Uganda firade Pride med fest på hemlig plats

– Jag blev "outad" och förlorade mitt jobb. Det har varit en kamp i många år men idag är en glädjedag. Jag berömmer alla modiga aktivister som startade den här kampen för många år sedan, säger Winfred Mugambusa, som är ledare för organisationen Rights4Her Uganda.

Hennes mångåriga kamp för att leva det liv hon önskar har gjort henne till en förebild bland många. Winfred växte upp i en religiös familj där Bibeln kom före allt annat. Hennes kristna uppväxt fick henne att ”glömma” de känslor hon hade för kvinnor. Hon gifte sig, fick fyra barn och hade jobb i både bank och försäkringsbolag. En dag kunde hon inte leva i en lögn längre. Hon inledde ett förhållande med en kvinna och snart rasade världen runt henne.

– En kväll vid elvatiden kom ett meddelande i vår gemensamma arbetsgrupp på Whatsapp. ”En av våra ledare är lesbisk och vi kan inte ha en ledare som kommer att rekrytera oss till sådana syndiga handlingar.” Jag kunde inte sova den natten, berättar Winfred i ett möte med Dagens ETC i Kampala.

Sexuella trakasserier och diskriminering på arbetsplatsen blev en stor belastning i vardagen. Vid ett tillfälle började flera kvinnor söka kontakt med Winfred. De kände likadant men vågade inte leva ut sina känslor. Det blev starten på den organisation hon driver idag.

– Vi var många som tvingades leva i garderoben av rädsla och vardagen var en kamp, så vi bestämde oss för att starta en stödgrupp för kvinnor, säger Winfred.

De senaste sex åren har hon drivit organisationen Rights4Her Uganda. Det är en feministisk kvinnoledd organisation som integrerar klimat- och miljökrisen i kampen för sexuella minoriteters rättigheter. Målet är att bryta stigmatiseringen och motverka ångest och depression bland hbtq-personer i Uganda.

Kontroversiell antigaylag

Uganda är ett av världens farligaste länder att vara hbtq-person i. 2013 undertecknade landets president, Yoweri Museveni, den så kallade “Kill the gays-lagen“ som innebar att homosexuella riskerade dödsstraff. Lagen var början på en mardröm för landets hbtq-rörelse med ökande våld och arresteringar och “outingar” i media som skapade rädsla och isolering. Flera sökte asyl utomlands och många som lämnat Uganda har inte återvänt. Världen reagerade med avsky på lagen. Sanktioner mot Uganda infördes och biståndsmedel drogs in.

Fyra månader senare upphävdes lagen av landets författningsdomstol på grund av för få parlamentariker i nationalförsamlingen. Det var en stor seger för miljö- och människorättsaktivister, även om det enligt sodomilagen, som britterna införde under kolonialtiden, fortfarande är brottsligt att tillhöra en sexuell minoritet.

Kelly Daniel Mukwano har tagit på sig strumpor i regnbågens färger för att fira tioårsjubileet av Pride. Han var en av ledarna i kampen mot den kontroversiella antigaylagen och han betalade ett högt pris för segern när lagförslaget drogs tillbaka den 1 augusti 2014. Han stryker med fingret över ett kraftigt ärr på kinden. Märket kommer för alltid att påminna honom om den svåra kampen för frihet och natten han blev överfallen.

– Jag var på väg hem efter att ha markerat världsaidsdagen. Plötsligt dök fem män upp och slog mig till marken. Jag hade turen att överleva den dagen, säger Kelly.

Händelsen inträffade kort efter att han greps och släpptes från fängelset för sitt arbete. 

– Jag lever fortfarande med mörka tankar efter allt jag sett och upplevt, men idag försöker jag vara lycklig. Det är första gången någonsin som ett Pride-event är så stort, säger han.

Rykten om ny antigaylag

Den mångåriga kampen för acceptans av sexuella minoriteter har lett till ljus i mörkret. I dag har rörelsen bland annat ett nära samarbete med hälsodepartementet. Många års arbete har skapat en bro mellan rörelsen och hälsosektorn som banar väg för större acceptans. I vissa delar av landet börjar mörkret som hängt över miljön i generationer sakta men säkert att lätta.

Trots detta är landets lagstiftning och hot om att införa en lag som ger dödsstraff en ständig rädsla. De senaste åren har det gått flera rykten om att myndigheterna arbetar med en ny antigaylag. 2019 uppgav den tidigare etik- och integritetsministern Simon Lokodo att regeringen planerade att lägga fram ett nytt lagförslag mot homosexualitet i parlamentet.

”Vi vill tydliggöra att alla som är inblandade i promotering och rekrytering kommer att kriminaliseras. De som begår allvarliga handlingar kommer att dömas till döden”, sade ministern, enligt flera källor, däribland Reuters foundation. Flera regeringstjänstemän uppgav därefter att ministerns påstående var falskt, men händelsen skapade stor rädsla bland sexuella minoriteter.

I maj 2021 antogs lagförslaget om sexuella brott, Sexual Offences Bill. Lagen, som syftar till att ändra den befintliga rättsliga ramen för sexualbrott, innehåller flera bestämmelser som kommer att förvärra situationen för hbtq-samhället och människor som lever med hiv/aids i Uganda. President Museveni har ännu inte godkänt den lag som antagits av parlamentet.

Tortyr och fängelse

Coronakrisen och landets strikta restriktioner var ytterligare ett bakslag för landets sexuella minoriteter. I slutet av mars gjordes en razzia mot ett hem för hbtq-personer. Ett 20-tal ungdomar greps, dömdes och fängslades för att ha brutit mot presidentens coronarestriktioner. De hölls häktade i 51 dagar utan rättshjälp.

Razzian ägde rum tidigt på morgonen den 29 mars 2020. Den fridfulla morgonen fick ett abrupt slut när borgmästaren i statsområdet Nsangi, Hajji Abdul Kiyimba, stormade huset med folk från försvaret.

– Varför är ni så många här inne, och varför är det bara män här?, frågade borgmästaren och beordrade alla att sitta på marken. Enligt flera som var på plats beordrade han de boende att titta in i videokameran samtidigt som han ställde frågor om vem de har sex med. När han inte fick svar började han slå dem som satt med en lång pinne.

Henry Mukiibi från organisationen Children of the Sun (COSF), som drev vandrarhemmet, var en av över 20 personer som fängslades utan rättshjälp.

– Tiden i fängelset var hemsk. Vi nekades juridisk hjälp och innanför murarna utsattes vi för psykisk och fysisk tortyr, säger Henry när Dagens ETC träffar honom på organisationens kontor i Kampala.

Utanför fängelset kämpade medlemmar i hbtq-rörelsen tillsammans med människorättsadvokater för att få ungdomarna frigivna. De flesta kämpar psykiskt efter upplevelsen.

– Många av oss kommer aldrig att komma över den traumatiska upplevelsen. Psykisk hälsa och psykosocialt stöd är ingen prioritet i Uganda, men det är något vi alla desperat behöver, säger Henry.

Förra året hittade han en nära vän död i sitt hem. Karim Yiga var bara 24 år när hans liv tog slut. Han var en av personerna som bodde på hemmet när razzian ägde rum.

– Karim anmäldes försvunnen och vi gick in i hans hus. Det var en otrolig stank där inne och hans kropp var nästan oigenkännlig. Jag kommer aldrig över hans död, säger Henry.

Polisutredningar om hans död har inte lett till några svar. Ryktet säger att han förgiftades och dödades för sin läggning.

Polisen spred rädsla

Sent på eftermiddagen är flera hundra personer på plats där Pride-evenemanget äger rum utanför Kampala. Dans- och yogalektioner, minikonserter och meditation är några av dagens aktiviteter. Ungdomar dricker öl i eftermiddagssolen till berömda afrobeatlåtar. Regnbågsflaggor vajar i vinden. Plötsligt kommer tre poliser i gröna uniformer in på området. De håller hårt i sina vapen och går rakt igenom folkmassan. Många slutar dansa och en del börjar röra sig snabbt åt olika håll. Glädje förvandlas till rädsla på några sekunder.

– Vad är det som händer, ropar en transsexuell kvinna. Varför är polisen här?

Pridekommittén försäkrar att polisen är där för att skydda deltagarna. 

– Vi har haft ett nära samarbete med polisen de senaste åren och de har lovat oss skydd, säger Isaac Mugisha, som är en av medlemmarna i Pride-kommittén och står bakom årets festival.

Hbtq-ikonen Kasha Jacqueline Nabagesera bär vingar i regnbågens färger. Hon är inte bara öppen med sin sexualitet, hon har gjort kampen för Ugandas hbtq-personers rättigheter till sitt livsverk. Hon har kämpat i 23 år och ligger bakom den första Pride-festivalen för tio år sedan.

– Idag är en väldigt känslosam dag. Jag har suttit och tittat på alla dessa människor och tänkt: "Gjorde jag verkligen det här?!”. Tänk dig att alla som samlats här är närvarande på grund av kampen jag startade. Det är överväldigande!, säger Kasha.

Det var med en blandad känsla av glädje och oro som hon tog på sig kläder i regnbågens färger inför firandet. 

– Vi har kommit långt i vår kamp, ​​men allt är fortfarande oförutsägbart. Saker kan hända när som och det skrämmer mig. Men bara vissheten om att alla här i dag säger ”jag är den jag är och världen måste acceptera det” är en seger i sig, säger hon.