Maya Wind: ”Universiteten verkar i apartheidregimens tjänst”
ETC nyhetsmagasin
Judisk-israeliska Maya Winds forskning föddes ur en palestinsk begäran om akademisk bojkott. Nu visar hon hur israeliska universitet på flera sätt aktivt deltar i förtrycket av palestinier. Till de svenska studenter som pressar sina universitet att bryta med Israel säger hon: "Tack för att ni leder oss".
Tidigt en majmorgon går polisen in på den plats som döpts om till Palestinagård. Då hade ett hundratal studenter ockuperat området i drygt två veckor, i protest mot Lunds universitets akademiska samarbete med Israel. Tältlägrets tillfälliga infrastruktur jämnas med marken; biblioteket, studieplatserna och matstationen, bönetältet och bioduken. Studenterna förs bort, vissa av dem med våld.
Tre månader senare hittas flera av dem i en universitetssal i Lund.
Här ska den judisk-israeliska forskaren Maya Wind föreläsa. Hon har ett pressat schema – det här är andra gången hon föreläser idag, imorgon åker hon vidare mot Göteborg och sedan ska hon till Karlstad. Hon vänder sig till studenterna i publiken.
– Tack för att ni leder oss.
Maya Wind bor sedan tio år tillbaka i Kanada, där hon forskar om bosättarstater och militarism. Anledningen till att hon tagit sig hela vägen till Sverige är hennes bok som släpptes tidigare i år: ”Towers of Ivory and Steel – How Israeli Universities Deny Palestinian Freedom”. I boken vill Wind svara på frågan om huruvida de israeliska universiteten kan ses som medskyldiga i förtrycket av palestinier. Boken färdigställdes strax innan oktober 2023 – innan Israel anklagats för folkmord i den internationella domstolen ICJ, innan universiteten i Gaza jämnats med marken, och innan FN gick ut och varnade för ett pågående scholasticide på samma plats – det vill säga en medveten massförstörelse av kunskap och utbildning.
– Jag började skriva den här boken när 41 800 personer fortfarande var vid liv. När de fortfarande hade bagerier och skolor och universiteten i Gaza fortfarande existerade, säger Maya Wind.
Men redan innan den sjunde oktober i fjol var svaret på henne fråga tydligt. Är israeliska universitet delaktiga i Israels kränkningar av palestinska rättigheter? Ja.
Bland annat, argumenterar Wind, eftersom Israel är en bosättarstat – det vill säga, en stat som uppstått genom att ursprungsbefolkningen fördrivits och nu lever under ockupanternas styre.
– Alla som bor i en bosättarstat bör fundera över hur den upprätthålls. Det är inte bara genom det uppenbara – vapenförsäljning eller soldater. Det är också med hjälp av universiteten.
Efter föreläsningen hastar hon iväg, och till sist nås hon på telefon utanför sin gate på flygplatsen. Hon talar snabbt utan att tappa fokus. I bakgrunden hörs pipen medan hon går på sitt plan. Hon har sju minuter på sig och vill ogärna tala om sig själv, men svarar ändå tålmodigt på frågan om hur hon upplevde utbildningssystemet i Jerusalem, där hon växte upp
– När jag tänker tillbaka på min utbildning tänker jag framför allt på produktionen av ignorans, på hur skolan banade väg för att vi skulle avhumanisera palestinier. Vi lärde oss inget om palestinier, förutom att de motsatte sig den israeliska staten och det sionistiska projektet.
Det var först när hon blev äldre som hennes perspektiv vidgades. Ett möte med en palestinsk kvinna var särskilt avgörande.
– Hon utmanade min verklighetsuppfattning i grunden. Jag fick höra om det våld som vår militär utför, och som jag fram tills dess varit omedveten om.
Maya Wind reste till det ockuperade Västbanken. Där bevittnade hon våldet med egna ögon och började delta i palestinska protester. När hon sedan kallades in till sin obligatoriska militärtjänstgöring vägrade hon. Det resulterade i fyra månader i israeliskt militärfängelse.
Hur var det?
– Det jag kom att reflektera över under tiden jag satt i fängelse, och som senare kom att forma mitt akademiska arbete, är hur stor apparat som behövs för att kunna upprätthålla en militärockupation.
Maya Wind ursäktar sig, planet ska lyfta, men hon kan återkomma så fort hon landat igen.
En timme senare ringer hon, fortfarande med andan i halsen, för att prata om det hon egentligen vill prata om.
För tjugo år sedan lanserades PACBI, den palestinska kampanjen för akademisk och kulturell bojkott av Israel, som inspirerades av den sydafrikanska kampen mot apartheid, där akademisk bojkott var en av rörelsens strategier. Till skillnad från den sydafrikanska bojkotten riktar sig PACBIs bojkott enbart mot universiteten, och inte mot enskilda universitetsanställda.
Året efter att PACBI grundades blev kampanjen en del av BDS-rörelsen, där över 170 palestinska organisationer och föreningar uppmanade till bojkott av israeliska varor, desinvestering i israeliska företag och sanktioner mot staten Israel, tills dess att ockupationen upphört och landet efterföljer internationell rätt.
I Sverige har studenter under det senaste året hörsammat kraven. Nyligen släpptes en rapport av gruppen WASSAP, Workers and Students in Swedish Academia for Palestine, där de redogör för hur i princip alla stora universitet i Sverige har akademiska samarbeten med Israel, och utbytesprogram med israeliska universitet.
Av alla uppmaningar om bojkott är det den akademiska som brukar väcka mest kritik. Ett vanligt argument är att det är just på universiteten som kritiken mot den israeliska ockupationsmakten kan formuleras. I Sverige diskuterades ämnet på kultursidorna i våras, efter att studenter över hela landet krävt att universiteten bryter sina samarbeten med Israel. Flera tyckare, bland annat opinionsbildaren Somar Al Naher och Farshid Jalalvand, medicinsk forskare och skribent, menade att en sådan bojkott hotar den akademiska friheten. Maya Wind motsätter sig den bilden.
Hon berättar om den feministiska forskaren Nadera Shalhoub-Kevorkian, som arbetade vid Hebrew University med att dokumentera det dagliga våld som palestinier utsätts för av israeliska soldater i Jerusalem. Forskningen skapade irritation på högre ort: dåvarande utbildningsminister Naftali Bennett blev så upprörd att han uppmanade universitetet att sparka Shalhoub-Kevorkian, med orden ”det borde inte vara möjligt för ett universitet att anställa en person som förtalar IDF-soldater”.
Nadera Shalhoub-Kevorkian fick inte sparken, men universitetet tog avstånd från henne och sa att hon inte var representativ för institutionen.
– De israeliska universiteten beskrivs ofta som en sorts bastioner för frihet. Men de fungerar tvärtom. Strukturellt och institutionellt verkar universiteten i apartheidregimens tjänst, säger Maya Wind.
Sedan Maya Winds bok kom ut har Nadera Shalhoub-Kevorkian utstått ytterligare repression. I våras intervjuades forskaren på israelisk tv, där hon sa att Israel just nu begår ett folkmord. Hon ifrågasatte också trovärdigheten i de rapporter som belyser Hamas sexuella våld den 7 oktober. Hebrew University svarade med att stänga av henne från sin tjänst och gick ut med ett uttalande, där de kallade hennes perspektiv ”förvrängt” och underströk att de är stolta över att vara en israelisk, och sionistisk, offentlig institution.
I april i år greps Shalhoub-Kevorkian av den israeliska polisen, som konfiskerade böcker och affischer från hennes hem. Hon släpptes, men först efter att polisen förhört henne om sitt akademiska arbete. Till sist, i augusti, sa hon själv upp sig från sin tjänst.
– De israeliska universiteten är inte fria om du är en judisk-israelisk kritisk forskare. Och ännu mindre om du är palestinier, säger Maya Wind.
I sin bok för hon detta i bevis genom att undersöka universiteten från flera håll.
Först och främst genom marken de står på. Hebrew University, redogör Maya Wind, påstår gärna själva att de byggts på ”en stenig och övergiven kulle”, när det i själva verket byggdes på ruinerna av den palestinska byn Sheikh Bar, vars invånare tvingades bort av israeliska paramilitärer 1948. Ariel-universitetet är ett annat exempel – byggt på en bosättning, och beskrivet av premiärminister Netanyahu som en ”integrerad och oskiljaktig del av staten Israel”.
Ett annat av Maya Winds argument handlar om själva kunskapsproduktionen. Dels hur universiteten utvecklar teknologin som används i de vapen som riktas mot palestinier, och som sedan exporteras från Israel med en försäkran om att de ”beprövats i strid”. I ”Towers of Ivory and Steel” undersöker Wind också tre akademiska fält som hon uppfattar vara särskilt viktiga för den israeliska ockupationen: arkeologi, juridik och Mellanösternstudier.
– Alla arkeologiska avdelningar i Israel har ett nära samarbete med den israeliska antikvitetsmyndigheten, militären och bosättarorganisationer, och genomför utgrävningar och forskning på arkeologiska platser i det ockuperade palestinska territoriet. Förutom att rutinmässigt, helt i strid med internationell rätt och Haagkonventionen, avlägsna palestinska artefakter, så ägnar de sig åt att förstöra bevis för palestinsk, arabisk och muslimsk historia i Israel och Palestina.
Att få tillgång till de källor hon har i sin bok var ett projekt i sig: majoriteten av Israels statliga arkiv är sekretessbelagda. I militärarkivet är bara en halv procent av handlingarna tillgängliga för allmänheten, men till och med dessa är svåra att få tag i.
– Militärarkivet ligger i en militärbas, och du behöver boka en tid innan. Du behöver också fråga om lov för varje enskilt dokument som du ska öppna – så du kan bara föreställa dig hur svårt det är för palestinier att få tillgång till dem. Själv kunde jag använda mig av mina judisk-israeliska privilegier för att ta mig in i arkiven. Eller, mina bosättarprivilegier.
När hennes bok nu kommit ut har hon fått mothugg från israeliskt håll. Från Hebrew University har skarp kritik riktats mot Maya Wind, bland annat av professor Barak Medina, som i texten ”Towers of Manipulation” sågar hennes syn på både israelisk kunskapsproduktion, och på den israeliska staten som sådan. Medina menar istället att ”IDF och den övriga israeliska säkerhetsapparaten är avgörande för att skydda israeliska invånares liv”.
– Det viktiga här är inte att jag blev kritiserad, utan hur tydligt det blir att israeliska akademiker och universitetspersonal är så förankrade i sitt koloniala tänkande att de vägrar att lyssna in palestiniernas krav.
För henne är det i slutändan en fråga om vem universiteten är till för.
– Jag härstammar från flera generationer av lärare, både min pappa och min farmor arbetade i skolan. Nu arbetar jag själv som lärare, och jag tar detta på väldigt stort allvar. Utbildningssystemet kan vara en frigörande plats, där vi exponeras för olika perspektiv. Eller så kan det understödja koloniala förtryckarsystem, säger Maya Wind.
Känner du hopp inför framtiden?
– Det är svårt att känna sig hoppfull i en tid då vi bevittnar en sådan enorm förödelse. Men studenterna ger mig hopp. De får mig att känna att universiteten är värda att kämpa för.
Vill du fortsätta läsa?
Bli prenumerant på ETC nyhetsmagasin!
Om du redan är det
loggar du in här
.
Den här konversationen modereras enligt ETC:s communityregler.
Läs reglerna innan du deltar i diskussionen.
Tänk på att hålla god ton och visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Olämpliga inlägg kommer att tas bort och ETC förbehåller sig rätten att använda kommentarer i redaktionellt innehåll.