Här längs vägen mellan fabriken och den svenska campen låg det risfält, nu är det en stad. Jens-Olof Lindh från Karlskrona ser sig nyfiket runt, han växte upp och gick i skolan i Bai Bang, ett av de många svenska ”Bai Bang-barnen”.
Då var bygget av pappersbruket i norra Vietnam omstritt i svensk politik. Anklagelser om höga kostnader och tvångsarbete kom från borgerliga partier.
Nu, 40 år senare, talar de flesta om succé.
Jonas Sjöstedt
Frilansskribent, debattör, tidigare ordförande Vänsterpartiet
Man känner igen lukten i Bai Bang, alla som bott nära ett pappersbruk känner igen den. Det är den lukt som betyder att fabriken är igång och att människor har arbete och försörjning. När vi rullar in mot fabriksområdet passerar vi en grupp uppklädda äldre svenskar. De är på väg dit för att fira att det är på dagen 40 år sedan bruket invigdes, den 26 november 1982. De är några av dem som byggde fabriken tillsammans med vietnameser som de samtidigt tränade upp.
Bai Bang var inte bara ett samarbete mellan länder, lika mycket var det ett samarbete mellan arbetare. De var plåtslagare, reparatörer, montörer, målare, projektledare och lärare, idag är de flesta pensionärer.
Helan går och gamla minnen
Snart sitter svenskarna på hedersplats i den stora salen, runt dem sitter vietnameser i samma ålder. På vägen in i salen är det många återseenden.
– Är det verkligen du? Minns du att vi arbetade ihop?
– Kommer du ihåg oss?
Det är leenden och omfamningar. Det torkas en och annan tår.
Sedan blir det lite mer högtidligt, på scenen visas en dans- och sångföreställning om Bai Bang framför gamla filmbilder från bygget, och det hålls tal. Många talar om vänskapen mellan Vietnam och Sverige, landet långt uppe i norr som fanns där som Vietnams vän också när tiderna var riktigt svåra.
Den högstämda stämningen förbyts i slammer och sorl när alla går över till rummet bredvid där borden är fylla av vietnamesisk mat. Snart skickas faten runt och snapsglasen töms i högt tempo. Det ropas mot, hai, ba, vo (ett, två tre, skål) och sjungs helan går. Vietnames efter vietnames kommer fram till svenskarna, de vill skåla, hälsa och ta en bild. En del kommer ihåg lite svenska:
– Välkomna till Vietnam, botten upp!
Svenskarna byter minnen med varandra, om de svenska familjerna i de små husen och ungkarlarna i baracken, om den svenska skolan där barnen gick, om hur lång tid det tog att åka till Hanoi på dåliga vägar och om byggmaterial som aldrig kom fram. Därefter får vi går runt i fabriken.
– Jajamän, det här taket har jag lagt. Jag hade ett lag med 25 vietnameser som jag lärde upp.
Som mest 640 svenskar
Tony Sundberg från Arvika var i Bai Bang som plåtslagare. Han ser sig runt i fabriken som han en gång var med och byggde. Det tillverkas pappersmassa och de två pappersmaskinerna är igång för fullt. Bruket byggdes för att producera 50 000 ton papper per år, idag är produktionen uppe i 120 000 ton.
I paketeringen arbetar fler kvinnor. Kontorspapper slås in med en maskin, ett arbete som förut gjordes för hand. Lastpallarna fylls för transport. En del av produktionen går på export.
Bai Bang var Vietnams första moderna pappersbruk. Allt fick byggas upp från början. Det mesta fick importeras, reservdelar fanns inte att få tag på, även de fick importeras eller tillverkas på plats. En yrkesskola startades, i Vietnam var det något nytt. Samtidigt organiserades Vietnams skogsbruk för att få råvara, skogsarbetare lärdes upp att hantera moderna maskiner.
Det var stora utmaningar. Sammantaget arbetade flera tusen svenskar med att bygga upp Bai Bang, många av dem var skickliga yrkesarbetare. Som mest bodde 640 personer på den svenska campen, de flesta var svenskar, men där bodde även andra nationaliteter som finländare och japaner som var med i bygget.
Hjälp med återuppbyggnad
I Sverige fanns en stark solidaritetsrörelse för Vietnams frihet och mot USA:s bombningar av landet. Som första västland erkände Sverige Vietnam 1969 och diplomatiska förbindelser upprättades. Under julbombningarna av Hanoi 1972 riktade Olof Palme mycket skarp kritik mot USA, under några år var Sveriges relation till USA mycket ansträngd. Den socialdemokratiska regeringen ville hjälpa till med Vietnams återuppbyggnad efter kriget. Vietnams regering bad om hjälp med att bygga upp en skogsindustri i det sönderbombande och utfattiga landet.
Bygget av pappersbruket i Bai Bang planerades redan tidigt på 1970-talet innan Vietnamkrigets slut och landets återförening 1975. Under bygget utbildades tiotusentals vietnameser i olika yrken. 1982 kunde produktionen starta och sedan 90-talet drivs bruket helt utan svenskt stöd av ett vietnamesiskt företag. Yrkesskolan som svenskarna byggde upp har expanderat och är idag en skola för hela provinsen med 1 400 elever.
Till en början hade det enorma projektet stort politiskt stöd i Sverige. Men med tiden växte kritiken, inte minst från Moderaterna och högerpress. Vietnam var en kommuniststyrd enpartistat med en dogmatisk ekonomisk politik. När vietnamesiska trupper avbröt folkmordet i Kambodja och störtade Pol Pot 1978 straffades landet hårt av omvärlden med sanktioner och isolering. Sverige var ett av få västländer som fortsatta att ge ett omfattande bistånd. För Moderaterna var kritiken mot Vietnam även ett sätt att visa lojalitet med USA under det kalla kriget.
Oberoende utredningar
Kritiken handlade om Bai Bangs stora kostnader och dåliga arbetsvillkor uppmärksammades, det framfördes även anklagelser om tvångsarbete i skogsbruket. I Vietnam ledde kritiken till ett program för att förbättra arbetarnas levnadsvillkor. Det rådde livsmedelsbrist och ransonering, en period fick vietnamesiska arbetare vid Bai Bang extra matransoner för att orka arbeta. Villkoren var hårda för alla i landet och den politiska ofriheten större än idag. Vietnameser var förbjudna att tala och umgås med västerlänningar utanför arbetet. Men vietnameser ville som regel gärna arbeta med svenskarna som hade gott rykte och gav dem möjlighet att få en utbildning. När bruket stod klart fick arbetare som varit med länge en cykel eller transistorradio som gåva, det var dyrbara gåvor i den tidens Vietnam.
1986 lade Vietnam om den ekonomiska politiken med flera marknadsreformer kallade Doi Moi. På ett par skördar gick landet från livsmedelsbrist till överskott av ris. Bai Bang blev en viktig del av att bygga upp industrin i landet. Innan bruket kom i drift saknades papper och skolmaterial.
Generationer av vietnamesiska skolbarn fick sin första skrivbok gjord av papper från Bai Bang.
Underutveckling och hunger är ett smärtsamt minne för de äldre i ett land som har lyft sig ur fattigdom. Idag växer den vietnamesiska ekonomin snabbt. Det svenska utvecklingsbiståndet är avvecklat sedan länge. De utländska storföretagen står på kö för att investera i landet.
Bai Bang är inte längre ett omstritt projekt. Efter kritiken gjordes flera oberoende undersökningar och studier om effekterna av projektet, de kom till slutsatsen att det var ett ovanligt framgångsrikt exempel på bistånd.
”Jag är stolt”
För svenskarna som återvänder till Bai Bang handlar det om mer än så. Det handlar om en viktig del av deras liv. Att de mötte vietnameser och fick minnen och vänner för livet, och att de gjorde en insats för andra.
– Det är klart att jag är stolt, och väldigt glad, jag var med och skapade någonting. Det är så fint att komma tillbaka och se utvecklingen, barnen som går i skolan och alla som fått möjligheter. Jag är stolt över att vara en del av det, säger Monica Grandin från Varberg som var med och byggde upp en utbildning vid bruket.
Möt svenskarna som arbetade och växte upp i Bai Bang.
Monica Grandin, Varberg
”Kvinnorna fick en bättre position”
På 70-talet kom det vietnameser till Värö bruk, de skickades till olika bruk för att få utbildning. Många fick bo hemma hos oss, vi hade ett stort hus. Det inspirerade oss, de kom ned till oss och pratade och sjöng, vi hade väldigt trevliga kvällar ihop. Sedan sökte min dåvarande man jobb på Bai Bang, det var många som åkte från Värö.
Jag kom till Bai Bang 1981, jag var kvar till 1986. Första halvåret var jag målare. Sedan arbetade jag med utbildning, jag utbildade sekreterare. Jag lärde dem skriva maskin, sortera dokument, arkivering och annat. Jag utbildade flera grupper, idag är de duktiga sekreterare. Många av dem har gått vidare till andra jobb. Kvinnorna fick en bättre position med kunskaperna de fick och blev bättre bemötta. De var underbara som elever, de vill inget hellre än att lära sig. Det var väldigt roligt. Det var en av många stora utbildningsinsatser vi gjorde i Bai Bang. Jag ha träffat flera av de jag utbildade nu när vi kom tillbaka för jubileet.
Flickorna kom på morgonen i sina fina vita blusar och svarta byxor. Hur de bar sig åt för att vara så fina begriper jag inte. De bodde enkelt och trångt på den vietnamesiska campen. De fick nio kvadratmeter att bo på, kök och toalett låg utanför byggnaden. När vi fick kläder över gav vi bort dem så att de kunde sy om dem till sina barn. Deras barn gick till skolan barfota med skorna i handen för att de inte skulle blir smutsiga i leran.
Åren i Vietnam har betytt jättemycket för mig. Jag fick stort ansvar och fick ett självförtroende som jag inte hade haft innan. Det var en kreativitet där vi fick uppfinna nya saker för att lösa problemen som uppstod.
Jag tycker inte att kritiken mot Bai Bang var rättvis. Jag åkte hem 1985 för att föda barn. Då var det diskussion i media och det kritiserades att vietnamesiska kvinnor som arbetade i skogsbruket saknade mensskydd. Jag visste ju hur det var, de använde trasor. Det var fattigt.
Jens-Olof Lindh, Karlskrona
”Jag är ett av Bai Bang-barnen”
Jag kom till Vietnam 1980 med mina föräldrar och två yngre systrar, då var jag 13 år gammal. Jag var här tre år och gick på högstadiet i den svenska skolan. Jag är ett av Bai Bang-barnen. Vi som var tonåringar i Bai Bang håller ihop och många av oss har kontakt med varandra fortfarande. Vi var runt sex svenska elever i varje årskurs. Några bodde i Vietnam längre än mig, i fem-sex år.
Vi bodde hemma hos våra föräldrar och gick till skolan på dagarna. Husen var anpassade efter hur många barn familjerna hade. Det fanns uppemot 100 hus för familjer. Vi bodde i hus nummer tre, ett av de få hus som fortfarande står kvar. Jag har varit där och tittat.
Fattigdomen märktes hela tiden. När vi kom till Vietnam från Värmland i augusti 1980 gick vi in på den svenska butiken, just den gången hade de bara makaroner, härsket ryskt smör och tonic water. Vi fick gå ut och handla på marknaden. Det var inget land av överflöd, men över åren märktes en stor skillnad när välståndet växte. Vietnameserna var duktiga på att ta rätt på allting.
Vägen till Hanoi, riksväg två, var en gropig asfaltsträcka där det torkades ris och man såg vattenbufflar överallt. Det var inte mycket bebyggelse runt Bai Bang. Vi mötte vietnameser även om det inte var tillåtet. Vi bytte grejer genom staketet runt campen. En del familjer hade en vietnamesisk hemhjälp. Det kom en dam till oss och bad om att få jobba för oss. Hon hade två små barn, dem har jag fortfarande kontakt med.
Åren i Vietnam har påverkat mig mycket, de lägre tonåren är formativa år. I efterhand har jag förstått mer av vad jag upplevde. Jag har en insikt om hur det är i olika delar av världen, man får ta det som det är. Som svenskar i Bai Bang hade vi det rätt väl ställt, men för vietnameserna var det en strävsam tillvaro.
Det är djupt berörande att komma tillbaka hit. Jag refererar ofta till hur det var här, det känner mina kollegor hemma till. Det är en så central del av min uppväxt. När jag ser mig omkring har mycket ändrats, men mycket är också likadant. Jag känner mig inbodd och tillvand här, jag är hemma här också.
Eva och Magnus Hellekant, Göteborg
”Jag smög över till dem i mörkret”
Eva:Vi var I Vietnam 1987 till 1989, jag arbetade som rådgivare till sekreteraren för skogsfrågor i Tuyen Quang-provinsen. Jag skrev rapporter för gubbarna som var ute i skogen och arbetade med skogsplantering och skogsbruk. Skogsbruket var en stor del av hela projektet, man behöver träd för att göra papper. Vietnameserna använde träden som ved för att laga mat, man lagade mat över öppen eld. Det var viktigt att få igång snabbväxande skog för att försörja bruket. Vietnameserna var väldigt vänliga, vi var en i gänget. Men de pratade om oss och tyckte nog att vi såg lite konstiga ut. De var ovana vid utlänningar, ju längre bort man kom från Bai Bang desto ovanare var de.
Vietnameserna fick inte umgås med oss. Men jag hade tjejkompisar genom kontoret, vi umgicks i alla fall. Jag smög över till dem i mörkret och hälsade på. Vi hade barn i samma ålder. De kom gärna över till oss för att titta på TV, men då var det mest cheferna som kom. Vi blev alltid inbjudna till alla olika fester, det var bröllop, barnens dag och allt möjligt. Vi var välkomna.
Jag har påverkats massor av åren i Vietnam, halva mitt hjärta är kvar här. Jag arbetar som lärare och har använt mig av det som jag varit med om i Vietnam i min undervisning och berättat för barnen. Barnen blir trollbundna av historierna om hur folk levde här på den tiden, de bodde på stampat jordgolv.
Jag är stolt över Bai Bang. Men det var också mycket som inte fungerade. Det var korkat att ta med svensk modern teknologi hit ner till denna del av världen där man inte hade våra förutsättningar. Man hade kunnat göra det enklare. Det blev krockar ibland. Vi vet hur viktigt det är att underhålla maskiner, att olja och hålla ordning på allt. Man kan inte sitta på den leriga marken och lägga ifrån sig kullager, då kommer det in sand och det skär.
Jag har inte vågat resa tillbaka tidigare. Jag har varit rädd att bli besviken. Min bild av livet i Vietnam var nästan lite romantiserad fastän det var jättejobbigt att leva här många gånger. Jag var yngst, hade ett barn på två månader och kunde inte ringa hem. Men det jobbiga har jag nog glömt. Det fantastiska umgänget med vietnameserna är det som jag minns. Jag har varit rädd att det inte skulle vara detsamma, men det är helt fantastiskt att komma hit och få träffa dessa människor och känna att man är en del av detta som finns idag. Jag har gjort en liten del i detta.
Magnus:Jag jobbade i skogsprojektet. Jag var rådgivare för reparationer av maskiner i Tuyen Quang-provinsen. Jag var ofta och inspekterade maskiner långt uppe vid kinesiska gränsen. Det fanns områden där de inte hade sett någon västerlänning innan. De kom spingande med sina barn för att komma och titta på oss.
Jag har arbetat som teknisk utbildare i hela mitt liv, samma som jag gjorde i Vietnam. Här fick jag ta emot killar och tjejer från risfälten och göra mekaniker av dem. De skulle laga de här moderna maskinerna som vi hade tagit med ut. När en maskin rasade tog det sex månader att få hit reservdelar. Man fick beställa i förväg och se till att det fanns grejer när en maskin skulle in på renovering. Då skulle det inte saknas något lager eller någon packning. Det har jag med mig nu när jag ska utbilda mekaniker i Sverige.
Det känns rörande och omvälvande att komma tillbaka.