Det visar sig att Sverker Sörlin sitter på en hel del fakta om kvarterets byggnader. Inte konstigt kanske. Som historiker har han ägnat en ansenlig mängd tid åt att läsa på om hur vi, bit för bit, byggt upp våra samhällen.

Förra året stod den Åselebördige professorn för ett av 2022 års mest uppskattade sommarprat. Det handlade om hans egen ångest, men också om bildning och rättvisa – begrepp han vill slå extra slag för i tider av demokratisk och planetär kris. 

Nu är Sverker Sörlin aktuell med en reviderad utgåva av den klassiska boken och avhandlingen ”Framtidslandet” från 1988, om Norrlands första stora industrialisering åren 1870–1920. 

Många paralleller

Att avhandlingar överhuvudtaget ges ut som bok är numera ovanligt. Än mer sällsynt att de trycks i förnyad upplaga tre decennier efter utgivning. Men den gröna industrialiseringshajp som efter åratal av stagnation nu råder i norr har skapat en efterfrågan, enligt förlaget. 

Författaren själv anser att många – inte minst makthavare och miljardinvesterande bolag – kan behöva en historielektion om dåtidens expansion.

– Det kommer inte att bli likadant nu, men det finns drag i alla sådana här skeenden som man kan lära av. I det här fallet tycker jag också det är slående med de många paralleller som finns, säger Sverker Sörlin. 

Risken, påpekar han, är att vi skyndar in i något som vi inte riktigt förstår konsekvenserna av.

– Jag är inte någon hotinriktad eller utpräglat konservativ person, men jag tycker nog jag har lärt mig att det är bra att inte bara rusa iväg. Bara för att det verkar bra med någonting så måste det inte alltid vara det. Det kan man se om man går tillbaka till den period jag skrev om i avhandlingen. Man trodde det var så enkelt att förverkliga storslagna visioner. Men det finns ofta friktion. Krux längs vägen

Ett grönt föredöme

Sverker Sörlins förhoppning är att boken kan fungera som en slags klangbotten till dagens diskussion om det han kallar ”Framtidslandet 2.0”. I grunden är det en storslagen berättelse om hur Norrlands naturresurser ska göra att Sverige, och i förlängningen hela världen, undviker en brinnande klimatkollaps. Säll­synta jordartsmetaller ska exploateras, batteri­fabriker byggas och skogar huggas ner. Klimat­smarta material ska ersätta mer skadliga produkter och vips blir hela landet grönt och dessutom ett föredöme för resten av världen. ”Utan att någon någonstans behöver göra avkall på något alls”, som Sverker Sörlin själv beskriver visionen i det nyskrivna efterordet. Men så enkelt är det inte, säger han.

– Anläggningarna måste finnas någonstans, och de måste betalas. Det är inte gratis, utan en jättelik satsning. Och då kommer rättvisefrågan in. Vad ska energin gå till, vilka ska tjäna på detta, vilka ingrepp i naturen krävs och hur tillvaratas samernas och lokalbefolkningens intressen? Den motberättelsen har vi inte hört så mycket ännu.

”Att flytta var det normala”

När industrin – med aktörer som Hybrit, H2 Green Steel, LKAB och Northvolt – gasar på behövs också rejält med arbetskraft för att de gröna visionerna ska förverkligas. Regeringens samordnare har sagt att det kan behövas ett tillskott på upp till 100 000 invånare i bara Norrbotten och Västerbotten på några decenniers sikt. I kampanjfilmer med snövita berg, norrsken och skidåkning försöker industrierna nu locka människor från hela världen till ”den gröna revolutionen i svenska Arktis”.

Även kring förra sekelskiftet skulle de norrländska naturresurserna – skogen, jorden, malmen och vattenkraften – göra Norrbotten till en expansiv och spännande del av Sverige. Men efter en tid av massiv inflyttning och industriell expansion lämnades landsdelen fattig och fick med tiden färre människor, inte fler. I folkmun döptes Arbetsmarknadsstyrelsen, AMS, om till ”Alla Måste Söderut”.

– Det lovades runt men hölls tunt, ­sammanfattar Sverker Sörlin.

Att han nu sitter i en fåtölj i sin bokfyllda lägenhet tillika arbetsplats i Stockholm, över 60 mil från uppväxtorten, är symtomatiskt.

– Varken jag eller mina tre syskon bor kvar. Att flytta därifrån har länge varit det normala, säger han.  

Men nu är det alltså nya vindar som blåser, och det handlar inte om milda smekningar utan om stormbyar som ska leda till en dramatisk omvandling av bygderna i norr. 

Ett av dina budskap är att vi ska passa oss för att upprepa samma misstag som då. Vad innebär det?

– Det viktigaste är att inte ta för givet att allt går som man tror. Och fundera på skalan i omvandlingen och hur stor risk vi är beredda att ta. Energin är ett exempel. För att göra fossilfritt stål och järn krävs enorma mängder el – det talas om att tillföra 70 TWh bara för att klara den norrbottniska industrialiseringen. 

Som jämförelse kan nämnas att Sveriges totala elanvändning uppgick till 137 TWh förra året.

– Det är en vanvettig ökning, som borde föranleda frågan om vi kan effektivisera och hushålla med energin i högre grad – och då givetvis i hela landet, säger Sverker Sörlin.

Men det handlar också om att göra ”den gröna revolutionen” till ett bredare samhällsprojekt, fortsätter han, och lyfter fram staten som en nyckelspelare. 

– Det måste finnas en samhällsvision så att det här blir platser som människor vill bo på. Det handlar om sådant som attraktiva ­bostäder, ett rikt kulturliv och arbetskraftsförsörjning till offentlig sektor. Både små och mycket stora saker. Tillsammans kan det hjälpa – eller stjälpa om sådant inte lyckas.

”Det är tillväxtidéer”

En annan föreställning han tycker borde ifrågasättas i högre grad är den att Sverige, eller i detta fall Norrland, ska ta sig an det som egentligen är hela världens problem. 

– Även om man skulle mjölka varenda millimeter av de norrländska naturresurserna är det betydligt mer än så som krävs för att lösa klimatkrisen. Det här måste ju ske 10 000 gånger om på hela jorden. Och om tanken är att det ska fungera som en slags testanläggning, för att omvärlden ska förstå vad den ska ägna sig åt, bör man fundera på vad som är rätt skala. 

– Men det är inte det man vill. Man vill sälja mer bilar och exportera mer järn- och stål­produkter. Det är tillväxtidéer som ligger bakom. Och vi vet att när mängden material som omsätts växer så tenderar också det ekologiska fotavtrycket att göra det.

I din avhandling framgår att debatten om Norrlandsfrågan runt sekelskiftet rörde sig utanför de klassiska ideologierna, och att skiljelinjen främst gick i synen på moderniteten. Vem står för motsvarande tillväxt- eller civilisationskritik idag?

– Ja, vilka är det som är bärare av den? Det intressanta här är att Miljöpartiet har varit en väldigt stark förespråkare av satsningen i norr. Men den diskussion vi har nu, om att det finns baksidor av det gröna undret, kommer troligen att bli mer nyanserad om man sätter sig ner och ordentligt börjar räkna på kostnadsposterna där en del är ganska besvärande. Och då kanske miljöpartisternas entusiasm dämpas något.

Att se till att omställningen görs så effektivt, inkluderande och rättvist som möjligt står enligt Sverker Sörlin inte i kontrast till en kraftfull klimatpolitik för att få ner utsläppen.

Bland annat därför är han oroad över SD:s utpressningsläge i svensk politik. Han beskriver det som om kunskaps- eller bildningsresistensen finns inbyggd i den nationalistiska ideologin – något som är extra problematiskt då behovet av ny förståelse för vår tidsålder, antropocen, är viktigare än någonsin. 

– En hörnsten i den nationalistiska ideologin är att folket framför allt ska vara ett Folk. Och ett folk har instinkter – inte insikter. Att medborgare blir självständiga och tänker fritt är inte ett ideal för dem – de är mycket mer intresserade av homogenitet än av autonomi.

Hotet från SD

Flera gånger återkommer han till hotet från ytterhögern och erkänner att han tidigare inte kunde föreställa sig att vi skulle hamna i det läge vi nu befinner oss.

– De är bekymmersamt att även de som borde veta bättre nu låter sig påverkas av SD:s utpressning. Det här kan leda till en enorm skada – det är bara att titta på utvecklingen i Ungern.

I ditt sommarprat drog du en parallell mellan din egen ångest och en slags andnöd på samhällsnivå. Att vi lever i ett ohållbart system som kväver oss och att vi för att kunna andas måste revoltera. Hur menar du då?

– Jag tror att vi har slagit oss till ro. Det hade i alla fall jag. Min övertygelse är att vi nu måste våga vara obekväma genom att säga ifrån och reagera när utvecklingen går åt fel håll. Men det förutsätter nog en känsla av att något absolut ovärderligt håller på att försvinna. Och ibland grips jag nuförtiden av sådana känslor. Så var det inte förut.

Du har samtidigt beskrivits som en ­optimist. Är du det? 

– Jag tror inte att jag själv skulle beskriva mig så. Men jag har lätt att se saker från deras ljusa sida och är inte särskilt deppigt lagd. På en kollektiv nivå, som samhälle, tror jag att vi inte bara ska känna oss som optimister. Vi måste se sanningen i vitögat och kanske också behöver uppleva panik eller ångest – och sedan reagera på det. När vi väl gjort det är det lättare att åstadkomma förändring om vill att det ska funka.