Men fältet med enkla träkors och de små skyltarna talar sitt tydliga språk på Butjas begravningsplats. Det var här de icke identi­fierade kropparna, eller ibland bara delar av sådana kroppar, jordfästes i en serie begravningar i augusti förra året. Mer än fyra månader hade då passerat sedan staden befriats men inga anhöriga till de döda hade gått att hitta.

Dagens ETC har redan varit här, i ukrainska Butja, både före och efter begravningarna. Men det är ändå på sin plats att resa hit igen. I april i fjol blev staden en världskänd symbol för Rysslands övergrepp mot den ukrainska nationen, när det visade sig att ryska ­soldater hade mördat 458 lokalbor under en drygt ­månadslång ockupation – och i många fall låtit kropparna ligga kvar att ruttna på gatan.

Agerandet fångade på allra tydligaste sätt de ryska styrkornas avhumaniserande blick på ukrainarna.

Spydde av stanken

Bortifrån grannsektionen på Butjas begravningsplats skvalar det gamla 80-talshits från en radio. Där står de båda dödgrävarna Vladislav Minchenko och Sergiy Matuk och hackar med sina spadar i marken.

– Det var vi som grävde ner alla kropparna under ockupationen. Vi tog dem först hit till begravningsplatsen. Men sedan lät ryssarna oss bara ta kropparna till massgravarna vid kyrkan, berättar Sergiy Matuk.

Han hade varit anställd som dödgrävare i ett halvår vid tiden för ryssarnas invasion. Han bad Vladislav Minchenko och en tredje man om hjälp och under de följande veckorna arbetade de från morgon till kväll med att lokalisera och föra bort kroppar.

– Ibland fick vi knyta rep om likens ben och höll avstånd när vi släpade ut dem från hus, eftersom vi var rädda för att de kunde vara minerade, berättar Vladislav Minchenko.

Stanken satte sig i kläderna under arbetspassen. De spydde ofta. När de kom hem saknades det rinnande vatten och elektricitet, och de kunde bara tvätta sig hjälpligt rena med våtservetter.

Fortsätter som dödgrävare

Vissa ryska soldater tillät hämtandet av kropparna utan problem, andra var väldigt aggressiva och riktade sina vapen mot dödgrävarna. Vladislav Minchenko hade också flera andra livsfarliga interaktioner med soldaterna. Vid ett tillfälle stormade de in i en väns lägenhet när han var där, och tvingade ner honom på knän när han var iklädd bara sina kalsonger.

– När jag trodde att de skulle skjuta mig frågade jag: Kan jag få sätta på mig ett krucifix först? Det tycks ha räddat mig, det gjorde att de pausade och sedan släppte de mig, säger han.

Även om de båda männen viftar bort frågor om trauma så har händelserna satt djupa spår som syns även idag. När rättsmedicinsk personal började gräva fram kropparna förra våren vägrade de båda männen assistera dem.

– Vi sa att vi stoppade ner dem i jorden och att vi skulle inte plocka upp dem därifrån igen, säger Sergiy Matuk.

Samtidigt blev kamratbanden väldigt starka under ockupationen och Vladislav Minchenko har övergett en mångårig karriär som tatueringsartist, för att istället fortsätta arbeta med Sergiy. Även om det innebär att han fortsätter vara dödgrävare.

”Befinner oss i chocktillstånd”

I Butjas stadskärna ligger Sankt Andreas ortodoxa kyrka, i vars trädgård det ­grävdes flera massgravar där totalt 116 kroppar sänktes ner i jorden. Bland dessa fanns det 30 kvinnor, två barn och flera ryska soldater. Inne i kyrkan träffar Dagens ETC prästen Andriy Galavin som var med och organiserade jordsättningen. Sedan i fjol har han mött en lång rad lokalbor, journalister och politiker som kommit hit. Likaså utländska celebriteter, allt från Sveriges förra statsminister Magdalena Andersson till superstjärnan Bono.

– Det är nästan enklare att säga vem jag inte har talat med. Många människor har kommit hit för att se saken med egna ögon. Jag hoppas vi har öppnat deras ögon. Det är viktigt för oss att världen förstår var vi befinner oss. Ryssland kom för oss idag, det finns en risk att det blir ett nytt land imorgon, säger Andriy Galavin.

Han fiskar fram sin mobiltelefon och visar bilder han sparat. Det är vidriga tidsdokument av mördade människor på en bakgård, en död man som hittats i en vattenbrunn, bakbundna mordoffer. Och sist, resterna av en bränd människa som plockas ut ur en plastpåse.

– Flera personer sköts i källaren under en lägerplats för barn. Deras kroppar brändes i ett försök att dölja bevisen. En av de som dödades var en släkting till en av kyrkans körmedlemmar. Så det här är inte bara döda människor för oss, det är våra släktingar och vänner, säger Andriy Galavin.

Trots att han måste ha berättat om det här oräkneliga gånger så tåras hans ögon. Lite senare, när det är dags för en bild stålsätter han sig och står rak som en pinne. Enligt Andriy Galavin har betydligt fler människor än vanligt sökt upp honom för att få hans stöttning och själavård. Det står klart att lokalbefolkningen bär på ett trauma.

– Men det är för tidigt att tala om tydliga konsekvenser, det kanske dröjer åratal innan vi kan tala om allt vi upplevde här. Vi befinner oss fortfarande i ett chocktillstånd. Dessutom fortsätter kriget ännu, människor dör vid fronten och så sent som idag begravdes ännu en soldat i Butja.

Vardagen återvänder sakta

Utöver dödandet så är folk också oroliga över förlusten av sina hem, över att deras familjer är splittrade, att barn och fruar kanske är utomlands medan männen måste stanna kvar som soldater.

Är folk även oroliga över att ryssarna ­kanske kan försöka komma tillbaka?

– Självklart, det är en normal reaktion. För bara ett år sedan kunde vi inte föreställa oss att det skulle vara krig här. Att de som kallar sig våra bröder skulle attackera oss, säger Andriy Galavin.

Trots det här mörkret går det idag att hitta betydande glimtar av hopp i Butja. När ukrainska styrkor återtog kontrollen över staden påträffades ett 20-tal avrättade människor längs med den svårt skadade Yablunskagatan, som snabbt döptes till ”dödens väg” i medierna. När Dagens ETC kör ner för samma gata håller folk som bäst på att reparera sina hem igen. Det sågas och det hamras, stora skyltar berättar att internationella krafter är med och bidrar ekonomiskt.

Den vanliga vardagen har sakta börjat återvända för många människor, i den mån de kunnat återvända till sina hem och sina arbeten. Barnen är tillbaka i sin skola och träffar kompisarna. Men just här befinner sig fortfarande inte alla människor. Under de många internationella besöken till Butja har betydligt mindre fokus hamnat på de som fortfarande är hemlösa sedan striderna, eller som kommit hit som internflyktingar.

”Vi har förlorat allt”

Vid den norra infarten till staden står det ljusa plastbaracker uppställda på en bilparkering. En stor skylt på ena kortsidan visar att de donerats hit av den polska staten. Varje länga baracker innehåller 30 minilägenheter om fjorton kvadratmeter. Vissa av dem hyser bara en person, andra en hel familj.

Här träffar Dagens ETC pensionären Sergiy Kalchenko och den 23-åriga mamman Alina Profatilo.

– Jag kommer från Izium och tog mig hit efter att min hemstad befriades från ryssarna i september. Några släktingar till mig hade redan rest hit innan. Vi har förlorat allt i kriget, det är därför vi bor här, säger Alina Profatilo.

Sergiy Kalchenko kommer från Kramatorsk­området och gav sig av därifrån i juni efter att bombningarna intensifierades. Barackerna som de och dussintals andra människor bor i kan med lite fantasi liknas vid en svensk studentkorridor, om den hade varit av det allra sämsta laget. Alla boende delar på bara fyra toaletter, men de två som är avsedda för herrar är avstängda på grund av sönderfrusna avloppsrör. Det finns sex duschbås med bara draperier framför, så det går inte att stänga om sig.

– Och allting drivs av elektricitet, så när den försvinner funkar ingenting. Då är det kallt, det finns ingen värme och inget vatten, säger Alina Profatilo.

Sitter fast i baracken

De som befinner sig här i Butja som internflyktingar får varje månad 2 000 ukrainska hryvnia, motsvarande lite mer än 500 kronor, i bidrag från den ukrainska staten. Det är allt. En gång per dag kommer volontärer från Röda Korset och serverar en måltid, övrig mat måste ordnas på egen hand.

Alina Profatilos fyraåriga son Svyatoslav rullar in i köket på en liten cykel. Tidigare fanns det nio barn i baracklängan men alla andra har lyckats flytta iväg med sina familjer, efter att kylan gjorde barnen sjuka lite för ofta. Hon är ensamstående och bristen på förskolor i Butja gör att hon inte kan komma ifrån baracken om dagarna. Därmed kan hon inte heller söka arbete och försöka tjäna ihop till en bättre bostadslösning.

– Alla vi som bor här slipper betala hyra, säger Alina Profatilo, men vi har fått skriva kontrakt med de lokala myndigheterna om att bara här i ett bara ett år. Jag hoppas verkligen vi kommer kunna förlänga kontraktet, för vi har ingenting annat att återvända till.