Låt mig återkomma till varför han skrattar. Han blir allvarlig när han reflekterar över varför han kommit att engagera sig så starkt i frågan om mänskliga rättigheter kopplat till människor på flykt. Länge tänkte han att han bara råkade halka in. Men idag har han insett att det inte varit en slump, det finns en personlig klangbotten. Hela släkten på pappans sida utplånades i koncentrationsläger i Nazityskland. Med åren har han tänkt mer och mer på den drivkraften – att han har en relation till människor som behöver fly.

Men det förstod han inte då, för 25 år sedan när han och några vänner fått veta att det fanns en underjordisk vårdcentral i Stockholm för människor som levde gömda och fick frågan om det inte behövdes också i Göteborg.

– Vi var naiva. Tänkte att det är helt omöjligt att leva i Sverige utan ett personnummer. Vi tänkte att det nog inte finns här.

Ändå bjöd de in till ett möte. Uppslutningen blev förbluffande stor. 

Flexibel organisation

Därefter gick det fort. En styrelse bildades, satte ramar och satte igång. 

Idag, när de många årens erfarenhet sitter i ryggmärgen, är organisationseffektiviteten tydlig. När ETC är på besök en mottagningskväll vet varje volontär sin roll. 

– Vi har inte alltid varit så här välorganiserade. Framför allt har vi nog varit en ganska flexibel organisation som ändrat vårt arbetssätt snabbt utifrån hur de förhållanden vi har att hantera förändrats, förklarar Henry Ascher.

Och tillägger med ett leende: 

– Men vi har alltid varit måna om att ta hand om varandra, se till att vi också har kul tillsammans.

Brutet ben hindrar inte Eva

Det finns en kedja. Du möts av Eva i dörren där du skrivs in och får en nummerlapp. Eva har nyss brutit benet, och sitter med foten på en stol när hon förklarar att hon vägrar utebli.

– Jag älskar att vara här. Varför? För att jag älskar människor och jag träffar ingen annanstans så fina människor som här.

Hon pratar både om de patienter som söker sig hit – och de andra volontärerna.

Nästa anhalt är en inskrivning för att slussa vidare till rätt enhet, sjuksköterska, jurist, tandläkare, optiker, kassa eller psykolog. 

Ikväll söker de flesta psykolog eller kassa, vilket betyder att de har med sig kvitton på vårdbesök, recept och vårdresor, vilket Rosengrenska ersätter.

Innan patienterna får möta rätt person registreras deras ärende, juridisk status, ursprungsland och vad de önskar hjälp med. Ikväll syns länderna Iran, Irak och Afghanistan på listan. 

En volontär som kallas löpare tar inskrivningsbladet till journalarkivet så att psykologen, läkaren, juristen eller sjuksköterskan kan se om personen varit här tidigare och i så fall varför. Journalanteckningen skrivs ner för hand.

– Det är det säkraste sättet, förklarar Karina.

Bredvid henne sitter Ellen och bläddrar i journaler från tre år tillbaka. 

– Behöver vi gå längre tillbaka springer jag en trappa upp och hämtar, berättar hon.

Hur mår du idag?

Vid bordet bredvid hörs tolken Khaled som översätter frågan: ”Hur mår du idag?” Cirka 60 procent av patienterna behöver tolk.

Några meter därifrån sitter Mikael vid kassaavdelningen.

– 35 kronor för en spårvagnsbiljett låter lite, men att få tillbaka den slanten kan betyda att barnen får mat. Så små är marginalerna, förklarar han.

En kvinna framför honom har rest från Skövde för att besöka kliniken. ”Ersätter vi även den resan? Jag behöver fråga Sara som är ansvarig här ikväll.”

Inom en minut är Sara Rangmar på plats och säger direkt:

– Ja, det gör vi.

Hon förklarar att det är en svår balansgång – att inte vara så generös att pengarna inte räcker, men att inte heller bli en nejsägare.

Rosengrenska har avgränsat sig till vård, för att inte drunkna i alla behov, med undantaget att de även hjälper familjer med barn under 1,5 år med barnmat och blöjor. De samarbetar med Rosenjuristerna som ger juridiskt stöd och den ideella organisationen Vision for all, optiker som samlar in begagnade glasögon och ersätter glasen med rätt styrka åt papperslösa.

– Vi känner att vi hittat en balans. Det fungerar, säger Sara Rangmar, som är tandläkare och styrelseledamot i Rosengrenska.

Pengarna de spenderar får de genom frivilliga donationer från privatpersoner och organisationer. 

Jag kommer för att jag behövs

Medan andra ideella verksamheter kan dras med problemet att människor bränner ut sig har Rosengrenska kliniken sedan starten strävat efter att dela på arbetsbördan, och lagt vikt vid att de själva behöver må bra i sin ideella insats – allt arbete sker oavlönat.

Kanske lyckades de inte optimalt de första åren, då enstaka eldsjälar som sjuksköterskan Ann-Marie i princip höll vårdcentralen rullande, utan en fast lokal, genom att ge allt. Men med åren har de blivit fler och fler – och det 20-tal volontärer vi möter denna kväll ger alla samma bild.

– Jag kommer aldrig att sluta komma hit. Jag behövs, säger tolken Khloud Smesem.

Hon arbetar till vardags som elevassistent och tolk i arabiska. 

Ibland kan hon ha svårt att sova när hon kommer hem från ett volontärpass på kliniken.

– Vi möter så mycket uppgivenhet. Nyligen tolkade jag åt två unga personer vars mamma fått ett avvisningsbeslut. Det gör ont i hjärtat att översätta det beskedet, när juristen förklarar att det betyder att hon måste lämna landet nästan omedelbart. Man kan inte lämna alla berättelser man hört här och gå hem och sova.

Ändå fortsätter hon att komma.

– Man blir glad när en patient får hjälp. Ibland känns det att vi gör skillnad bara genom att finnas här, sitta och prata, lyssna. Eller hjälpa till med en psykologkontakt.

Khloud Smesem kom till Sverige från Irak 2016. Hon är inte papperslös, men eftersom hon själv flytt hemlandet vet hon vad de hon möter här går igenom.

– De är rädda. Många vet inte att de har rättigheter. De flesta har inte jobb, inte bostad, de bor trångt med andra. De saknar en central bas, saknar allt. Vi kan inte hjälpa med allt, men jag vet att vi gör skillnad. Den som kommer hit och är ledsen och besviken kan få ett hopp, något att leva för.

Negativ syn på invandrare

Khloud Smesem upplever att synen på både papperslösa och hela gruppen invandrare förändrats i tydligt negativ riktning de senaste åren.

– Mina tre barn är vuxna nu. En är receptarie, en socionom och en är jurist med jobb för FN. Media skriver inte om att vi bidrar till samhället. Bilden är att vi sitter och tar bidrag. Man blir ledsen. Jag är inte bitter, men det känns som att många lagändringar är på gång, som att utvisa den som begått ett brott, nedskärningar i skola och socialtjänst. Den ungen som begått ett brott kanske behövde hjälp i skolan, eller redan i förskolan. Vi måste kämpa till den sista minuten för att alla ska få stöd och hjälp!

Målet sattes tydligt när Rosengrenska kliniken startade: Vi ska avveckla oss själva – vi borde inte behöva finnas. Vård är en grundläggande mänsklig rättighet, och om inte alla människor i ett samhälle har tillgång till vård handlar det om ett informationsproblem, som troligtvis är lätt att åtgärda. Så gick samtalen vid det första mötet.

Redan från start la de minst lika mycket fokus på att informera som på att ge vård, arbetade hårt för att öka kunskapen både inom vården och bland beslutsfattare.

”Vi var naviva”

Den lågt hängande frukten var barnen. Barnkonventionen är tydlig i sitt budskap om barns mänskliga rättigheter. Henry jobbade då som barnläkare och så snart han tog upp frågan fattade sjukhusets högsta ledning beslutet att erbjuda vård på lika villkor till alla barn.

– Då trodde vi, naivt, att det skulle bli lika lätt att få Sahlgrenska sjukhuset att säga ja till att också ge alla vuxna vård på lika villkor. Tillgång till vård är en grundläggande mänsklig rättighet, vi behöver bara förklara detta och så ordnar det sig.

Naiv är ett ord som återkommer när Henry Ascher ser tillbaka på de 25 år som gått.

Det visade sig vara långt ifrån så enkelt, förklarar han. Bland annat för att människor i styrelser byts ut och ersätts av andra, för att information saknas och för att det finns en byråkratisk tröghet.

Det kom att bli ett tålmodigt medvetandehöjande arbete, även för dem själva.

– Alla vi med vårdutbildning som engagerade oss i Rosengrenska hade en gemensam nämnare. Vi hade inte lärt oss någonting om hur krig, trauma och flykt påverkar människors hälsa. Ödmjukt fick vi försöka lära oss av de patienter vi mötte, och sprida den kunskapen vidare, förklarar Henry Ascher.

Att gömma sig är sällan ett val

Idag vet han mer. Engagemanget i den underjordiska vårdcentralen fick honom så småningom att byta bana från barnläkare, specialiserad på tarmsjukdomar och glutenintolerans, till att börja forska om hälsofrågor kopplade till människor på flykt, inklusive papperslösa. Han konstaterar att det forskningsunderlag som finns om den sistnämnda gruppen är bristfälligt, studierna förhållandevis små – men att de ändå ger en tydlig bild.

– De ”väljer” att gömma sig när de får nej på sin asylansökan, kan man höra. Det vi har sett i vår forskning är att det är fruktansvärt svårt att leva gömd. Du saknar ekonomi, mat, bostad, social tillhörighet, du saknar allt. Och både den fysiska och mentala hälsan är ytterligt dålig. Anledningen som framkommer i forskningen till varför man ändå stannar kvar är att rädslan för vad som väntar dig om du återvänder – fängslande, tortyr och död – är större, förklarar Henry Ascher.

En slutsats blir därför att det är faktorer i ursprungslandet som avgör om man håller sig kvar. snarare än situationen i Sverige. 

– Restriktiva åtgärder i syfte att ytterligare försämra livsvillkoren kommer därför sannolikt att misslyckas med att få människor att återvända och istället bidra till ytterligare försämringar av hälsa och livsvillkor.

Han konstaterar att det inte bara är det trauma som kommer ifrån att fly från något, som ett krig eller tortyr, som spelar roll. Situationen att leva som gömd i ett samhälle påverkar psyket – för alla i gruppen.

Isolering är farligt

Läkaren och psykoterapeuten Kjell Reichenberg, som varit volontär för Rosengrenska kliniken de senaste 23 åren, nickar. Ofta följer han en patient med depression, PTSD eller annan form av psykisk ohälsa under lång tid, det kan handla om flera år.

– Om vi gör skillnad? Ja, det gör vi. Vår behandling är i princip samma som hur den offentliga vården hanterar depression och psykisk ohälsa. Men jag tror det spelar roll att vi mött så många, att vi kan få människor som lägger skulden hos sig själva för att de inte fungerar att förstå att de symptom de har är ”normala”, i relation till omständigheterna. Då lättar känslan av skuld. Du förstår att det inte handlar om dig, utan om din situation.

Tankar på självmord finns hos många i gruppen gömda, men ingen vet hur många som tagit sitt liv under en asylprocess.

Kjell Reichenberg, som igenom åren behandlat flera hundra gömda patienter, känner inte till att någon som stått under behandling i deras underjordiska klinik har tagit det ödesdigra beslutet.

– Vi talar mycket om att bryta social isolering. Det finns en befogad rädsla för att röra sig i samhället och träffa andra människor om du är papperslös, men när du får sätta ord på den rädslan och samråda med någon som förstår din situation, inser många människor att isoleringen är farlig i sig.

Vårdhinder i vardagen

När Rosengrenska startade sin verksamhet hade inte papperslösa rätt till vård.

– Vi fungerade som en alternativ vårdcentral, tog blodprover och blodtryck. Våra läkare skrev ut recept, förklarar sjuksköterskan Susanna Sandberg, volontär här sedan 17 år tillbaka.

Ja, det är möjligt att skriva ut ett recept till en person utan svenskt personnummer, förklarar hon – det är bara lite mer komplicerat tekniskt.

Men 2013 förändrades situationen. Bland annat tack vare det ihärdiga påverkansarbete som bedrivits från Rosengrenska, andra liknande kliniker och sociala rörelser, med det tydliga budskapet att tillgång till vård är en grundläggande mänsklig rättighet.

Papperslösa fick rätt till vård som inte kan anstå – men i praktiken finns ändå många hinder.

– Vårdhinder är det vi framför allt hanterar nu. Vi träffar ganska många som kommer med stora fakturor från vården och är väldigt oroliga över dem, de är ofta felaktigt utställda, antingen på grund av okunskap eller för att patienten inte vågat berätta om sin status som papperslös. De vi möter upplever ofta att de blir nekade vård för att de är papperslösa, det kan bero på missförstånd, men vi ser att det finns en stor okunskap i vården.

Det får konsekvenser.

– En person med kronisk sjukdom kan ha gjort ett långt uppehåll i sin behandling för att personen inte vågat söka vård, eller inte vet hur. Den kan behöva följas till en vårdcentral, förklarar Susanna Sandberg. 

Angiverilagförslag har redan fått konsekvenser

Henry Ascher är medicinskt ansvarig för verksamheten, idag liksom för 25 år sedan. Ikväll har han skrivit tre remisser. Han berättar att läkarintyg genom åren har spelat roll för många i deras asylprocess. Och om hur synen på papperslösa förändrats över tid.

Vi slår oss ner i ett av mottagningsrummen som för tillfället är ledigt och talar om Tidöavtalets formulering om att ”kommuner och myndigheter ska vara skyldiga att informera Migrationsverket och Polismyndigheten när de kommer i kontakt med personer som vistas i Sverige utan tillstånd” – hur exakt det ska se ut utreds nu innan det ska klubbas i riksdagen. Det har väckt starka reaktioner. Ett stort antal fackförbund, arbetsgivarorganisationer, kommuner och regioner har tagit aktiv ställning mot ett krav på en sådan informationsplikt. Är det ens möjligt att genomföra?

Henry Ascher tror inte det. Men att förslaget kommit upp på bordet har redan påverkat människor.

– På ett sätt har diskussionen om förslaget redan haft väldigt stor effekt. Här på Rosengrenska pratade jag nyss med en kvinna som frågade om hon vågar förnya sitt recept på livsnödvändig medicin. Skulle man verkligen genomdriva en sådan plikt skulle man verkligen öka skuggsamhället. Människor skulle inte söka vård, låta barnen gå i skolan och söka stöd och råd från socialtjänsten att hantera sina barn – för man vågar inte. Om syftet är att minska skuggsamhället, så leder det fel.

Han förklarar att det kanske kan låta logiskt att alla myndigheter ska arbeta enhetligt, men att det i praktiken är en skrämmande tanke.

– Olika myndigheter har olika uppgifter. Rättsväsendet utdömer straff men sjukvården ska inte göra det. Inte heller brottslingar ska behandlas annorlunda när de söker vård, alla ska behandlas lika. Vi har ett helt annat uppdrag än en myndighet som Kriminalvården.

Att angiverilagen tas fram av Tidöpartierna ser Henry Ascher som ett tecken i tiden på ett hårt och omänskligt samhälle där man sparkar på de mest utsatta.

– Det är mobbarens dröm. Det är en stämning i samhället som inte bara drabbar den här gruppen utan ett hårt samhälle där man måste vara väldigt tuff och stark för att klara sig, vilket få är.

Skildras som en negativ grå massa

Förutom att Sverigedemokraterna fått reellt inflytande över politiken ser Henry Ascher att media spelat en viktig roll för att förändra synen på migranter. I många år såg han att kunskapen sakta ökade, inte minst för att media uppmärksammade enskilda asylärenden, vilket gjorde människorna levande och identifierbara.

– Det skapade en förståelse för deras livsbehov och inte minst för barnens behov. Den journalistiken har, om jag hårdrar det, bytts till att skildra asylsökande som en grå massa som tillskrivs negativa egenskaper. Vi som forskar om människor på flykt möter idag ett skrämmande ointresse för forskningsbaserad kunskap.

Jag frågar om de genom åren upplevt att asylrätten i Sverige eventuellt har tillkortakommanden. Det är då Henry Ascher börjar skratta. Han stillar sig och svarar:

– Ja, verkligen. Det går inte att undvika att se det när du möter så många. Och vi vet ju många jurister och forskare som beskriver att det är en oerhörd rättsosäkerhet inom hela asyljuridiken.

Vad behöver förändras?

– Jag skulle önska att mänskliga rättigheter genomsyrade rättsjuridiken mycket mer än idag. 

Henry Ascher berättar om en bok han läst, ”Refugee Sandwich: Stories of Exile and Asylum”, av den kanadensiska författaren Peter Showler.

– Han har jobbat på alla nivåer inom asylrätten, från juridiskt biträde till högsta chef, och har utifrån sina erfarenheter skrivit tolv konstruerade fall som belyser hur jättesvårt det är att göra asylbedömningar. Lagstiftning kan inte förutse allt som händer i världen. En berättelse handlar om en tolk som tvekar om milis eller militär är rätt term. Han översätter fel, personen utvisas och dödas. 

Det som skrämmer mest

Det som skrämmer Henry Ascher mest är övertron på att ett beslut alltid är rätt när det väl fattats.

– Jag skulle vilja se en viss ödmjukhet. Det måste finnas en nödutgång, vi har gjort rätt men det blev fel ändå. Jag blir mörkrädd av tvärsäkerheten. Det är naivt att tro att verkligheten är så enkel, säger han. .

– Jag har sett så många som farit så illa i asylsystemet. De har slutligt knäckts av vårt system.