Våldsdömd polisprofil ska upp i rätten igen: ”Pågår en häxjakt”
Dagens ETC
Är han en verklighetens Gunvald Larsson som aggressivt tänjer på gränser för att leverera toppresultat? Som bryter armar, utnyttjar pundare som dör och är vårdslös med sanningen.
Eller är han en nitisk nestor, älskad och respekterad av kollegorna? Som plikttroget följer paragrafer och energiskt griper bus på bus. Sveriges hårdast arbetande och mest ärliga polis.
Bilderna av Stockholms skandalomskrivne supersnut Sebastian, en veteran i 50-årsåldern, glider skarpt isär. Idag börjar rättegången för flera tjänstefel och grova lögner. Han kan bli av med jobbet. Själv säger han att man internt är ute efter att sänka honom.
De bakom skrivborden vet inte hur det är på gatan.
– Det här är en häxjakt. Jag älskar att vara polis.
Nej, det här ser inte bra ut. Det erkänner han. Supersnuten Sebastian som med ett ofattbart antal övertidstimmar deklarerar en polislön på över en miljon kronor per år. Med två decennier i kåren leder han idag aktionsgruppen Disa inom Stockholmspolisen. Anonymt och civilt opererar den lilla elittruppen i innerstad och förort och på bara två år har man samlat ihop tusentals anmälningar och förhör, stora narkotika- och vapenbeslag, miljoner i konfiskerade kontanter och hundratals dömda brottslingar. Man spanar, är nyfikna, jobbar offensivt med tvångsmedel, som han själv beskriver det.
Nu kan allt det vara över.
Idag ska han upp i tingsrätten i två separata fall av allvarliga tjänstefel och grova lögner. Som sagt. Det ser dåligt ut, mycket tack vare omfattande videobevis. Ändå kallar den tidigare skandalomskrivna veteranpolisen det för – en häxjakt. Orkestrerad av fiender inom Polisen. Ansvarsnämnden, Pan, har redan meddelat att det blir avsked vid fällande domar.
– Man är på mig. Åklagaren är oerhört partisk. Det känns som någon där är ute efter mig, säger Sebastian om Särskilda utredningar, SU, Polismyndighetens enhet för att utreda sig själv.
Fångades av butikskamera
Den åtalade polisinspektören har gått med på en intervju i utbyte mot fejkat namn och fotoförbud, då han säger att han och familjen ofta hotas och trakasseras. Och inga frågor får ställas om den nära inpå stundande rättegången. I slutändan visar det sig dock att ämnet är ofrånkomligt och att han vill bemöta anklagelserna som kan dödförklara hans älskade karriär:
– Döms jag för det här, oavsett om jag får sparken eller ej, då är jag oskyldigt dömd, så är det. Då kommer jag överväga att sluta för då har jag själv tappat förtroendet.
Det rör två händelser 2020, som Dagens Juridik var först med att skriva om. Den ena är lättbegriplig, den andra rörig. Ingen är att bedöma som ringa, för att prata åklagarspråk.
En mörk novembereftermiddag på Folkungagatan, Södermalms pulsåder, stoppar Sebastian och Peter, en 20 år yngre underordnad, en ung man på väg till sin mormor på middag. Redan där går historierna isär om det korta händelseförloppet.
Mannen, som vi kan kalla Oskar, säger att han tacklas brutalt ner på asfalten, ut i vägbanan, och tvångsvisiteras. Man tar hans id-kort och han får höra att han är ”en sån jävla förortsunge” som inte har i stan att göra. Oskar anklagas för att vara knarklangare. När inga droger hittas haltar den gråtande mannen iväg till sin mormor. Nu med skadat knä och en trasig jacka.
Allt ett missförstånd, enligt de två poliserna. De vill bara snacka med killen eftersom de på 140 meters avstånd ser att han passerar några kända förortskriminella med oklar gängbeteckning. Sedan antingen snubblar Oskar, eller så kolliderar han olycklig med polisen Peter, och faller ut bland bilarna. Poliserna hjälper honom upp och han får gå direkt. Det skadade knäet och den förstörda jackan är påhittade i efterhand.
Eftersom inga misstankar finns och ingen visitation görs, enligt poliserna, så blir det ingen rapport. Trots att dataregistret senare visar att Sebastian kontrollerat Oskars personnummer, gjort en så kallad slagning. Så när unge Oskar polisanmäler vad han anser är en stor kränkning hittar man inget i sina system om att det ska ha skett något alls på Folkungagatan den tiden. Sedan upptäcker man att allt fångats på film av en butikskamera. Bevis som enligt åklagaren helt stödjer Oskars vittnesmål. Därför åtalas nu båda poliserna för tjänstefel.
Oskar har via släktingar avböjt att medverka i den här artikeln då traumat ännu är för stort.
Åtalas för brottsprovokation
Den andra historien är snårigare och har sin bas i Bandhagen, en förort söder om huvudstadens kärna, i juni 2020. Ska man gå på åklagarens linje så har Sebastian och hans Disa-team hänsynslöst använt sig av en tung missbrukare, en person i botten av samhällsstegen, för att köpa narkotika av en langare på tunnelbanans perrong.
Sedan, när man haffat säljaren som sedermera dömdes för innehav, har polisen befriat missbrukaren från handfängelse och släppt iväg honom. Med sitt gratisheroin som belöning. Och en klapp på axeln, som fångats på band.
Inget av detta har synts i den anmälan som Sebastian upprättat mot langaren – där står det bara, bland en rad felaktigheter, att köparen var oidentifierad och hann undan. Däremot syns det faktiska händelseförloppet tydligt på övervakningsfilmerna.
För det här åtalas Sebastian samt en yngre kollega, grön och ute på sitt första Disa-ingripande, för tjänstefel eftersom man på eget bevåg släppt en man misstänkt för brott, som man dessutom utsatt för risker i en otillåten brottsprovokation. I andra hand gäller det falsk tillvitelse, vilket betyder att man via det här upplägget ”sanningslöst” försökt sätta dit någon för knarkförsäljning. Det är en plan b om rätten släpper tjänstefelet. Åklagaren vill helt enkelt inte att Sebastian ska glida ur Bandhagenaffären.
– En polisman ska agera efter tjänsteansvar på egen hand, inte ta order från en civil och släppa honom därför. Tjänstefel åtalas då och då men det är inte vanligt att man gjort på det här sättet, nej. Det är ett ovanligt fall. Det här är allvarliga brott. Om det är en häxjakt? Om vi är ute efter att sätta dit honom? Jag vet inte ens vem han är, kommenterar ansvarige åklagare Marianne Nordström kort och stramt till Dagens ETC.
Sebastian åtalas även i Bandhagenaffären för osant intygande: ”Brottet är med hänsyn till att det innefattar missbruk av tjänsteställning att anse som grovt.” Det betyder helt enkelt att åklagaren anser att polisanmälan mot langaren är baserad på ett flertal lögner, bland annat det att man inte skulle känt till köparens identitet. Gatuadresser, platser, händelseförlopp diffar också.
– I stora sammanhanget, som det blev nu, hade det kanske varit bra att skriva exakt vad som hände. Men det var inte väsentligt för anmälan, säger han till Dagens ETC.
Återigen spelar omfattande kameraövervakning, som finns på tunnelbanestationer, en avgörande roll för att det här har uppdagats alls.
– Jag var på plats. Jag vet vad som skedde. Jag vet att det inte torde vara något brottsligt, förklarar Sebastian energiskt, samtidigt som han vill spara det bästa av sitt försvar till rätten.
Tofsen är död – kan inte vittna
Ska man tro honom så visar videon från Folkungagatan inte alls det utredningen tyder på, och det är ord mot ord som gäller med den unge mannens vittnesmål. Tackling, visitation, id-koll? Absolut inte.
Och i Bandhagen så har köparen, en missbrukare kallad för Tofsen, visserligen fått heroin men det har sedan försvunnit i tumultet när langaren gjorde motstånd och pepparsprejades. Då har det helt enkelt inte funnits något knark att gripa Tofsen för. Fast det vet man inte egentligen – eftersom man inte visiterade honom. Han tilläts bara dra.
Att använda en civilist som provokativt lockbete i ett drogköp är naturligtvis inte tillåtet, oavsett om det finns något knark eller ej. Heroinisten Tofsen är idag död och kan inte vittna.
I förhör har Sebastian uppgett att han fått ”tydlig information” om att det är mord, trots att det inte utretts som det. Till Dagens ETC säger han att det är Tofsens gamla polare på gatan som uppgett att mannen mördats och Sebastian spekulerar, helt utan belägg, att han röjts ur vägen med en avsiktlig överdos: ”Det är så det går till.”
Det är också därför som Tofsens identitet och roll lyser med sin frånvaro i originalanmälan, trots att han varit välkänd för Sebastian, som slagit på honom i registret så sent som dagen innan. Man har velat skydda tjallaren från repressalier från langaren. En man som av Sebastian blandat benämns gambianen, senegalesen, nigerianen, afrikanen, med möjlig anknytning till nigerianska maffian Black Axe.
Vittnesmål är en djungel
Att denne Tofsen skulle använts som medveten fälla, förnekas bestämt. Det bara blev så av en slump då Disa-poliserna följde efter honom på magkänsla.
– Tofsen var uppenbart livrädd för mannen. Jag ville in i det sista hålla honom utanför. Och nu är han död. Det är beklagligt att SU:s utredning tog så väldigt lång tid att man inte bemödade sig om att hitta honom och förhöra honom.
Men vem skyddar du nu? Han är död.
– Ja, jo, ja, och det är det som är tragiskt. Men det finns ju andra, naturligtvis. Hans identitet var inte känd för mig!
Man måste ju ändå säga att du…
– Det är som du, jag vet vad du heter men jag har ingen aning om ditt personnummer.
Du har ändå slagit på honom i registret dagen innan.
– Oh ja, och säkert 50 gånger till. Absolut, jag hade kunnat få reda på det. Nu valde jag att inte lägga fokus på det. Det finns olika förklaringar. Det handlar om människor.
Därför undrar jag vem du skyddar.
– Det finns ett större sammanhang. Någon som anger någon för polisen… då finns det risk att polisen säger det, och det går ut i media, och det är olyckligt, det kommer inte minska brottsligheten, tvärtom öka den.
Supersnuten Sebastian har nära till skratt. Skämtar mycket. Svarar alltid i telefon. Snackar som en kulspruta. Svadan är karismatisk och det är lätt att charmas. Och missa att det som från början framstår som raka ärliga svar, mest är substanslös luft. Det framgår otroligt tydligt i hans många förhör som finns i de omfattande förundersökningarna. Sida upp och sida ner med svårbegripliga, direkt motstridiga uppgifter om vad som hänt. Hans vittnesmål är en djungel.
Det är väldigt svårt att hänga med i dina versioner av händelseförloppet.
– Ja. Och har man då suttit i polisförhör, i den pressade situationen, då vet man att man får reda på minimalt i förväg, man vet inte ens vad det gäller och man ska minnas långt tillbaka i tiden.
Säger polisen.
Tidigare fall med svarta rubriker
Hur många gånger Sebastian anmälts, utan att ärendet kommit någonstans, av människor som känt sig felbehandlade är sekretessbelagt. Han säger att han själv inte vet men att det ändå mest är okynnesanmälningar från felparkerare.
Hans första svarta rubriker dök upp 2009. Då bröt han armen på en misstänkt 19-årig plankare i tunnelbanan, vilket han två år senare dömdes för i Hovrätten: tjänstefel och vållande till kroppsskada, plus dataintrång då han gjort otillåtna sökningar på alla olika anmälningar mot sig själv. Hans försvar att kvinnan gjort våldsamt motstånd föll platt då övervakningsfilmer och vittnen bevisade att hon följt med lugnt.
När han 2012 blev befordrad till stationsbefäl satte Aftonbladet rubriken ”Kriminell polis blev chef”, och hans dåvarande överordnad försvarade det så här: ”Nu är han i stationsbefälsvärlden och där har han inte alls de här konfrontationsriskerna med allmänheten som tidigare.”
Sebastian skrattar åt citatet.
– Det är fakta. Är jag inne är det svårare att hamna i konfrontation. Jag hade nog inte formulerat mig så. Man tyckte att jag var en bra polis men ville att jag skulle lugna mig lite och inte vara ute. Men rubriken att jag är kriminell var fruktansvärd, jag tog illa vid mig. Det har skadat mig otroligt mycket. Myndigheten gjorde bedömningen att jag var lämplig att fortsätta jobba.
Nästa gång han syns i media är 2016 då han omhändertar en man vid ett fotbollsderby. Mannen låg ner med flera poliser ovanpå på sig då Sebastian pepparsprejade honom på nära håll rakt i ansiktet. Det filmades av vittnen. Trots det lade SU ner förundersökningen om tjänstefel med vändande post. Det gjordes även anmälan mot den sprejade mannen, som misstänktes för våldsamt motstånd. I Aftonbladet sa Sebastian att ”han var en av de mest våldsamma personer jag omhändertagit under mina år som polis”.
Sammantaget med de två aktuella fallen ger det bilden av en polisman som tänjer på gränserna. Bänder på sanningen när saker går åt skogen för att klara skinnet. Fyra fall på lite mer än ett decennium kan tyckas bagatellartat, hur spektakulära de än är: armbrott, onödig pepparsprej i ansiktet, olaglig visitation, lögner och brottsprovokation. Det är dock lätt att fundera på mörkertalet. Ingripanden som skett utan en övervakande kamera som vittne.
Hyllas av andra poliser
Åklagaren är inne på just den linjen. Om Sebastian kan ljuga så som han tycks göra i Bandhagenfallet, så kanske det finns anledning att kika på andra ingripanden han varit del av?
Samtidigt hyllas han av vännen och kändispolisen Simon Häggström som ”en av Sveriges duktigaste och mest effektiva”. På Twitter kallar snutinfluencern YB Södermalm aktionsgruppen Disa för de duktigaste han jobbat med. De andra medlemmarna i Disa vittnar om att han är en chef som verkligen bryr sig om sina underställda. Fram träder bilden av en man som lever för yrket. Som andas polis. Som, när Dagens ETC ringer honom, berättar att han precis grep två tjyvar medan han var på väg hem för dagen, efter arbetstid.
Ett halvdussin av varandra oberoende röster inom Stockholmspolisen berättar för Dagens ETC att Sebastian är en genuint trevlig jävel, schysst, en glad skit som är genomhederlig och verkligen anstränger sig för att följa lagen till punkt och pricka. Ofattbart plikttrogen och resultatinriktad. Bäst i Sverige.
– Han sover aldrig och är igång nå så in i helvete, som en bokstavskombination. Jag vet att han drar på sig anmälningar. Men alltid när någon säger ”fan nu har Sebastian anmälts igen” så säger jag, va fan, han jobbar för tio snutar. Då är det inte konstigt att man blir anmäld då exponeringen ökar, säger en veteran inom kåren.
Det här är också Sebastians egen förklaring till varför han nu åtalas och riskerar att bli arbetslös. Trots att han är helt oskyldig enligt sig själv. Han arbetar för mycket vilket i sig genererat drivor av anmälningar.
– De här nya fallen hade inte blivit något om det inte varit jag, så är det. Jag är inne på att det är en häxjakt från SU.
Du har fantastiska resultat med Disa. Dina kollegor tycks älska dig. Varför skulle Särskilda utredningar vara ute efter att sätta dit dig utan anledning?
– De kollar inte på sådant alls. De ser på hur många antal anmälningar som kommer in mot en polis, sedan agerar de på det. SU är inga gudar. Poliser är inga gudar. Folk gör fel i alla kårer. Många på SU har lång erfarenhet och är duktiga överlag. Däremot så tänjer även de på gränserna. Det går inte att utesluta. De är partiska. Det är inte deras jobb att kolla om någon är en bra polis.
I dina fall vill du ändå utesluta att du själv tänjer på gränserna?
– Nej, det gör jag inte. Uppsåtligen. Men fel sker. Det är mänskligt. Sedan om det är brottsligt, det är något annat. Sedan ska vi alla sköta oss men det blir fel, för alla, ibland.
Hur många gånger har du anmälts?
– Jag är säker på att det är relativt få anmälningar. Kanske ett tiotal gånger? Tänk att jag gör 40 ingripande på en helgnatt. Sedan absolut, fler anmälningar som aldrig gått vidare. När jag var yngre polis blev det såklart mer fel. Jag hade inte erfarenhet. Sedan så finns det en gränsdragning till när det blir olagligt fel. Det är det som ska prövas nu av domstolen.
”Jag är väldigt laglydig”
Kvinnan som fick armen bruten och mannen som pepparsprejades av Sebastian säger båda till Dagens ETC att de efter så lång tid ändå känner olust när de ser en polis. Otrygghet. Förtroendet för ordningsmakten är skadeskjutet. Den åtalade polisen säger att det är beklagligt och fruktansvärt, och att de gärna får ringa honom så kan de prata om det.
Att hans grupp Disa i dagsläget opererar som en modern Baseballiga, de civila Stockholmspoliserna som på 80-talet var ökända för våld och trakasserier, slår han direkt ifrån sig.
– Vi har varken tid och lust att gå fram till oskyldiga, visitera, brotta ner dem. Visst jobbar vi med viss magkänsla och erfarenhet men det går inte att använda tvångsmedel bara på det. De tio procent av gångerna man har fel, tja… Man vet inte hur det är på stan. Hur folk beter sig. SU vet inte.
Han slår näven i bröstet så det dunkar dovt:
– Det är få som jobbat så många år som jag som ännu är ute på gatorna, och har drivkraft, energi. Och hjälper människor som jag gör. Det är så jag ser på mitt jobb. Dagligen hör kollegor av sig och ber om råd. Såklart har jag reflekterat över att jag fått en senior mentorsroll, absolut.
När gör poliser fel?
– Alla gör fel, väldigt ofta, sedan om det är olagligt är en annan sak.
Hur ofta gör du fel?
– Varje dag.
Lagbrott?
– Jag är väldigt laglydig. Men hur ofta jag har begått brott är svårt säga. Jag anser att jag inte gjort det.
Förstår du att vi är intresserade av att skriva om dig på grund av de här två fallen?
– Jag tycker det har lågt nyhetsvärde. Det är magstarkt att blåsa upp det innan rättegången. Har man varit på gatan, i missbrukarvärlden, som polis skulle man få mer förståelse för det som hände i Bandhagen, det är min fasta övertygelse. Polisens ansvarsnämnd har sagt att man inte kommer att besluta innan man läst domen. Men oavsett sparken så döms jag oskyldig om jag döms. Jag var där. Jag vet vad som hände.
Hur stort är mörkertalet på liknande fall du varit inblandad i, där det saknats kameror?
– Nja.
Häxjakt, säger du?
– Det kanske är hårt. Man är på mig, så känner jag. Man jobbar hårt för att gå vidare med de här ärendena. Det finns ingen målsägande, inga vittnen, vi har inte skadat någon. Ändå lägger man mycket resurser på det.
Killen på Folkungagatan är målsägande.
– Det var han inte när vi gick därifrån.
Vad gör du om du förlorar jobbet?
– Då blir jag oskyldigt dömd och då har vi andra problem. Men jag kan jobba med vad som helst. Jag har ingen prestige.
Men mentalt? Du identifierar dig som polis och du lever för ditt arbete.
– När jag delade ut reklam som tolvåring så drevs jag av att göra ett väldigt bra jobb också. Men polisyrket är särskilt då vi har med människor att göra och använder tvångsmedel. Det är speciellt. Jag lever för det, absolut, säger Sebastian och dunkar sig i bröstet igen.
Det blir ett hårt slag?
– Absolut, men det kan jag mäkta med. Det stora är att jag blir oskyldigt dömd. Jag kommer att överklaga om det blir så. Disa är inte en grupp som går runt och slår ner folk. Om inte domstolen tror det.
”Jobbar exakt varje dag”
Den här artikeln bygger på förundersökningsmaterial, prat med källor inom Polisen, samt över tre timmar intervju med Sebastian. Både ansikte mot ansikte och via en rad telefonsamtal. Plus e-post. Innan publicering skickar Sebastian ytterligare ett mejl. Där skriver han bland annat:
”Jag förutsätter att artikeln inte vinklas på ett oseriöst sätt och att delar inte tas ur sitt sammanhang. Jag hoppas även att det belyses det goda jag dagligen gör, hjälper människor på olika sätt. Det är det jag brinner för. Jag jobbar exakt varje dag, har jättemycket övertid, trots att jag gör det mesta gratis – på obetald ledighet. Allt detta gör jag för att det skall bli bättre för bland annat utsatta i samhället. Om det vinklas på något annat sätt anser jag att det är oseriöst. Av alla tusentals ingripanden jag har gjort så har det nu lagts fokus på några få ärenden, som jag själv då inte tycker känns rättvist.”