– Man blir ju inte vräkt utan de ”säger upp biståndet”, som det heter, säger Robert.

 Nyligen kom Socialstyrelsens kommunjämförelse med fokus på hur hemlöshet och utestängning från bostadsmarknaden motverkas. Generellt visar jämförelsen att det upp­sökande arbetet avtagit, jämfört med före pandemin. Social­styrelsen har frågat om kommunerna kartlagt hur många som befinner sig i hemlöshet. De allra flesta, 197 stycken, har svarat nej. Ännu fler har meddelat att de saknar en övergripande plan för att motverka hemlöshet.

Har man någon som helst chans att dämpa den stressen bara lite, att bara inte tänka, så tar man den.

Springa in i tegelvägg

Rebecca berättar att hon förlorade sitt boende sedan hon drabbats av inbrott. Utan att gå in i skuldfrågan och turerna kring beslutet, så är situationen numera ständigt akut. Och allt hon ägde är borta.

– Jag fick höra från fyllona på bänken nere i Partille att ”dina grejer låg på gården i en container igår”, säger Rebecca.

Liksom för många andra uppstår ett tillitsproblem till myndigheter. Du måste söka hos den du är besviken på. Och att ständigt befinna sig i kris­läge påverkar människor. De som behöver hjälp kan inte alltid be om den på rätt plats och tid.

– Det är inte så att jag känner nån stolthet gentemot dem, men jag orkar inte springa in i en tegelvägg. Man måste hitta styrkan att föra sin talan och orka se klart på saken. Det gör man inte när… Det blir inte mindre missbruk av att bo utomhus i december, men det är inte bara det. 

– Jag är ganska driftig annars, men när man befinner sig i det här nödläget är stressnivån konstant här uppe, säger hon och måttar vid huvudet. 

– Har man någon som helst chans att dämpa den stressen bara lite, att bara inte tänka, så tar man den. För man måste ha den. Folk säger ”ta den här hjälpen och gå till soc på måndag”, men det är inte så enkelt. Det är en mental process man måste igenom.

Bostad först

Hon är på intet vis ensam. Problemet kan lösas genom uppsökande verksamhet från kommunens håll. Någon sådan finns dock inte i Lerum – och det är där vi ses, på den kristna organisationen Hela människans midsommarlunch. De har en lågtröskelverksamhet med kafé och träffar en handfull av det trettiotal hemlösa som uppskattas finnas i kommunen. 

– Det saknas rimliga boende­alternativ för människor som har väldigt svårt att ta sig in på bostadsmarknaden, säger Christine Jomansson, som är verksamhetsledare.

Det finns ett boende som heter Kvikulla och som tar emot personer md beroendeproblematik, men du förväntas vara drogfri. Christine Jomansson skulle gärna se att kommunen satsade på konceptet Bostad först, alltså att en lägenhet är förutsättningen för drogfrihet snarare än tvärtom. 

– Vi lyfter det med politiker och tjänstemän och jag tänker att det är en väg man skulle kunna gå, det skulle hjälpa många. Istället för den klassiska trappstegen. Den funkar inte för då slås man ur nånstans och då är man är långt ifrån igen, säger hon. 

Bilden av hemlöshet är ofta inramad av storstadsmiljöer. Kring Göteborg har såväl Lerum som Partille avtal med Göteborgs stad, men Lerum saknar egna akuta boendelösningar för personer med beroende, liksom lokal socialjour. Lerums kommuns hemsida hänvisar vidare till Göteborg.

– Man placerar i Göteborg. Och då är det väldigt lätt att man inte åker dit, för det är ganska långt. Då har man betalt en akutplats i onödan. Det finns absolut de som använder dem också, men det finns en poäng med att ha dem på plats här, säger Christine Jomansson.

Jag frågade, vem stör vi här? Ni grep mig för två veckor sedan i ett ödehus. Satte mig i en bil och sa att ”vi måste köra dig nånstans”. Jag har ingenstans…

”Det var ju inte bra”

Medan volontärer röjer undan dukar och hopfällbara bord efter kalaset konstaterar Rebecca att hon har haft betydligt mer att göra med polisen sedan hon blev hemlös. Hon och Robert fyller i varandras resonemang, talar ofta i varannan mening.

– Om man håller på att frysa halvt ihjäl så är det klart att man tar sig in i en trappuppgång eller vad som helst. För att hålla värmen bara, säger Robert.

– Polisen frågar mig vad jag har skruvmejseln till. Det är om jag behöver gå in nånstans, säger jag. ”Det var ju inte bra.” Nä, det är ju inte bra, men har ni nåt alternativ till mig?

”Vem stör vi här?”

De hade också önskat Bostad först. Att få lösa allt annat med tryggheten i ett eget hem. De berättar om en dag i mars i år när de sovit i ett vindskjul.

– En morgon när vi satt där och grillade korv, det var jättekallt, så kommer det två konstaplar. ”Ni måste vara härifrån i morgon bitti”, minns Robert. 

– Jag frågade, vem stör vi här? Ni grep mig för två veckor sedan i ett ödehus. Satte mig i en bil och sa att ”vi måste köra dig nånstans”. Jag har ingenstans, jag vet inte vart jag ska ta vägen, vart ni ska köra mig. Det var samma kvinnliga polis. Jag frågade var vi skulle ses nästa gång, säger Rebecca.

– Man kan inte bara försvinna från jordens yta, säger Robert. 

Beslutet angående deras förra bostad har överklagats till förvaltningsrätten, men i nuläget säger paret att de helt saknar kontakt med sociala myndigheter.

En våldtäkt är ingenting. Det går inte att jämföra med det som hemlöshet gör med en människa.

”Diskvalificerat sig”

Christian Eberstein (KD) är kommunalråd på halvtid och ansvarar för stöd och omsorg i Lerum. Han konstaterar att det finns förbättringspotential, att det är att föredra när man kan ta hand om människor i deras egen hemkommun och att hemlösa har fått stå tillbaka till förmån för andra grupper. 

– I vår kommun har vi inte de stora volymerna av hemlösa som finns i Göteborg. Det har kanske inte riktigt försvarat att ha en heltidsanställd, eller någon utsedd. Men vi har Kvikulla och där har vi valt att ha en hemmaplanslösning, det blir billigare och bättre kvalitet. Det är ett aktivt arbete för dem som har diskvalificerat sig från den generella hyresmarknaden. 

Lerum har ungefär 30 hem­lösa. Finns det nåt initiativ för att nå dem?

– Vi har inget arbete där nån aktivt går ut, nej.

Rebecca har hjärtsvikt, vilket tidigare gett henne förtur i kön till boende. Hon sticker inte under stol med att livet ibland varit stökigt, men hon har aldrig tidigare blivit vräkt. Rösten spricker när hon förklarar vad det medför. 

– En våldtäkt är ingenting. Det går inte att jämföra med det som hemlöshet gör med en människa. Man är inte välkommen någonstans. Man känner sig inte ens värd att gå in på Ica-affär. Jag … jag orkar inte.