”Till och med en vanlig pub känns som Disneyland”

Men nu för tiden omfamnar Peter Doherty – han är inte längre ”Pete” – det enkla livet.

– Titta på Gladys, hon ser ut som en sådan där jakthund från den djupa södern, skrockar han med sitt bästa amerikanska uttal, medan den klumpigare av hans hundar stirrar enfaldigt mot honom.

Till vänster om honom står hans fru sedan två år, Katia de Vidas, och ammar deras tre månader gamla dotter Billie-May. Till höger om honom syns huset, ägt av de Vidas familj, där de för närvarande bor. Där inne är alla ytor och hörn belamrade med gitarrer, bebiskläder, stora hundben och skräp.

”Träffat en leverläkare”

Om någon hade sagt till Doherty för tio år sedan att han en dag skulle beskriva sitt liv som en ”ganska stillsam tillvaro”, skulle bevisen tydligt ha pekat mot det motsatta. Den 44-årige musikern har dock lyckats göra vad många misstänkte att han inte skulle: överleva.

– Allt känns bara väldigt naturligt, säger han om sin situation.

– Jag har träffat en leverläkare som säger att jag behöver lägga om min kost: för mycket ost och mjölk. Men osten är så god, det är en av anledningarna till att jag stannar här. Det handlar om kolesterol och diabetes nu, men det finns tabletter, de gör stor skillnad. 

När han nämnt sin medicin lommar han in i huset, påmind om att ta sina dagliga piller.

Doherty har varit ren i över tre år. 2014 gjorde han en uppmärksammad resa till Thailand för avgiftning. Därefter följde flera återfall, men nu har han varit drogfri sedan han flyttade över Engelska kanalen under pandemin. Han tar ett dopp varje dag – antingen i isbadet i trädgården eller i havet, vilket tydligen är ungefär lika kallt. Han promenerar med hundarna och känner lokalborna. Under vår fotografering hittade han en fiskmås i livets slutskede och avlivade den av barmhärtighet. Livet är på det hela taget väldigt annorlunda än under de forna dagarna i London.

Slipper jaga efter droger

Avståndet till storstaden hjälper, men till och med när han varit tillbaka har han hållit fast vid sin nya linje.

Till och med när mitt beroende var som värst var jag fortfarande kreativ.

– Numera blir jag överstimulerad när jag är i London. Till och med en vanlig pub känns som att vara på Disneyland, säger han.

– Nu för tiden när jag är i England och gör spelningar är jag en väldigt annorlunda person jämfört med tidigare. Idag finns något som kallas soundcheck, där man dyker upp och går igenom låtarna – det är fantastiskt! Jag hade aldrig hört talas om det innan! När jag hade spelningar förr verkade allt kretsa kring att hitta och använda droger, och spelningen kom i andra hand. Allt är mycket mindre stressigt nu.

”Förr” är något som oundvikligen alltid kommer att förfölja Doherty. Under barndomen flyttade han runt mellan olika militärstäder innan han till slut tog sig till London. Hans snabba framgång kom strax efter att han bildat The Libertines med Carl Barât; ett stormigt kreativt partnerskap som skulle resultera i två studioalbum, otaliga magasinomslag och ett fängelsestraff för Doherty, för att ha brutit sig in i Barâts lägenhet, innan de bröt med varandra 2004. Därefter följde en handfull andra musikaliska projekt och betydligt fler omskrivna arresteringar, ett uppmärksammat förhållande med Kate Moss och en turbulent och drogfylld livsstil, som gjorde Doherty till en självklar måltavla för tabloidpressen.

– Till och med när mitt beroende var som värst var jag fortfarande kreativ, säger han.

Älskades av tabloiderna

Det stod det dock sällan något om i tabloiderna, ens när de skrev som mest om honom. Doherty minns, med glimten i ögat, att han ibland själv underblåste den här katt-och-råtta-leken.

Jag betalade några ungar från kvarteret för att attackera paparazzifotograferna.

– Jag brukade alltid ge igen på mitt eget sätt – jag bussade hundarna på dem eller betalade några ungar från kvarteret för att attackera paparazzifotograferna eller deras bilar, vilket bara eldade på dem, säger han.

– Antalet paparazzibilar som vi förstört… Vi fick ungar från kvarteret att sno deras kameror eller binda fast fotograferna. Jag fick även min langare att binda fast dem och sedan kom en ännu värre historia veckan därefter.

Det är den här galna perioden – och åren som följde – som utgör grunden för en ny dokumentär, ”Stranger in my own skin”, som är regisserad av de Vidas och hade biopremiär i november. Den består av material som filmats under en tioårsperiod (främst innan de två blev ett par) och är ett fängslande dokument över såväl den romantik och kreativitet som gjorde honom känd, som det beroende som nästan förstörde allt. På sätt och vis verkar de två vara ödesdigert sammankopplade. 

Även om filmen inte skyggar för den mörka verkligheten att leva som missbrukare – scener där Doherty upprepade gånger skjuter upp heroin är jobbiga att se – kan man än idag höra den där malplacerade outsidern från militärstaden i hans sätt att beskriva den här perioden.

”Överleva – eller inte överleva”

– Missbruket hade många mörka sidor, men det fanns en känsla av att överleva – eller inte överleva – utanför det där systemet som fascinerade mig. Och under de där timmarna i en knarkarkvart någonstans i världen spelade det inte någon roll var man var, man hade hittat sina likar. Det är som vilket intresse som helst. Som cykling. Man kan åka vart som helst i världen och hitta folk som är intresserade av cykling och som vet de bästa platserna att cykla på.

– Jag brukade få en stark känsla av samhörighet, inte bara med missbrukare och inte bara med musiker, utan med musiker som även var missbrukare. Det var en än mer specifik miljö. Det handlade inte bara om att hitta och ta droger, man var även tvungen att skapa något.

Den här tiden var en berg-och-dalbana som nådde sitt bottenläge 2006, när Doherty var på en fest i en lägenhet i östra London, där skådespelaren Mark Blanco dog efter att ha fallit från balkongen. Hans död har på senare tid uppmärksammats på nytt i och med att en annan dokumentär – ”¡Pete Doherty, vem dödade min son?” – visades i brittisk tv i september. Varken Doherty eller de Vidas har sett den när vi pratas vid, men musikern håller fortfarande fast vid sin utsaga från den tiden, att han inte vet något mer om vad som hände.

– Det finns ingen ny information. Ju längre bort vi kommer från det ögonblicket, vad som nu än hände med Mark, desto mindre är sannolikheten att vi kommer att få veta, säger han.

– Man måste tänka på att hon (Blancos mamma) har förlorat sin son. Hon har rätt till sina känslor. Om hon mår bättre av att ta ut dem på mig, låt henne göra det.

De Vidas är däremot märkbart arg över dokumentärens titel och har kontaktat jurister för att undersöka huruvida det rör sig om förtal.

– Advokaten sa till mig att eftersom titeln avslutas med ett frågetecken är det inte en anklagelse. Kom igen! Peter vet inte mer, punkt slut!

Icke-feminister kastades ut

Dohertys storhetstid som sjabbig indiekändis under 00-talet känns som ett gammalt falnande minne, särskilt då eran börjat skildras i ett annat ljus under de senaste månaderna och åren. Vårt samtal äger rum veckan efter en tv-dokumentär om Russell Brands påstådda sexuella övergrepp. Om det funnits något romantiskt skimmer över den där tiden har det helt klart försvunnit.

Doherty minns att han ”träffade Brand en gång på en tv-inspelning” och att komikern senare tog kontakt för att ge honom råd om hur man blir drogfri.

– Jag tyckte att han var ganska rolig som stand up-komiker. Men så försökte han heller inte våldta mig. 

(Brand förnekar alla anklagelser mot honom och säger att alla hans sexuella förbindelser skett i samtycke.)

Doherty må ha varit beroende av droger, men i övrigt verkar den tidens kultur ha passat honom illa.

– Jag har alltid varit feminist och det har funnits några tillfällen när folk som jag varit nära har anklagats för saker och då har jag genast blivit tvungen att säga: ”Jag kan inte jobba med dig längre.” Hur säger man? Första gången någon kallar en för häst kan man ifrågasätta det. Men tredje gången är det dags att ställa sig i stallet.

Piano och Jack Daniel’s

Den intensiva mediebevakningen av Doherty när han var som mest känd innebar att han, under en tid, var kändis först och konstnär därefter. Numera har balansen tydligt skiftat till förmån för det senare. I hans vardagsrum står ett piano i ett hörn och en halvfärdig målning av en bil står lutad mot fönstret. På bordet står en skrivmaskin, omgiven av buntar med potentiella låttexter, en flaska Jack Daniel’s, en diktafon och en kikare. 

Senare idag ska Doherty och de Vidas bege sig till en lokal inspelningsstudio för att arbeta med hans nya album. The Libertines slutförde nyligen sitt fjärde album – ”All quiet on the eastern esplanade” – vilket är deras andra sedan de återförenades 2014.

När Doherty reser sig för att koka mer kaffe känns hans tid i kändisvärlden som ett helt annat liv. Han ser fram emot att The Libertines nya album ska komma ut, inte minst för att bandet 2020 startade ett hotell, The Albion Rooms, i den sydengelska kuststaden Margate, som de nu måste hålla flytande. (”Försök att driva ett hotell i denna levnadsomkostnadskris när elräkningarna skenar!”) Men framför allt njuter han av ett mindre, mer hanterbart liv. Kanske är det de Vidas som uttrycker det bäst: 

– Det finns ingen mirakelkur mot beroende, det är för livet. Det är inte så att man har det i fem år och sedan försvinner det. Men titta på oss. Det finns hopp.