– Ja, den här idén kom för över ett år sedan. Men vi kunde inte då, för det krävermycket jobb och först nu hade tillräckligt många av oss lite tid över, förklarar Pamela Otarola. 

Nastja, som är från Ukraina, värmer en korv i smördeg i mikron. Pamela, som är från Chile, översätter från engelska – det språk hon och Nastja delar – till spanska för två latinamerikanskor vid bordet. Samtidigt tolkar Irina, från Armenien, till ryska för att Maria från Ukraina ska hänga med. Tillsammans utgör kvinnorna sex niondelar av styrelsen i Solidariska städare, ett nybildat syndikat som håller sitt första ordinarie möte denna kväll i slutet av april.

Nu försöker de spika såväl styrelsens mötesdagar som att utse datum för medlemsmöten, helst utan att deras kära gör verklighet av sina hot. Nastja förklarar att det är viktigt att alla i styrelsen turas om att ta ansvar för mötena. 

Praktiken väger tungt

Sveriges arbetares centralorganisation, även kallad SAC Syndikalisterna, grundades 1910 som en facklig rörelse. Till skillnad från Landsorganisationens medlemsfack ville syndikalisterna ta avstånd från partipolitik och parlamentarism. Genom åren har de också diskuterat i vilken utsträckning klasskampen ska föras genom självorganisering respektive genom förtroendevalda; hur stora krav som ska ställas på medlemmarnas aktivitet och ”medvetenhet”, samt huruvida verksamheten ska fokusera på dagskrav, eller också strida för visioner om ett annat slags samhälle. 

Vad står syndikalismen i Sverige för idag? Pelle Sunvisson är författare till flera romaner med fina recensioner och som har inspirerats av hans egna erfarenheter som bärplockare och byggarbetare under en tagen identitet som papperslös ryskspråkig. Han jobbar också på SAC Stockholm som förhandlare och tolk, där han för tre år sedan var med och grundade Solidariska byggare som organiserar byggare från Sverige, EU och länder utanför EU.

Jag insåg att det finns människor som exploateras oerhört hårt i svenska samhället.

– Det är ganska meningslöst att fråga mig vad syndikalism är idag, varnar han direkt. 

– Jag är inte här för att jag har tänkt att syndikalism är grejen, utan för att jag insåg att det finns människor som exploateras oerhört hårt i svenska samhället. Det som intresserar mig är inte så mycket teori som praktik. De stora fackförbundet har gång på gång sagt att det inte går att organisera migrantarbetare – då är svaret att visa att det är fullt möjligt, inte att lägga fram teorier om det.

Det finns inte någon viktigare kamp på arbetsmarknaden, anser han.

– Lyckas man inte med att hävda svenska villkor för migrantarbetare, då fallerar hela arbetsmarknaden. Som svensk byggnadsarbetare ska man ha ganska goda villkor: snittlönen för en svensk snickare är 226 kronor i timmen. Men så finns det snickare som tar 100 kronor i timmen. I längden så kommer ju ingen anlita den första snickaren när det finns de som jobbar för hälften.

Vill organisera kvinnor 

Pamela Otarola, från Solidariska städare, var den som tillsammans med kollegan, poeten och förhandlaren Emil Boss började en satsning på organisering av migranter, för cirka fem år sedan.

Stockholmsavdelningen utgör nu mer än hälften av hela SAC i Sverige, på grund av att den organiserar så många migranter. De utgör nästan hälften av medlemmarna i Stockholm. Deras närvaro har vitaliserat organisationen, säger Pamela Otarola. Medlemmarna varslar oftare, tar oftare strid.

Då lovade jag mig själv att när jag väl får mina papper så ska jag göra allt för att ingen ska utnyttjas så som jag blev då. 

Men det är inte bara syndikatets stridbarhet som får dem att söka sig till SAC. Det är också den ökande utsugningen, enligt Pamela Otarola. Idag jobbar hon som undersjuksköterska på Södersjukhusets akut, men har tidigare tillbringat sju år som papperslös i Sverige.

– Då lovade jag mig själv att när jag väl får mina papper så ska jag göra allt för att ingen ska utnyttjas så som jag blev då. Jag jobbade 15 timmar per dag, för en minimal lön, ingen OB, inga frivilligt lediga dagar, inga regler. Så på det sättet var det väldigt hemskt. Men idag har det blivit värre, mycket värre. Fysiskt, psykiskt… Systemet tillåter det, arbetsköparna känner att de kan göra vad de vill.

För henne behöver Syndikalisterna göra mer för att organisera kvinnodominerade yrken, som vård och restaurang. Vid sidan av bygg är det branscher med flest ärenden i arbetsdomstolen. Men det är en utmaning som tar mycket tid och kraft i anspråk, säger Pamela Otarola.

– Det finns mycket machismo och våld mot kvinnor i Sverige. De jobbar, sedan kommer de hem och behöver ta hand om familjen. När ska de ha tid att vara aktiva i facket? Det är svårt att orka, även när SAC erbjuder barnvakt när vi har möten.

Men att ge upp ser hon heller inte som ett val.

– Jag är som jag är på grund av min mamma. Hon är så stark. Hon jobbar som chef och har väldigt starka värderingar. Och i den här organisationen har vi också väldigt starka värderingar som håller ihop allt, där vi alla är jämställda och det här med att vi nu jobbar med människor från olika kulturer har också gjort oss starkare. Alla har samma problem. Men vi har gemensamma intressen också. 

Papperslösa bygger skola 

För att uppleva syndikalism i praktiken följer Dagens ETC följande dag med på en indrivningsblockad. Halv tolv samlas en liten grupp bestående av latinamerikaner och slaver på Sveavägen 98.

– Vi jobbade inte idag och det kom en kallelse i vår Telegramgrupp att hjälpa till, förklarar en av dem och lägger till med ett litet leende att det är veselo, glatt på ryska, att tillbringa dagen på syndikalisternas arbetsplatsblockader. 

Någon timme senare parkerar två minibussar framför en skola i Botkyrka. En av underentreprenörerna ska ha lurat ett par papperslösa latinamerikaner på lön, de ska även ha fått riva asbesthaltigt material utan rätt skyddsutrustning och pressats till att skriva under uppsägningsavtal under hot om att annars anmälas till polisen. De har redan utvisats ur Sverige, men det betyder inte att syndikalisterna har lagt deras ärende till handlingarna. 

På parkeringen tar de på sig skyddshjälmar och neonvästar med SAC-loggan, lokaliserar platskontoret – den del av byggarbetsplatsen där platschefen sitter – och ställer sig utanför med banderoller. Mycket snart uppenbarar sig platschefen genom dörren och frågar besökarna vad de håller på med. 

– En indrivningsblockad, förklarar Pontus Gustavsson, förhandlare på SAC, och drar sina medlemmars anklagelser. 

Platschefen börjar brainstorma med några av sina medarbetare om vem och var den utpekade underentreprenören kan vara och hur de får tag på honom. Andra av hans medarbetare letar framför allt efter skäl att bli av med de objudna fackliga gästerna. De verkar lite osäkra på vad som gäller arbetsrättsmässigt och snart riktar de istället sin frustration över situationen på Dagens ETC:s fotograf. 

– Du får inte fota här, försöker de. 

– Vi vill se dina bilder och att du raderar dem. 

Under tiden har platschefen informerat SAC:s förhandlare att underentreprenören är på väg till byggarbetsplatsen, och att blockaden får vänta på hans ankomst på parkeringen. 

– Ni saknar skyddsskor, det är farligt för er att vara här, argumenterar en från platskontoret som inte är platschefen, för den senare har själv fotriktiga sandaler på fötterna.

Gruppen väljer ändå att hörsamma uppmaningen.

– Nu går vi och fikar, säger Pontus Gustavsson.

Får ett löfte om förhandling

Tillbaka på parkeringen går tiden långsamt, det regnar och blåser. Flera arbetare som korsar parkeringen på väg till arbetsplatsen hälsar på syndikalisterna, mer eller mindre diskret. 

– Välkomna, ropar någon och skyndar iväg, medan andra nöjer sig med att söka ögonkontakt och le.

En till synes mindre vänligt inställd kvinna tjuvlyssnar till syndikalisternas fikastund genom ett nedvevat fönster i sin bil, men tröttnar efter någon kvart och kör iväg. Istället får syndikalisterna sällskap av Botkyrkas kommuns presschef. Han låter sig bjudas på kaffe och småpratar ett tag. Lite senare kommer även en lärare och elev ut från skolan, de har uppmärksammat ”demonstranterna” och vill nu intervjua dem för den nystartade skoltidningen. En representant för platskontoret dyker upp och tar med Pontus Gustavsson för möta den underentreprenör han så länge försökt få tag på. När han kommer tillbaka, nästan en timme senare, säger han att det gått bra. 

– Vi kom överens om att deras jurist ska mejla oss och inleda förhandling inom två veckor. 

Syndikalisterna hoppar in i bilarna för att åka till nästa blockad. 

Lämnade in flest stämningar

Syndikalistisk praktik är också stämningar. Något som skiljer syndikalisterna från andra fack är att fokus inte ligger på att ta fram egna kollektivavtal, även om Pelle Sunvisson lovar att de är öppna för att sluta sådana den dag en arbetsköpare vill ha syndikalisterna som motpart. Istället har man de senaste åren satsat stort på att driva fall i Arbetsdomstolen. Solidariska byggare blev, trots sin storlek, det fackförbund som år 2023 lämnade in flest stämningsansökningar. Många slutar i vinst, som innebär konkreta ersättningar till medlemmarna, men de genererar också pengar till syndikalisterna, som därmed får möjlighet att driva ännu fler fall.

Syndikalistisk praktik är slutligen när Pelle Sunvisson på ett medlemsmöte för ryskspråkiga byggarbetare, som Dagens ETC följde med på i februari, frågar hur många är nya. När en hel händer räcks upp mot skyn börjar han förklara, på klingande ryska, vad Solidariska byggare är för något. 

Varje löfte är som en sten som växer till ett helt hus, eller till ett fackförbund.

– Vad är ett fackförbund? Vilket slags lim håller oss samman? Vi som är här talar olika språk. Vi ber till olika gudar eller så ber vi inte alls. Vi har olika uppfattningar om vad ett bra liv är. Det är mycket som skiljer oss åt. Men det finns också någon form av lim, och det är kampen mot orättvist arbete. Men det finns mera. Jag har tänkt mycket på det och jag tror att det är tillit. Någon lovar dig att göra något för dig och så gör personen det. Nästa gång är det jag som lovar, och varje löfte är som en sten som växer till ett helt hus, eller till ett fackförbund, beskriver han Solidariska byggare för de nya medlemmarna.

”Hotar samhället i stort”

Många av dem kommer från postkommunistiska länder där misstron mot facken är stor. Men det är också intressant att se talet i ljuset av den svenska samhällsdebatten. Med sin klasskamp som utgår från migrantarbetare har Syndikalisterna lyckats hitta sin lösning på det dilemma som så ofta splittrar vänstern: om klass eller antirasism ska komma först.

Men även om de sluppit dras in i de kulturkrig som förs under Tidöpartiernas styre så påverkar den nuvarande regeringen Syndikalisternas villkor, och det på ett väldigt negativt sätt. 

– Den här retoriken som handlar om hårdare tag och att principiellt vara mot invandring och flyktingar gör att man hamnar väldigt fel när man vill komma åt arbetslivskriminalitet, vilket är ett problem som hotar samhället i stort, säger Pelle Sunvisson. 

För honom är det helt meningslöst att tro att hårdare tag kan stoppa människor från att komma till Sverige. Istället ökar de problemen kopplade till exploatering av migrantarbetare på svensk arbetsmarknad, vilka utgör själva kärnan i problemet arbetslivskriminalitet.

– Det är liksom likhetstecken däremellan. Även om man vill kalla det arbetslivskriminalitet så handlar det de facto om exploatering av migrantarbetare. Vill man komma till rätta med det här då måste man se till att de som exploateras får starkare rättigheter gentemot sina arbetsköpare. Men det har inte den nuvarande regeringen alls förstått, och jag skulle inte säga att den förra heller förstod det i någon större grad, säger han.

Påminner om konfliktlinjen

För det går även att sätta likhetstecken mellan människors migrationsstatus och arbetsvillkor. Papperslösa som helt saknar rätt att vara i Sverige har de lägsta lönerna och utsätts för den största utsugningen, medan polacker eller andra EU-migranter har nästan svenska löner och behandlas över lag väl.

Det här påverkar också verksamheten för SAC, förklarar Pelle Sunvisson.

Det är vinsterna som gör att vi har vuxit. Utan våra vinster så är vi bara snack.

– Det sägs att vi organiserar migrantarbetare. Men inom den gruppen är ju variationen enorm. Grunden för motsättningar är oerhört stor, vad gäller olika språk, kultur, religion, också för att det finns alltid några som anser att andra säljer sig för billigt. Polacker som kommer hit och är förbannade för att ukrainarna, ukrainare som är förbannade på uzbekerna, uzbeker klagar på chefer som byter ut dem mot mongoler. Det finns där som en konflikt hela tiden. Men vi lyckas ändå överbrygga den.

Hur?

– Återigen, praktik är superviktigt. Har man inte praktik har man inte någonting annat. Man måste ha praktik och man måste ha vinster. Det är vinsterna som gör att vi har vuxit. Utan våra vinster så är vi bara snack.

– Ibland händer det att vi förlorar, men de vars fall vi tog oss an är ändå oerhört tacksamma att någon har tagit dem på allvar och kämpat för deras rättigheter. Man måste vinna mycket men man måste också ta kamper som man förlorar. Det är inte farligt att förlora och man har då ändå vunnit någon sorts förtroende.

Vidare är det viktigt att hela tiden lyfta fram en konfliktlinje som är viktigare än de andra: 

– Den mellan arbetare å ena sidan, och arbetsköpare å den andra, säger Pelle Sunvisson.

Tre möjliga scenarion

Vilken plats har syndikalisterna egentligen på den svenska arbetsmarknaden? Är de en aktör på marginalen, som erbjuder en lösning för migrantarbetare? Kan deras modell skalas upp? Är de i konkurrens eller ett komplement till de stora facken som Byggnads och Kommunal? 

– Jag kan se tre möjliga utkomster av det vi håller på med. Det mest troliga är att vi bara bränner ut oss och att folk om fem år undrar vad som hände med Solidariska byggare och Solidariska städare, ”de var ju bra liksom”. Det har jag hållit för det mest troliga. Nu är vi så stora så det kanske inte händer ändå, svarar Pelle Sunvisson. 

– Det nästa som är möjligt, det är att vi får en uppdelning. Att vi blir ett migrantarbetarfack som jobbar för att våra medlemmar ska nå upp till lägsta lönerna i alla kollektivavtal och sedan har vi andra fack som jobbar för att höja lönerna för de bäst betalda. Det finns ju också en möjlighet att det inte blir så. Att Byggnads eller andra LO-fack börjar organisera migrantarbetare och att de konkurrerar ut oss. 

En tredje väg skulle vara att svenska arbetare söker sig till SAC.

– Att de bestämmer sig för att solidarisera sig med migrantarbetare för att de förstår att det är det bästa sättet att i längden skydda sina egna villkor.

En utveckling som han själv skulle föredra, men vars utsikter han inte verkar hålla för de mest troliga.