De första två hade gått utmärkt. Barnett hade inför rätten lagt ut den långa lista på säkerhetsproblem han noterat: hur anställda modifierat delar ”med slägga” för att få dem att passa, hur de hade glömt anteckningsblock, telefoner och annat inne i motorer, och att de struntat i att registrera problem. Barnett hade också noterat att upplagen av kasserade delar var tommare än bokföringen och sade:

– Jag tvivlar på att det fanns någon större andrahandsmarknad, så den rimliga slutsatsen är att Boeing själva stal delar för att montera in dem igen, säger advokaten Brian Knowles, som representerade Barnett tillsammans med ett dussintal andra visselblåsare.

Boeing hade flyttat till North Carolina eftersom det är en så kallad ”rätt till arbete”-delstat med betydande hinder för att bilda en fackförening, konstaterar Slate Magazine. Problemet var att det inte fanns tillräckligt många utbildade flygmekaniker där. Istället tog de in folk ”direkt från grillköken”. Barnett och andra veteraner försökte lära upp dem så gott det gick, men kunde inte uträtta mirakel.

John Barnett hade också för rätten berättat att han påpekat missförhållanden för sina överordnade, men då blivit utskälld framför arbetskamrater, trakasserad och omplacerad. Det var dessa reaktioner som stämningen mot Boeing handlade om. En arbetsmarknadslag i USA förbjuder nämligen varje form av ”vedergällning” mot visselblåsare. Den har visserligen många begränsningar, men här hade de tidigare Boeingkontrollanterna förberett sig och försökt undvika alla kryphål.

Boeing hade börjat få ovälkommen uppmärksamhet efter en serie händelser. 2018 vände en 737 Max plötsligt nosen nedåt utanför Jakarta och var omöjlig för piloterna att räta upp. Planet slogs i spillror mot havsytan och alla 189 ombord dödades. Mindre än ett halvår senare upprepades ett nästan identiskt scenario i Etiopien, med 157 döda. Orsaken visade sig vara ett stabiliseringssystem som löpt amok.
– Det var ett typexempel på en kultur av billiga lösningar, säger flygjournalisten Christine Negroni, författare till böckerna The Crash Detectives och Deadly Departure.

– Boeing hade lagt ut programmeringen av systemet på en extern studio, som kunde programmering men inte hade någon erfarenhet av flygsäkerhet. De hade kopplat upp det mot bara en mätare, och när den gav fel utslag var det omöjligt för piloterna att i tid förstå vad som hände och korrigera.

Ett av argumenten som företagets advokater framförde för att slippa skadestånd var att offren dött omedelbart, utan smärta.

Negronis intresse för Boeing väcktes för första gången redan på 1990-talet, när flight TWA800 exploderade över Atlanten.
– I det längsta spekulerades det om en bomb eller en missil. Men vad var den verkliga förklaringen? Jo, att flygplansmodellen använde bränsletankarna som värmesänka för luftkonditioneringssystemet. Företaget insåg antagligen genast vad som hänt, eftersom problemet varit känt sedan modellen designades, men det dröjde många år innan de accepterade det offentligt.

På 2020-talet fortsatte flygplan att drabbas av mer eller mindre allvarliga incidenter. Så sent som i år flög en dörr av, ett flertal passagerare skadades av det explosiva tryckfallet och planet tvingades nödlanda under en flight över Oregon. 

John Barnetts upplevelser av hur lönlöst det var att påpeka även de mest uppenbara säkerhetsbrister gav honom en rad olika stressreaktioner och en djup flygskräck.

Men Barnett kom aldrig att berätta mer om det i den tredje dagens planerade vittnesmål, när han skulle utfrågats av bolagets advokater. På morgonen samma dag fick hans advokat Brian Knowles och ett samtal från motellet om att hans kropp hittats i hans Dodge Ram på parkeringen utanför. När Knowles och hans kollega Robert Turkewitz hoppade in i sina bilar antog de att de var på väg till scenen för en hjärtattack. Istället fann de Barnett i bilsätet med blod vid tinningen och en silverfärgad pistol i handen.

Att Barnett skulle ta sitt eget liv just när han var på väg att få upprättelse – ”det verkade inte hänga ihop”, sa Knowles och Turkewitz kort efter dödsfallet till Corporate Crime Reporter. John Barnetts bror Rodney menade att det självmordsbrev som hittades på stolen bredvid ”inte lät som hans ord”. Längst gick John Barnetts vän ”Jennifer” som hävdade till ABC News att det ”finns inte en chans att han tog sitt eget liv” utan att ”någon ville tysta honom”. Flera medier beskrev dödsfallet som ”misstänkt”. John Barnetts mor, Vicky Stokes, sa till ABC News att hon ”ger Boeing skulden för hans död”, men det var oklart om hon menade genom den mentala press de ställt honom under, eller mer direkt. 

Nu är Knowles och Turkewitz försiktigare:
– Rättsläkaren klassade det som död efter ett självförvållat skott, säger sistnämnde.

Snart skulle ytterligare en händelse kasta misstankar över Boeing. 

Joshua Dean var kvalitetskontrollant på Spirit Aerosystems, en av alla underleverantörer som Boeing i allt större utsträckning kommit att förlita sig på, där han bland annat anmält felaktigt borrade hål i flygplanskroppen. När han fick sparken 2023 förklarade han att det var för att ”sända ut ett budskap: om du säger ifrån för högljutt tystar vi dig”. Han blev målsägare i samma stämning som John Barnett. Men bara någon månad efter Barnetts död insjuknade Dean hastigt. På akutmottagningen konstaterades flera allvarliga infektioner i lungorna. Han fick allt svårare att andas och trots att han lades in på akutmottagning gick hans liv inte att rädda.
– Han var 45 år, i god fysisk form, och hade vad jag förstått aldrig haft något allvarligt fel med hälsan tidigare, säger Robert Turkewitz.

– När han lades in hade han multipla problem, MRSA, influensa, fick en stroke ... de anhöriga begärde en obduktion och vi väntar fortfarande på resultaten av den, som kan dröja ett halvår till. Det måste utredas till fullo. Det går inte att säga mycket mer än så för tillfället.

Det här var tidpunkten när sociala medier exploderade, med rader av kanaler och konton som öppet anklagade Barnetts och Deans tidigare arbetsgivare för att ligga bakom dödsfallen. Moist Critikal, en Youtubekanal med 16 miljoner prenumeranter, beskrev exempelvis sarkastiskt dödsfallen som ”en otrolig tillfällighet”, och senare i videon förklarade han rent ut att han trodde att ”om inte företaget som sådant, någon inom Boeing” var ansvarig.

I mer etablerade medier präglades bevakningen samtidigt av en slags dubbeltänkande. Mängden uppmärksamhet och alla detaljer i rapporteringen kring dödsfallen tyder på att de ser att något mer kan ligga bakom än vad som synes vid första anblick, men samtidigt gör få artiklar och inslag något försök att undersöka det.

För att få en idé om det alls är rimligt att fundera över om Boeing kan vara ansvarigt för dödsfallen: finns det något tidigare exempel på att storföretag bokstavligen eliminerat kritiker? Globalt händer det definitivt; motståndare till Shell hängdes av militärregimen i Nigeria och fackföreningsaktivister på Chiquita och Coca Cola har mördats av paramilitärer i Colombia, för att bara ta några av de mest uppmärksammade fallen. Det skedde dock i fattigare länder med långt ifrån välfungerande rättssystem. Finns det något exempel där storföretag i modern tid tagit till så extrema metoder på hemmaplan? Eller är det något som hör hemma i John Grisham-thrillers?

Det mest sentida och samtidigt välbelagda fallet i amerikansk historia är troligen visselblåsaren och fackföreningsaktivisten Karen Silkwood. Efter att ha slagit larm om säkerhetsbrister på den atombränsleanläggning där hon arbetade 1974 upptäckte hon plutoniumföreningar på sig själv motsvarande 400 gånger gränsvärdet, utan synbar förklaring; kort därefter dödades hon i en aldrig klarlagd bilkrasch. Företaget gjorde upp om miljonskadestånd med de anhöriga men medgav, som det brukar sluta i sådana processer, inget ansvar.

Närmre i tiden finns Ebay-skandalen, som visserligen inte innefattar försök att beröva någon livet men ändå ger ett intressant, dokumenterat exempel på hur långt ett känt företag kan vara berett att gå. Sju anställda dömdes 2022 till upp till fem och ett halvt års fängelse för att bland annat ha skickat en blodig grismask, en begravningskrans och levande insekter till paret Steiner – som inte hade avslöjat några företagshemligheter utan bara var kritiska bloggare – samt vandaliserat deras bostad och försökt gömma en spårare under deras bil. Ingen i företagsledningen dömdes.

Deans död är ”oroande”, skrev Christine Negroni i en artikel på sin egen hemsida. I den pekar på hon på ett föregångsfall, Gigi Prewitt. Prewitt hade jobbade på samma fabrik som Dean, men många år tidigare när den fortfarande var i Boeings ägo, och anmälde delvis samma slarv och regelbrott – drygt ett årtionde senare hade de fortfarande inte korrigerats. I en inlaga för en stämning hävdar Gigi Prewitt att hon blev hotad till livet och att hon, tillsammans med en annan visselblåsare, förgiftades med svartmögel och blev allvarligt sjuka. Hennes man påstod i intervjuer att deras liv under tiden som processen mot Boeing pågick var som att ”leva i en dålig James Bond-film”. 

Tio år efter processens slut var Prewitt fortfarande märkt av processen och ”vad man skulle kunna kalla extraordinärt säkerhetsmedveten”, som Negroni beskriver det.

Christine Negroni tycks också ha blivit försiktigare.
– Vad jag menar med ”oroande” är att det skrämmer andra från att tala öppet. Jag vet från tidigare Boeing-anställda jag är i kontakt med att de är rädda, vare sig det nu finns en anledning till det eller inte. Prewitt till exempel, hon är säkert övertygad om att de mördades.

Sam Salehpour, med nära två årtionden på företaget bakom sig, återberättade inför den amerikanska kongressen att hans chef sagt: ”om det varit någon annan som gjort vad du gjort, hade jag dödat honom” och att däcken på hans bil punkterats. Han sa att han ”var rädd” men ”om något händer mig, har jag frid med mig själv”. Han lämnade sitt vittnesmål efter John Barnetts död, men innan Joshua Deans. En annan tidigare anställd, Santiago Parades, förklarade i en intervju med The Independent att han ”alltid tittar i backspegeln”.

En kriminaljournalist som rakt ut förklarat sig luta åt en mordteori är John Leake, som publicerat en bok och en dokumentär om just en (förmodad) serie mord i Texas som, enligt honom, framgångsrikt iscensattes som självmord. Scenen där Barnett hittades beskriver han som ”mycket misstänkt” och ett ”typexempel på hur ett mord skulle kunna maskeras som självmord”. Bland annat menar han att det vid verkliga självmord är ovanligt att offret hittas ”med fingret fortfarande på avtryckaren”, som Barnett; chocken leder vanligen till att de tappar vapnet. Det har inte blivit offentligt än ifall Barnett var registrerad ägare till det upphittade vapnet.

I slutändan verkar det – i alla fall tills vi sent omsider får resultaten av Deans obduktion – svårt att hitta några uppenbart komprometterande eller oförklarliga omständigheter kring John Barnetts och Joshua Deans död, förutom det osannolika i att två (ur en grupp på runt 20) Boeing-kritiker dött inom loppet av en dryg månad. Men kanske tittar vi på fel ställe?

Efter att flight Lion Air 610 den 29 oktober 2018 vände nosen nedåt, som om maskinen besatts av en poltergeist, tog det bara någon vecka innan Boeing förstod vad som hade hänt – det har blivit uppenbart efter långa rättsprocesser. Men företaget fortsatte utåt att kasta misstankar över piloterna och flygbolagets säkerhetsrutiner. Under tiden inledde de bara på halvfart arbetet med att ersätta det felande systemet.
– Det fanns gott och väl tillräckligt med tid för att avhjälpa felet, om företaget hade prioriterat det. Men de fortsatte att hävda att konstruktionen inte var orsaken, fast de visste att det var en lögn, säger Christine Negroni.

Som en närmast förutsägbar konsekvens upprepades olyckan således, med lika dödliga konsekvenser, runt ett halvår senare, när 157 människor dog i Etiopien.

I juli i år erbjöds och accepterade företaget ”en extraordinärt generös uppgörelse”, som MSNBC uttrycker det, av USA:s utrikesdepartement. Boeing betalar i sammanhanget försumbara motsvarande 2,5 miljarder kronor i böter och erkänner sig skyldiga till att ha lämnat bedrägliga uppgifter till federala myndigheter. Bötesbeloppet motsvarar bara 0,5 procent av företagets årliga intäkter, och ingen ur företagsledningen åtalas personligen.

”Minnet av 346 oskyldiga dödade av Boeing förtjänade bättre rättvisa än detta”, kommenterade advokaten Paul Casell, som representerar 15 familjer till anhöriga.
– De är en stor försvarsleverantör med många kontakter inom staten, de har alltid fått generös behandling av amerikanska myndigheter, säger Christine Negroni.

– Det finns stora svängdörrar där personer går mellan staten och företaget. Nu som dömda, även om det var en lindrig dom, ska de i teorin vara utestängda från många upphandlingar, men det finns en möjlighet att söka respit och det är ingen vild chansning att de kommer få det. 

Så på ett sätt kan man säga att Boeing redan har kommit undan med att beröva människor livet genom medvetna handlingar.

– Oavsett vad som hände dem, är det första vi ska komma ihåg om Barnett och Dean att de var personer som lyssnade till och följde sitt samvete, som drevs av en vilja att rädda människoliv, säger Brian Knowles.

– Och det är en fråga för hela världen. Rättsprocesserna pågår här i USA men det är något som angår människor var som helst som sätter sig i de något av de här planen, de har anledning att vara tacksamma för vad Barnett, Dean och andra offrat.