Det var många tankar som snurrade inne i Mai Habib när hon började som lärarassistent på S:ta Maria folkhögskola för snart fyra år sedan.

– Jag hade tur som fick den chansen, säger hon idag.

Trots att hennes svenska var ”väldigt svag” fick hon möjligheten att lära ut matematik, ett ämne hon är ”väldigt stark” i, efter sina studier i Syrien. Matematikens regler är samma här som där, och med skolans position i Rosengård i Malmö var hennes modersmål arabiska till nytta. Idag försvarar hon själv att inte sätta matteboken och kateder­undervisning i första rummet. Istället bör varje männi­skas individuella förutsättningar sättas i centrum.

Folkhögskolans största och viktigaste uppgift är enligt Mai Habib att hjälpa människor att komma in i samhället. Hon vill inte att folk ska nöja sig med att vara hemmafru eller gå mellan kvartersbutiken man driver och lägenheten som ens familj bor i. Genom folkhögskolan kan vitt skilda slags människor lära sig att mötas och samarbeta, göra utflykter i naturen oavsett väder, diskutera allt från Försäkringskassan och arbetsrätt till kultur och identitet.

Idag är Mai Habib också NO-lärare, och där kommer andra typer av diskussioner in.

– Vi pratar jättemycket om: Hur funkar det svenska samhället? Och vi har pratat i många år om att kunna ha kvar vår identitet och inte bara kasta ut det som vi är för att få leva i ett svenskt samhälle, utan att fråga oss hur man kan leva med både och. Hur skapar man sin nya identitet? Hur kan man vara sig själv plus det här som kommer ur nya erfarenheter, nya samhällsproblem, en ny kultur. Hur kan man kan på något sätt skapa en ekvation som kan leda till något nytt, ett nytt jag?

Översatt till sverigedemokratiska skulle det Mai Habib säger låta så här:

”I vår tolkning är begreppet mångkulturalism synonymt med den politiska idén om att det är positivt för ett samhälle att inom sig rymma en mängd olika nationella kulturer, sakna en överordnad majoritetskultur och att aktivt arbeta för att invandrargrupper skall bevara sin ursprungliga kultur och identitet.”

SD skriver vidare i sitt partiprogram att de är ”starka motståndare” till ”mångkulturalismen som politisk idé och samhällssystem” eftersom detta ”kommer att leda till ett försämrat samhällsklimat med ökad rotlöshet, segregation, motsättningar, otrygghet och minskad välfärd som följd”. Följaktligen ”skall allt statligt och kommunalt stöd som syftar till att invandrare skall bevara och stärka sina ursprungliga kulturer och identiteter dras in.”

Utifrån den ideologiska grunden har SD:s riksdagsledamöter genom åren lagt motioner som föreslår att folkbildningen ska skäras ner, förlora möjligheten att vara studiemedelsberättigad, stöpas om till att värna SD:s version av ett svenskt kulturarv och nationell sammanhållning – eller att allt statligt stöd till folkbildningen ska tas bort en gång för alla. I kommuner där SD har fått inflytande, som Trelleborg, Hässleholm och Sölvesborg, har SD också sett till att det kommunala stödet till folkbildning skurits ner kraftigt eller helt och hållet.

Nu har Sverigedemokraterna fått sällskap av Svenskt näringslivs tankesmedja Timbro, som i Dagens nyheter nyligen beskrevs som ”den svenska borgerlighetens främsta plantskola”. Den 23 mars publicerade Timbros vd Benjamin Dousa ett förslag på hur ett nytt jobbskatteavdrag skulle finansieras genom att bland annat ”skära bort sådant som ligger långt från statens kärnverksamhet”, däribland ”folkbildningen, det vill säga bland annat stöd till folkhögskolor och studieförbund. Det ger en besparing på 4,3 miljarder kronor.”

Timbro och SD har de senaste åren närmat sig varandra, och de söker mötespunkter mellan det konservativa och det marknadsliberala, rapporterar Dagens nyheter.

– Vi vill vaccinera unga människor mot socialism. Men vaccinsprutan kan se väldigt olika ut, säger Benjamin Dousa.

Han har mött SD:s ekonomisk-politiske talesperson och föreläst för SD:s ungdomsförbund, som har som en av sina hjärtefrågor att stoppa statens stöd till folkbildning. Huruvida Benjamin Dousa har tagit intryck av SD i just denna fråga vet vi inte; han har inte svarat på ETC:s förfrågningar om en intervju.

I Tidöavtalet står det att folkbildningen ska ”effektiviseras” och att styrningen ska stärkas. De senaste åren har SD drivit att folkhögskolarna inte ska bli ett ”reservkomvux” eftersom det skulle hota folkhögskolornas ”särart”. Alltså ska antalet personer som går allmän kurs – det folkhögskolorna erbjuder som ett alternativ till gymnasiet eller komvux, för att kunna komma vidare i andra studier – skäras ner dramatiskt.

När SD kommer med sådana förslag är det viktigt att komma ihåg att de ”bottnar i Sverigedemokraternas ideologiska syn på invandring och integration. De vill inte ha det”, skriver Anneli Dahlqvist, rektor på Bona folkhögskola i tidskriften Folkhögskolan. ”De vill inte att utrikesfödda ska få samma möjligheter som svenskfödda. Att de ska få lära sig svenska, få hjälp att förstå det svenska samhället, och bidra på arbetsmarknaden. Då faller deras konspirationsteorier, och i min mening, hela deras existensberättigande.”

Christine Marttila, ordförande för LO-distriktet i Västsverige, fackligt aktiv i Kommunal, och med tre års folkhögskolestudier frågar sig också varför SD vill ”avskaffa en kritiskt tänkande arbetarklass? Jo, kan det ha att göra med att kritiskt tänkande människor inte lika lätt går på enkla lösningar på svåra samhällsfrågor?”

Bakgrunden till att en stor del av folkhögskolornas verksamhet idag utgörs av allmän kurs är dels att många kommit till Sverige, framför allt under den stora flyktingvågen 2015, samt att många andra inte klarar gymnasiet, eller ens får tillträde till gymnasiet. Det berättar Karl-Magnus Eklundh, chef på folkhögskolorna Skurup och Fridhems gemensamma enhet i Malmö.

– Vi har också många deltagare med olika typer av funktionsnedsättningar, som hämtar kunskap och tilltro till sina förmågor här, säger han.

– Folkhögskolans allmänna kurser är i allra högsta grad en del av folkbildningens särart: fokuset på den individuella processen, och att anpassa nivån till deltagare istället för tvärtom.

Om det är något Karl-Magnus Eklundh vill lyfta fram som folkhögskolans kärna så är det många deltagares erfarenhet av att lärarna aldrig slutar tro på deras förmåga att klara av utbildningen.

Men den nya regeringen går Sverigedemokraternas väg. Folkhögskolorna fick i höstbudgeten minskade anslag, vilket befästes i vårbudgeten nyligen. Totalt har folkhögskolorna fått 570 miljoner kronor mindre, medan Komvux fått 400 miljoner kronor mer.

Det är inte en utveckling Adisa Mustafoska tror på. ”Har jag hamnat i grupp med social fobi?” undrade hon när hon började på Komvux för att läsa upp sina gymnasiebetyg, men gav snabbt upp.

– Alla verkade ha bråttom, det var extremt mycket folk överallt. Man fick sin uppgift, och sedan lämnade man in den.

Eida Qorbani, som också går andra terminen på allmän kurs, nickar.

– Jag provade också Komvux. Det var så deprimerande. Det var ensamt, och gud vad folk var äldre, 40–50-åringar, jag kände att jag har kommit ur mitt liv.

Här på Skurup och Fridhem i Malmö är hon också ”nästan yngst”, men det är mer åldersblandat, och en helt annan stämning.

– Jag känner mig mer hemma här, det är mer gemenskap. Folk har många olika tankar och åsikter, och vi lär oss att mötas.

Dessutom är lärarna delaktiga i deras bildning, i deras liv.

– De gör allt möjligt för oss, de möter oss, de gör mer än 100 procent, säger Adisa Mustafoska.

– Jag har till exempel jättesvårt att komma igång med en uppgift, men då får jag hjälp av lärarna som checkar av hur läget är, säger Eida Qorbani.

Jämförelsen med Komvux är relevant, berättar Caroline Rossiello Runesdotter, lektor vid Institutionen för pedagogik och specialpedagogik vid Göteborgs universitet. Hon har forskat i decennier om folkhögskolor och vuxenutbildning och vet att Komvux förändrats dramatiskt.

– Idag krävs det väldigt mycket, man måste vara väldigt driven själv, medan folkhögskolor erbjuder det här sociala kittet, som då kan motivera deltagare att fortsätta även när det blir motigt.

Hon beskriver den nordiska folkhögskolan, som växte fram under andra halvan av 1800-talet, som ”ganska unik” i världen, och den svenska folkhögskolan sticker ut ytterligare.

– I Danmark och Norge blev det mer av en nationell väckelse, en nationell samling kring den egna kulturen. I Sverige började det framför allt med bondefolkhögskolor som såg till att utbilda politiker, och sedan fortsatte arbetarrörelsen på samma spår.

Detta har bidragit till att Sverige, jämfört med många andra länder, har haft en ovanligt bra representation bland sina folkvalda sett till utbildningsnivå, eftersom många inte har haft en högskoleexamen men däremot har fått en utbildning genom folkhögskolor och studieförbund.

Även idag skiljer den svenska folkhögskolan ut sig. I Norge och Danmark har folkhögskolorna blivit mer av en medelklassgrej, medan de i Sverige kommit att rikta in sig mycket på grupper som missgynnas av det övriga utbildningssystemet.

Maja Tolgraven, lärare på folkhögskolan Skurup och Fridhem i Malmö, funderar mycket på hur hon och andra lärare kan organisera sig för att försvara folkbildningen.

– Folkhögskolorna i Sverige har alltid hittat brister i utbildningssystemet och kunnat erbjuda sådant som behövs, säger Caroline Rossiello Runesdotter.

Folkhögskolorna har kämpat med små marginaler i många år, och många har balanserat på gränsen. Fortsatta nedskärningar skulle göra det omöjligt för många av dem att fortsätta, säger Caroline Rossiello Runesdotter.

– Det vore otroligt korkat att slå undan benen för folkhögskolorna.

Tvärtom borde vi bättre utnyttja den svenska folkbildningens potential. En som hävdar det är Staffan Laestadius, professor emeritus i industriell utveckling vid KTH, som skrivit tre böcker om klimatomställningen och föreläst om frågan runt om i landet över 100 gånger. Han menar att vi behöver bygga upp förmågan att göra det som krävs i klimatfrågan.

”Det är dags för en gigantisk folklig mobilisering i kun­skapsbildning såväl som handling. Detta, om något, borde vara ett projekt för svensk folkbildning att engagera sig i – och dessutom ligga i linje med dess traditioner”, skriver han i Föreningen för folkbildningsforsknings årsbok för 2020.

Riksdagspolitiker skulle också kunna driva på denna utveckling, genom att exempelvis klimatvillkora en del av pengarna som går till folkbildningen, eller genom att ge folkbildningsanslag till fler aktörer, såsom tankesmedjor inriktade på klimatfrågan. Staffan Laestadius har själv i flera år varit aktiv i en sådan tankesmedja, Global utmaning. Men häromveckan försattes den i konkurs; de lyckades aldrig få någon basfinansiering av verksamheten.

Caroline Rossiello Runesdotter håller med om att folkbildningen har en enorm potential. Inför de svenska folkomröstningarna om kärnkraft och EMU mobiliserade inte minst studieförbunden med studiecirklar för att folk skulle kunna sätta sig in i frågorna. För att folkhögskolorna på bred front skulle bli en kraft i klimatfrågan skulle det krävas en politisk satsning, tror Caroline Rossiello Runesdotter.

– Och det ser jag väl inte riktigt, att det intresset finns i den här regeringen.

Vad vill egentligenden här regeringen med folkbildningen? Frågan har legat som en skugga över folkhögskolevärlden sedan höstbudgeten kom och satte igång de varsel, förhandlingar och uppsägningar som till denna dag plågar folkhögskola efter folkhögskola.

Den 17 april samlades rektorer och andra representanter från de 114 folkhögskolor som tillsammans utgör Rörelsefolkhögskolornas intresseorganisation, RIO, för att ha kongress i Malmö. Strax innan kongressen blev det klart att utbildningsminister Mats Persson (L) skulle komma och inledningstala, och många undrade om han skulle ge hoppfulla eller klargörande besked. Kan Liberalerna, som kallar sig ”Sveriges skolparti” och som säger sig vara den liberala garanten i den nuvarande regeringen även garantera att de står på folkbildningens sida när hotfulla moln tornar upp från både SD och Timbro?

Mats Persson började med att berätta om valdagen förra året, när han tvingade på sitt barn finkläderna.

– Den finaste handling man kan göra tycker jag, det är att på valdagen klä på sig kläderna, kanske klä upp sig lite, i alla fall gör vi det i min familj, berättade Mats Persson.

– Och så röstar vi.

Mats Persson talade vidare om ”demokrati, tillit och utbildning – det är tre kärnvärden som bygger vårt samhälle”, men han tog inte ord som folkhögskola eller folkbildning i sin mun.

Efter talet påminde Stefan Attefall, avgående ordförande för RIO, om att antalet deltagare på folkhögskolorna har fyrdubblats de senaste 30 åren, och att ökningen har pågått oavsett färg på regeringen.

– Aldrig har så många folkhögskolor funnits och aldrig så många deltagare. Fram till nu, sa Stefan Attefall, och frågade:

– Kommer du att bli den utbildningsminister som för första gången minskar antalet platser på folkhögskolan?

– Jag tänker att vi gemensamt ska se till att det inte blir så, svarade Mats Persson innan han skyndade vidare till nästa uppdrag.

Han lämnade efter sig rädsla, irritation och förvirring.

– Jag tyckte att han slingrade sig. Nu kan vad som helst hända, säger Kajsa Jungnelius, rektor på Skarpnäcks folkhögskola, till ETC nyhetsmagasin.

– Det han sa gav ingen som helst indikation på att han begriper vad en folkhögskola är över huvud taget, säger Sussi Sundblad, rektor på Österlens folkhögskola.

– Han lovade inget för 2024, konstaterar Lars Tengberg, rektor på S:ta Maria folkhögskola. Jag är rätt övertygad om att det inte kommer några pengar innan utredningen är färdig, i februari 2024.

Utredningen han hänvisar till sjösattes av den socialdemokratiska regeringen i somras och ”syftar till att säkerställa en ändamålsenlig styrning, uppföljning och kontroll av folkbildningen”. Utredningen lanserades mot bakgrund av återkommande rapporter om fusk och felaktigheter inom studieförbundens verksamhet, men utredningens förslag kan påverka även folkhögskolorna. Deras frihet att själva utforma sina verksamheter och kurser kan komma att kringskäras.

– Det finns ett hot mot folkbildningen idag, säger Lars Tengberg.

– Man har svårt att förstå sig på den friheten och det som aktörerna får göra. Till och med det som är under allmän kurs, som är ett slags system, där har vi frihet att utforma verksamheten.

Folkhögskolornas frihet är deras styrka, det är det som gör att de har kunnat göra sig så relevanta, och ge så många olika människor nya chanser. Men friheten som kommer med att stå utanför det formella utbildningssystemet är också deras sårbarhet, sammanfattar Caroline Rossiello Runesdotter.

– Folkhögskolorna behöver alltid kunna bevisa sin relevans.

Folkbildare över landet försöker nu navigera mellan nedskärningar och deltagarnas behov för att skaka fram tid och kraft att fundera över frågan: hur ska vi rädda oss själva?

Maja Tolgraven har jobbat på Skurup och Fridhems enhet i Malmö de senaste två åren, och idag är hon lärare på allmän kurs och fackligt ombud på skolan. Hon reste nyligen iväg för att träffa andra folkhögskolelärare och fackligt aktiva så att de kunde börja organisera sig, formulera strategier.

– Vi vill att folk ska förstå varför vi är viktiga, och att vi är speciella, säger Maja Tolgraven.

– Många klarar inte gymnasiet idag. Folkhögskolor är en viktigare aktör än många känner till.

Fokuset ligger på politiker som kanske inte är motståndare till folkbildningen, men har otillräcklig kunskap. Om de fick veta mer om vad folkhögskolorna faktiskt gör skulle dessa politiker sedan kunna agera motvärn mot motståndarna, menar Maja Tolgraven, liksom flera andra som ETC talat med.

Manuela Rizeabehöverde inte övertyga. Hon kände inte till att det existerade folkhögskolor, men eftersom hennes 15-åriga erfarenhet som labb-assistent i Rumänien inte var till någon nytta här – och efter att ha jobbat som bland annat lokalvårdare, servicevärd och vårdbiträde i Sverige – ville hon förändra sitt liv. I höstas hittade hon till S:ta Maria folkhögskola. Genom hela den vinande Malmövintern har hon promenerat fem kilometer till skolan i Rosengård, och sedan hem igen när dagen är slut.

– De som känner mig säger att jag är ambitiös och nyfiken. Jag ville göra något nytt. Och här får vi stor chans att kunna utveckla oss, som vi inte hade fått i våra hemländer. Det är till stor hjälp för mig, det ger mig mod att utveckla mig mer och spegla mig som person på bästa sätt.

Hennes kurskamrat Sali Alahmad nickar.

– Lärarna sitter med oss ibland, käkar tillsammans med oss, hjälper oss att våga prata inför varandra.

– Att prata öppet, tillägger Manuela Rizea.

Varje dag vid tiotiden samlas hela skolan för att lyssna på när någon deltagare eller lärare håller en liten presentation. Sali Alahmad var nervös första gången, men lyckades göra det tillsammans med en vän.

– Jag berättade om allergier, jag har själv allergi mot kanel och laktos.

Sali Alahmad och Manuela Rizeas lärare, Mai Habib, minns också hur nervös hon var första gången hon pratade inför alla.

– Jag pratade om att ha en ny start i livet, att börja från noll. Jag fick så fina reaktioner efteråt, det betydde mycket. Nu är jag känd för att, om någon som ska hålla det inte kommer, så kan jag fixa det direkt.

Fram tills för några år sedan trodde Mai Habib att det var en omöjlighet för henne att bli lärare i det här landet.

– Nu vill jag inte jobba med något annat. Jag har hittat hem.