Slavoj Žižek är en man som vill ha allt eller intet. Sådan har han varit mycket länge. Jag träffade honom första gången på en konferens i Berlin under 80-talet. Han var då ännu okänd men gjorde ett starkt intryck. Några år senare flög hans rykte över världen. Vi var några som lyckades få honom till Göteborg. Krigen i Jugoslavien hade just börjat, och Žižeks eget Slovenien var kortvarigt indraget. Han talade lysande om människors behov av en identitet. Att säga ”Jag är sloven (svensk, amerikan…)” blir lugnande inför den alltid lika påträngande frågan ”Vem är jag?”.
Sedan den tiden har Žižek fortsatt sin karriär med oförminskad energi. Ibland öppnar han ögonen på en, ibland blir han bara förbryllande och rentav motbjudande, till exempel när han framträder som leninist med hull och hår.
Han är inte kompromissernas man – så inte heller när han nu talar om Ukraina.
Går inte att kompromissa
Det är lätt att hålla med honom om att en människa till vänster måste stödja Ukraina kompromisslöst för att försvara den globala friheten. De går inte att kompromissa med Putins Ryssland lika lite som det gick att kompromissa med Hitlers Tyskland. Ett steg tillbaka – och han kommer genast att följa efter och kräva ännu ett steg.
Perspektivet att Putin eldar på den globala uppvärmningen för att få en fri passage norr om Skandinavien och Ryssland är skrämmande. Men kanske bör det perspektivet ställas vid Kinas ambitioner om en rad nya sidenvägar. Ryssland sitter på väldiga naturresurser men befinner sig inte alls som Kina i den tekniska utvecklingens framkant. Det är fossil energi och vete som är Putins trumfkort.
Med den fossila energin kan han däremot göra världen obeboelig – men på sikt därmed även för ryssar!
För nonchalant om Nato
Žižek har rätt i sin jämförelse mellan Bushs invasion i Irak och Putins i Ukraina. Båda var orättfärdiga och insvepta i ett tjockt moln av lögner. Båda vittnar om en fruktansvärd brutalitet inte minst mot civilbefolkningen. I rättvisans namn borde både Bush och Putin dömas för krigsbrott. Jag är rädd att detta inte kommer att ske.
Det som bekymrar mig mest i Žižeks artikel är hans sätt att tala nonchalant om Nato och om hela den ökande militariseringen av snart sagt hela världen. Ryssland och än mer Kina och USA har rustat upp sina krigsmakter enormt under en följd av år.
Den svenska högern har med förtjusning följt denna utveckling och ständigt krävs nya miljarder också till det svenska försvaret. Nu blir de bönhörda. Militariseringen är bara ett led i deras arbete med att stärka den repressiva statsmakten, alltså militär, polis och rättsväsende. De är lika energiska i ansträngningarna att försvaga välfärdsstaten.
Mer effektivt än kanoner
Men låt oss släppa inrikespolitiken och ställa den avgörande frågan: Skulle Sverige verkligen bli ett värnlöst offer för Putins expansionism om vi inte rustade oss till tänderna under Natos stora paraply?
Jag vet att ryska botar och ryska spioner arbetar för högtryck. Men Sverige har alltsedan världskrigen legat utanför rysk (och sovjetisk) intressesfär. Nato skulle aldrig tolerera en rysk framstöt mot Sverige. Putin är inte dummare än att han vet att Rysslands militära resurser är mycket mindre än USA:s.
Med vår Nato-ansökan har vi blivit en del av den vansinniga globala kapprustningen. Alternativet till den är inte som Žižek antyder en blåögd pacifism utan en ökad försvarsberedskap hos alla och envar. Vi behöver ett militärt försvar, men civilt motstånd är i längden effektivare än kanoner och bomber.
Några rader ur en berömd dikt av Tomas Tranströmer dyker upp i mitt minne:
