner riktade mot barn med utagerande beteenden. Skillnaden är att i föräldraträningsprogram så används den strategin tillsammans med flera andra tekniker, så som gränssättning, i ett större paket av strategier, säger han.

Time-out 

Det finns alltså fler strategier som enligt SBU:s forskningsöversikt kan fungera än att bara vara lugn. En sådan sak är att ha ”logiska och naturliga konsekvenser” i sitt föräldraskap. 

– Om ett barn slåss med en spade, då tar man bort spaden och säger ”Du får inte slå med spaden”, så att barnen förstår konsekvensen. Det är en komponent som visat sig vara viktig för att minska affektutbrott, säger Linn Andersson Konke. 

En annan strategi som det finns stöd för är ”time-out”, alltså att föräldern och barnet skiljs åt en stund, inte som straff utan för att avbryta en stegrande konflikt. 

– Sedan är det viktigt vad man gör på den andra tiden, när det inte är konflikt. Man vet att sensitivt föräldraskap är bra, alltså att vara inlyssnande, att känna av och lyssna på barnets signaler. Men det betyder ju inte att man inte ska kunna visa tydliga gränser, säger Linn Andersson Konke. 

Finns det någon risk för att mina barn börjar tro att omvärlden alltid kommer att agera med filbunkslugn, om jag alltid försöker vara lågaffektiv? Att jag uppfostrar små rövhattar som kräver att bli bemötta med sidenhandskar? 

– Vi vet inte vet så mycket om det här. Men som tur är så har de flesta barn flera personer runt om sig. Vi har förskola, skola, fritids. Och det är väldigt positivt, för det ger barnen mer kognitiv flexibilitet. Om ena föräldern jobbar väldigt hårt med att vara lågaffektiv, så kanske den andra gör på ett annat sätt. Kanske inte bråkar, men andra sätt. Det behöver inte vara dåligt. Då lär sig barnet att anpassa sig till olika situationer. Barnen stöts och blöts av både kompisar och andra vuxna. 

Behöver jag ha dåligt samvete för de gånger jag misslyckas med att vara en lågaffektiv förälder? 

– Det kan vara bra att visa att lite affekt ibland, så länge det inte blir okontrollerat eller extremt, för då visar man också för barnet att det är okej att vara arg. Det är inte bra att förställa sig för mycket. Men det är viktigt att man pratar om det efteråt, säger Linn Andersson Konke.

Tillbaka i Rage room 

Att få gå in i ilskans kammare har den senaste tiden blivit så populärt att vd:n Gabriel Barhanna har fått slut på saker att slå sönder. 

– Jag får glasflaskor och porslinssaker, saker från dödsbon och loppisar som inte gått att sälja. Men jag lider mycket av materialbrist, konstaterar han. 

Uppenbarligen finns det fler än jag med behov av konsekvensfritt utåtagerande. Som i åratal svalt sin irritation. 

Lampan är släckt. Adrenalinet pumpar. När jag matar släggan mot metallplåtar på golvet dånar ljudet i öronen. 

Men frustrationen i mig är tyst. Ungefär som under ett hårt träningspass, fast med slägga och porslinssplitter vinande i luften. 

När jag kommer ut i ljuset igen är jag svettig, hes och lugn. Som om den ackumulerade ilskan i mig blivit lyssnad på en stund.