Göteborgskvartetten Det blev handgemäng är aktuell med albumet ”Kalla högervindar”.
Bild: Julia Sjöberg
ETC nyhetsmagasin
Det är dags att återföra den politiska kampen till musiken, menar Göteborgskvartetten Det blev handgemäng som lanserar sitt nya album ”Kalla högervindar” med en kampsång.
– Folk kom fram efteråt och tackade för att vi talar klarspråk och säger att SD är skit, säger basisten och sångaren Elin Engberg.
Lördagskväll i maj. Utanför det anrika jazz- och blueshaket Stampen i Gamla Stan i Stockholm ringlar kön lång till skivsläppet av Göteborgsbandet Det blev handgemängs album ”Kalla högervindar”. Inne i lokalen har bandet snabbt fått publiken i feststämning med sin säregna stil av americana som pendlar mellan svängigt rockiga rökare och gospelinspirerad stämsång. Emanuel Svensson driver lokomotivets hjärta bakom trumsetet, Elin Engberg river i strängarna på basen, Bror Gunnar Jansson spelar slide-gitarr så änglarna gråter och Christoffer Johansson lägger till uttrycksfulla gitarrsolon och sjunger om brustna hjärtan så hjärtan brister. Gitarrister och basist turas om att sjunga lead och att lägga stämmor på varandras sång. Det är dynamiskt och tajt, pendlar mellan fullt ös och tvärtystnad och tillbaka.
Rockabillyfrisyrerna längst fram skakar så hårsprejens fasthet testas. Vi befinner oss på en bar i Stockholm, men samtidigt i en saloon där krutröken just har lagt sig. Som countrytraditionen bjuder handlar texterna mycket om fylla, slagsmål, ond bråd död och hjärtesorg – gärna i kombination.
Men mellan låtarna predikas antikapitalismens evangelium och mot slutet levereras turnéns kampsång ”Det blåser” som handlar om hur rasismen och militarismen tagit över politiken i Sverige. Den följs av protestsångaren Barbara Danes dänga ”I hate the capitalist system” om mannen som fick tbc av slitet i gruvan och barnet som svalt ihjäl, i en version som får bastuban som hänger i taket att gunga. Konserten avslutas med höjda kampnävar i låtens slutstrof ”fight, fight, fight”.
Publiken är i extas och svetten rinner under cowboyhattarnas brätten på bandet när de kliver av scenen efter att ha spelat i tre timmar.
– Nu när vi blivit mer uttalat politiska i våra texter kommer folk fram efter spelningarna och säger ”skönt att någon säger rakt ut att SD är skit”, berättar Elin Engberg, när vi några veckor senare träffas i bandets replokal i hemstaden Göteborg. En replokal som delas med ytterligare 14 personer som spelar ihop i olika bandkonstellationer.
– Vi kliver in och ut ur varandras band, det är svårt att säga att det bara är si och så många band, berättar Christoffer Johansson och beskriver ett upplägg som liknar en livlig bläckfisk.
00:00
00:00
00:00
Ett av de gemensamma projekten är Greja Greja som riktar sig till barn och drivs av Elin och Christoffer, där Emanuel medverkar tillsammans med Alexander Ringbäck, Hannah Shermis och Love Meyerson.
– Det bandet blev till för att jag började jobba på förskola och kände att ungarna behöver få lite rock´n roll, säger Elin.
– Barnmusik idag är ju så mycket skit med inspelade ljud och någon hamster som skriker i bakgrunden. Man förminskar barnens förmåga att uppskatta fart och sväng. De behöver få träffa band!
Förebilderna för bra barnmusik är James & Karin, skaparna av klassiker som ”Älgarna demonstrerar”. Andra förebilder är Jojje Wadenius och Barbro Lindgren.
– Det är så ängsligt kring barn idag, de skyddas väldigt mycket för samhällsfrågor. Det var för Greja Greja jag först började skriva politiska texter, då om miljön. En handlade om återvinning och en annan om att man kan leka med flygplan och bilar men det är inte bra att åka med dem, säger Elin.
Här i ”Lilla London” är den alternativa musikscenen fortfarande stark, även om antalet replokaler och spelställen också har minskat i takt med gentrifieringen.
– Det blir färre och färre spelställen och klubbar centralt i staden, nu blir det mer utåt hamnområdet. Vi blev också av med vår förra replokal som låg i en finare byggnad centralt i Gamlestaden för att området skulle renoveras och bli mer hippt. Det känns som att kulturen får skapa en go stämning i ett område och sen pressas vi ut till utkanten, säger Elin.
Det blev handgemäng bildades redan 2009 och alla originalmedlemmar utom en, som endast var med i uppstarten, är kvar i bandet. Kvartetten lärde känna varandra på Ljungskile folkhögskola .
Det var en mötesplats som gav mycket tillfällen att spela ihop, även mellan olika klasser och årgångar. Bandmedlemmarna hade dock alla redan hittat till grunden av det som skulle bli deras eget sound.
– Skolan lärde inte ut det vi spelar, men vi hittade varandra och kände redan från början att vi hade en go grej på gång, säger Elin.
Inspirationen är amerikansk folkmusik från 1920- till 60-talet, berättar Christoffer.
– Men vi förhåller oss väldigt fritt till traditionen och vill inte spela så att det känns som ett museum. Det är mer som att musiken skapar landskapet som vi rör oss i.
Efter folkhögskolan gick tre av fyra vidare till Musikhögskolan i Göteborg. Emanuel pluggade till musiklärare medan Christoffer och Bror Gunnar gick det individuella programmet.
– Det var en utbildning för oss som inte kunde placeras in i de fack som fanns, säger Bror Gunnar med ett flin.
Modern country är inte direkt något man sammankopplar med vänsteragiterande texter – snarare en musikgenre som gör konservativ musik för Trumpanhängare. Hur hittade ni er kombination?
– Det handlar lite om vad man tittar på. Countrymusiken har haft ett kommersiellt spår sedan man började spela in skivor, men äldre country och den amerikanska folkmusiken skrevs ur arbetarklassperspektiv, ofta med vänsterpolitiska budskap, exempelvis Woody Guthrie, säger Christoffer.
– Vi spelar också fortfarande många låtar som inte har politiska texter, poängterar Elin.
Klasskampen har dock alltid varit närvarande i Det blev handgemängs spelningar – i mellansnack och avslut med en höjd näve med kampropet ”tillsammans”. Alla tre låtskrivarna i bandet har ett underdogperspektiv som lyfter hur den lilla människan far illa i världen. Med tiden har texterna också blivit mer uttalat politiska, som en reaktion på hur Sverige och världen får allt större klassklyftor.
– För mig började det med låten The Reaper, som utspelar sig i ett gruvsamhälle. Jag brukar döda den goa feststämningen ibland genom att påminna om att de här gruvorna och arbetsförhållandena fortfarande finns, även om vi inte ser det, säger Elin.
– Genom globaliseringen är vi ju alla medskyldiga.
Händer det att folk som bokat er tror att de bokat ett countryband och att det blir dålig stämning över det politiska budskapet?
– En gång när vi spelade i Tranås, som tydligen är väldigt blått. Då lämnade en person spelningen för att den inte höll med om texterna, men efteråt fick vi veta genom arrangören att det var en uttalad SD:are. Annars har vi blivit väldigt väl mottagna, särskilt de politiska texterna, säger Elin.
– Ibland kan det bli lite skevt när någon festbokare som bara velat ha ett ”cowboy-inslag” inte har fattat vad vi gör och velat styra över oss, som att vi bara var ett slags pynt. Det kan bli jobbigt när man fattat det först när man är på plats, säger Bror Gunnar.
Varför görs det så lite musik med politiska budskap idag tror ni?
– Här i våra kretsar finns det ganska många band som skriver både vänsterradikala och feministiska texter men den kommersiella scenen är en annan sak. Det handlar mycket om likes idag. När vi försökt lansera någon ny låt har vi märkt att breda medier utgår från hur många följare man har på sociala medier och antal spelningar på Spotify. Och det har ju inte vi så många, säger Christoffer.
Tidens melodi med individualismen som grundton färgar också av sig på musiken, menar Elin, som ser att det kan vara en bromskloss att vara beroende av musiken för brödfödan.
– Jag valde att börja jobba halvtid på förskola för att komma bort från pressen att försörja mig på musiken.
Det kan finnas en rädsla att bli stämplad som för politisk, som till stor del handlar om försörjningen, tror Bror Gunnar Jansson, som i år firat att han kunnat försörja sig som musiker i tio år.
– För mig har det gått men jag är ju en låginkomsttagare jämfört med många. Men för mig är det inget alternativ att låta pengarna styra över musiken. Jag känner mer och mer att jag behöver skriva politiska texter för att vara sann mot mig själv, även för mitt soloprojekt.
Bandet valde tidigt bort att försöka göra karriär genom att försöka få kontrakt med ett traditionellt skivbolag. Det blev handgemäng är ingen kassako, poängterar de.
– Att släppa en skiva kostar egentligen bara pengar. Men det är en annan process än att spela ute för publik, som är lika viktig – där kan man gå in i detalj på ett annat sätt, säger Christoffer som även är ljudtekniker och var delaktig i produktionen, tillsammans med producenten och ljudteknikern Oskar Karlsson när senaste skivan spelades in.
Även om få musiker i streamingtjänsternas tid kan försörja sig på sina skivor är det viktigt att ha inspelad musik för att hitta nya lyssnare och arrangörer, poängterar han.
– Det är också viktigt att spela in det man gjort länge för att kunna göra ett slags bokslut över var man är och kunna gå vidare, säger Bror Gunnar.
Vad vill ni att en ung människa som kommer och lyssnar på Det blev handgemäng ska få?
– Jag vill att de ska känna hur det kan vara att spela i ett band, alla är individualister idag och vill bara bli artister. När jag tidigare jobbade på en gymnasieskola sjöng alla och spelade piano eller gitarr, det var ingen som ville spela bas eller trummor, säger Emanuel Svensson, som förutom att spela själv i många olika bandkonstellationer, även arbetar som musiklärare.
Att spela i band ger en annan dimension, något mycket mer än bara musiken, poängterar han.
– Bandkulturen och gemenskapen man får är awesome! Jag vill att de ska få känslan att de kan starta ett band och förändra världen!
Att bjuda in publiken till en slags medskapande är viktigt, menar flera i bandet.
– Jag vill komma till att de berörs på en nivå där de inte är konsumenter utan att det finns utrymme för ett utbyte, säger Christoffer.
– Det bästa är när vi blir den där organismen som bara är – där vi kan följa varandra intuitivt. Den grejen sker i kommunikation med publiken, det är en slags blob där de ingår. Det kan vi väl säga att vi är bra på att skapa upplevelseblobbar, säger Bror Gunnar med ett skratt.
– Jag vill ge känslan av gemenskap. Att de kan se att det finns folk som tycker som jag och att jag kan göra något, säger Elin.
– Vi vill ju piska upp en bra stämning, det blir en väldig kraft.
Vill du fortsätta läsa?
Bli prenumerant på ETC nyhetsmagasin!
Om du redan är det
loggar du in här
.
Den här konversationen modereras enligt ETC:s communityregler.
Läs reglerna innan du deltar i diskussionen.
Tänk på att hålla god ton och visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Olämpliga inlägg kommer att tas bort och ETC förbehåller sig rätten att använda kommentarer i redaktionellt innehåll.