Jag hade skrivit ett lätt uppgivet och ganska vemodigt inlägg efter nyheten att en rad spelare, som alla tillhört Hammarbys stomme i startelvan, nu lämnat klubben för att flytta till i tur och ordning Sydkorea, USA, Norge, Malmö och Hisingen, och kände mig just där och då ganska uppgiven och trött på hela fotbollsvärlden. 

Trött på den extremt snabba spelarkarusellen där lojalitet och klubbhjärta knappt existerar längre, där klubbarna värvar tonårskillar från Afrika och slipar dem tillräckligt vassa för att snabbt krängas vidare till Belgien eller Holland, medan fansen blint står och jublar över mångmiljontillskottet i klubbkassan. 

Ledsen över hela den pengakåta industrin som vår folkrörelse förvandlats till, med plastgräs och multiarenor som mest liknar själlösa flygplatser, och spelbolag som styr allt och lockar tusentals människor in i ­bottenlöst tragiska missbruk. 

Jag kände mig rädd för hur smutsiga agentnätverk med kopplingar till gängkriminalitet tar allt större inflytande över svensk fotboll. 

Och orolig för att vi ska gå åt samma hyperkommersiella håll som nästan hela den övriga fotbollsvärlden, sälja ut vår medlemsdemokrati och ge upp för att bli konkurrenskraftiga i Europa – snarare än att behålla det som gör Allsvenskan så unik och älskad av hundratusentals fotbollsfans i vårt land. 

Knappt tre månader senare är alla de där känslorna förträngda igen. Premiärhelgen är här och varenda cell i kroppen pirrar som inför en andra dejt med blixtförälskelse. Vi har väntat så länge på just den här dagen. 

Men fanns det ändå något befogat i vår oro? 

Har Allsvenskan tagits över av storkapitalet och kommersialiserats till oigenkännlighet, fast det har skett långsamt och successivt, som den där sägnen om grodan som inte märker när vattnet sakta värms upp förrän det plötsligt börjar koka och allt är för sent. 

Eller ska vi tvärtom vara stolta över att Sverige sticker ut som ett av de sista positiva och närmast extrema undantagen på ett världshav som förorenats av miljarder och åter miljarder från olja, energidrycker och spelbolag? Ett undantag där vi med en gemensam röst bojkottar diktaturer som Qatar och tydligt säger nej till VAR. 

Var allt verkligen så mycket bättre förr, när Allsvenskan snittade på fyra tusen åskådare på matcherna, då försäsongen spelades på frusna grusplaner och spelarna var glada amatörer från granngården? 

Hur mår egentligen svensk fotboll idag? Vart är vi på väg? 

För att undersöka detta stämde jag träff med några tunga supporterprofiler som alla har följt sina klubbar dedikerat, sen långt över fyra decennier tillbaka. Gubbar med ordentligt kött på benen och perspektiv på supporterskapet och synen på svensk fotbolls utveckling i stort. 

50 år på läktaren

Vi börjar i Malmö med en man som varit något av sinnebilden för supporterrörelsens frammarsch de senaste tio, femton åren: Tony Ernst. 

Han har varit ordförande för supporterklubben MFF Support och för den samlade supporterrörelsen i Svenska Fotbollssupporterunionen, SFSU. Han har skrivit otaliga motioner till årsmöten och debatterat allt från bengaler till föreningsdemokrati i alla tänkbara mediala sammanhang genom åren. Han brinner för och har vunnit kampen för medlemsdemokratins bevarande i svensk fotboll. 

Hans egen resa började 1974, när han skulle fylla sju år och hans morfar tog med honom till Malmö stadion på allsvensk premiär mellan MFF-Hammarby. 

– Bosse Larsson gjorde matchens enda mål, minns Tony Ernst, vars morfar hade gått på MFF sen 1925. 

– Nästa säsong firar vi hundra år som någon i vår släkt har stått på läktaren och sett MFF. Och 50 år för min egen del.

Sen tonåren har han gått stadigt på ståplats och sett det mesta både hemma och borta. Totalt har Tony sett sitt Malmö FF spela i 28 olika länder. 

När han jämför hur det är att följa Allsvenskan på 2020-talet jämfört med på 1980-talet är det två totalt skilda världar. 

– Precis allting har ju förändrats, säger han. 

Det som finns kvar, det är känslan inom en när man går på match. 

– Man är nervös innan, man är glad över målen vi gör och att man får stå och kramas med folk som håller på samma lag. Hela den saken är intakt, och det tycker jag man har lyckats behålla i Sverige, just för att det under hela resan varit en demokratisk idé. Men det som är annorlunda är att det har blivit så extremt stort, och angripet av kommersiella aktörer på ett sätt som nästan ingen annan kulturform.

”Det är Hollywood, bara en show”

Det kommersiella inflytandet påverkar numera varje steg i ens fotbollsliv, menar Tony Ernst. 

– När man ska köpa matchbiljetter så är det en speciell biljettaktör som tar ut sina avgifter. Så dyker det upp spelreklam överallt, i mobilen, på matchtröjorna, i sociala medier, för att man ska spela bort varenda krona, trots att det är väldokumenterat hur stort problem är med spelmissbruk. Sen ska det krängas merchandise, premiumpaket och tv-abonnemang för att mjölka ur allt. Och så är det allt prat om ekonomi hela tiden, och spelarnas värde som försäljningsobjekt. Man blir knappt glad längre när en spelare slår igenom för att han direkt ska säljas. Jag vill ha spelare som Hasse Mattisson, som är kvar hela sitt liv hos oss. 

Han tar engelska Premier League som skräckexempel på utvecklingen. 

– Chelsea har köpt spelare för sex miljarder under transferfönstret nu. De är helt inköpta, ingen som har gått i akademin. Jag var där 2019 på en match, det var helt tyst. Hela långsidan var full av turister som satt och filmade med sina telefoner. Alla fördomar blev bekräftade. De fick en VAR-straff med några millimeter, det är en sån fars. Det är Hollywood, bara en show allting. 

Magnus Hagström, även han legendarisk supporterprofil, frilansskribent och redaktör för ett av få tryckta matchprogram som finns kvar i Allsvenskan samt hedersmedlem i Hammarby fotboll som han sett spela sedan maj 1973, delar bilden av den globala fotbollens snabba väg mot själsligt förfall. 

– Det pågår en hyperkommersialisering av fotbollen globalt. Vi bryr oss inte längre om de stora ligorna som vi gjorde på 80-talet. Då var det självklart för mig att titta på Europacupfinalen, nu vet jag inte ens vilka lag som går dit. Den stora fotbollen har fjärmat sig enormt från den lokala fotbollen, och det har påverkat Sverige också. Inte minst gällande spelarna som ju är mer företagare i sin egen produkt idag, entreprenörer som ser en klubbtillhörighet som ett bra steg på vägen, ett rent karriärtänk.

Spelaromsättningen går enormt snabbt idag. Tittar man på Hammarbys a-lag så fanns endast tre av 31 spelare i dagens a-trupp med när säsongen 2019 avslutades för drygt tre år sedan (ytterligare ett par namn spelade dock i de egna ungdomslagen). 

Och när spelarna tidigare var plåtslagare, poliser och postiljoner uppväxta i Bagarmossen eller Bandhagen så är de idag högavlönade fullblodsproffs från Ghana, Gambia eller Gislaved. 

Inga bortafans på Söderstadion

Det kommer allt färre lojala hjältar som Micke Hellström, Per Karlsson eller Hasse Mattisson i dagens fotboll. Men hur påverkar det egentligen banden mellan supportrar och spelare i stort? 

– Det är ju så klart på många sätt en lite tråkig utveckling. Men den dödar ju inte engagemanget för klubbarna, som jag tycker är större än någonsin idag. 

Han utvecklar: 

– Om vi jämför med 90-talet, då var det ju några få klubbar som hade de här engagerade supportarna som alltid fanns med och som åkte på bortamatcher. Vi hade aldrig några bortafans på Söderstadion. Nu finns det ju inte en enda match då det inte står några hundra på bortasektionen. Minsta lag har ju engagerade fans som är beredda att resa över landet för att följa sitt lag. Det tycker jag är en kul utveckling.

Kärleken som förr kanske fokuserades på enskilda spelare riktas idag i större grad mot mer symboliska saker som klubbmärket, gemenskapen och klubbens kultur och historia. 

15 000 säsongskort var science fiction

Henrik Ståhl är AIK-supporter som följt laget sen sin första match på Råsunda som nioåring 1981. I somras skrev han så här på Twitter, som en sarkastisk kommentar till dagens fotbollsklimat: ”Minns när supportrar blev vansinniga när spelare såldes. Nu är det ’Nu åker vi! Välkomna till Excelpodden, glöm inte att ruinera dig hos Unibet!’”. 

Det där skiftet hos många fotbollsfans har gått nästan obemärkt förbi. Att många idag bryr sig mer om klubbens tillväxt och eget kapital, och ser talanger som rena försäljningsobjekt, än om att få behålla och bygga relationer till spelarna som blivande kulturbärare. 

– Det är jävligt tråkigt att inte kunna följa de här unga spelarna när de slår igenom. Som AAA (Amar Abdirahman Ahmed) som vi sålde nu i somras. Han gjorde bara några få matcher i klubben och ändå går han för sjuka pengar. De stora utländska klubbarna har ju oändligt med kapital och kan köpa våra spelare på ren potential. Den grejen är väldigt tråkig, säger han på en lunchkrog i ett snöigt Hammarby sjöstad i södra Stockholm.

– Jag har två tvillinggrabbar som är åtta år och just börjat bli intresserade av fotboll på riktigt. I den åldern är det väldigt viktigt med idoler, de snackar bara om Messi och Ronaldo hela tiden, men vet knappt vilka lag de spelar i. Det är varumärken. Och det kan bli svårt för oss att hitta liknande, någon halvkänd återvändare som kommer hem, som Guidetti, är ganska svårt att sälja in som idol till sina barn. Det är tråkigt, att man aldrig får följa de här spelarna i några år. Det går för fort nu. För 30 år sedan hade alla spelare en egen ramsa.

Han menar att det knappt går att jämföra Allsvenskan idag med hur det såg ut på 80- och 90-talet.

– Allt har blivit så mycket större, det går inte ens att jämföra. Det är mycket mer folk, mycket större intresse, många fler sätt att nå ut snabbt till jättemånga fler. Det är en utveckling som varken den största optimist eller pessimist hade kunnat förutse. Det mesta tycker jag är positivt. 

Den enorma mängd information som finns idag, genom traditionella och sociala medier, poddar, öppna och stängda forum är en av sakerna som förändrats. Det har fått Henrik Ståhl att vara ännu mer engagerad i AIK som 51-åring idag än han var som 21-åring 1993.

– Som den nörd man är, att man idag kan vara med och diskutera, stöta och blöta saker konstant, varje dag i olika forum. Det händer något nytt hela tiden runt ens klubb, och även om mycket är luft så håller det igång intresset. Det blir en positiv hets, en hype. Kolla på AIK, vi hade ju en ganska misslyckad säsong i fjol, men ändå har vi sålt 15 000 säsongskort nu. Det var ju science fiction för 20 år sen. Då spelade man träningsmatcher på Stadshagen i minus 100 grader och man kände alla som var där mer eller mindre. Och det fanns ju en charm i det också. Men allt har ju förändrats så otroligt snabbt och så otroligt mycket på så många plan. 

”Ganska obehagliga kopplingar”

När ett par mer objektiva fotbollsjournalister får ge svar är en sak åtminstone säker: allt går inte åt rätt håll. Och det kanske största hotet är den allt mer utbredda matchfixningen och de växande agentnätverk med kopplingar till organiserad brottslighet. 

– Svensk fotboll mår i stort mycket bra, med höga publiksnitt och att det är svårt att förutsäga vem som vinner sportsligt. Men det finns samtidigt väldigt stora problem i svensk fotboll, säger Viktor Asp, journalist på sajten Fotboll Sthlm som nyligen vann Svenska fans-priset Guldskölden som ”landets bästa lokalsportjournalist”.

– Bland annat handlar det om hur stort inflytande agentbranschen har. Exempelvis var AIK:s vice vd Fredrik Söderberg med i podden Tuttosvenskan nyligen och sa att ”vi äger inte längre transferprocesserna själva från start till mål, utan det gör andra intressenter”. Då får man väl tolka själv vilka han syftar på. Problemet är att det finns en ny generation av agenter som har kommit in i fotbollen och som har ganska obehagliga kopplingar till grov kriminalitet.

Samma sak berättas i en rapport från stiftelsen Tryggare Sverige från härom veckan, skriven av tidigare kriminalkommissarien Fredrik Gårdare. 

– Svenska klubbar har väldigt små sportsliga organisationer, och de ska då försöka föra talan mot världens största konglomerat med en massa skumma figurer, säger Viktor Asp. 

De två värsta kända exemplen på matchfixning i Sverige är den allsvenska matchen mellan AIK och IFK Göteborg 2017. Matchen ställdes in efter försök till matchfixning då Dickson Etuhu, en före detta spelare, försökte muta AIK-målvakten Kenny Stamatopoulos, vilket slutade i fem års avstängning för Etuhu.

Det andra är när den tidigare allsvenske stjärnan Pawel Cibicki dömdes till villkorlig dom i hovrätten. Han hade tagit emot en muta i form av ett lån på 300 000 kronor för att ta ett gult kort i matchen mellan Kalmar FF och Elfsborg 2019. Senare har Cibicki talat ut om sina egna problem med spel­beroende. 

– I de här fallen i elitfotbollen har agenter haft en viktig roll, för att de har en närhet till kriminella miljöer och kan ta väldigt bra betalt, säger Viktor Asp.

Stort och växande problem

Även Noa Bachner, fotbollsjournalist på Expressen, ser agenternas ökade inflytande i svensk fotboll som ett problem. 

– Det är en utveckling som har accelererat mycket de senaste åren. Det går mer pengar till agenter och de får mer inflytande, de påvekar mer, säger han över en fika vid Odenplan. 

– Jag ser agenternas påverkan i olika mönster i övergångar. Man kan se det i taktiska utspel av spelare som säger saker om klubbar eller personer för att påverka. Man kan också ifrågasätta tidpunkten för när vissa spelare flyttar ut. Rådgivarna har ju ett intresse av att göra affärer. Det finns ganska många spelare som har lämnat Sverige och inte fått någon speltid i Europa. 

Samtidigt har kriminella grupperingar trängt in i agentbranschen. Dessutom hålls den svenska fotbollsrörelsen till stor del ihop av ideella krafter, vilket gjort den mottaglig för organiserad brottslighet.  

– Det är ju väldigt väl dokumenterat att kriminella organisationer ger sig på ideella krafter i Sverige. I föreningslivet, för det finns bidrag att hämta, och i fotbollen finns det stora pengar. De kriminella krafterna är intresserade av alla sammanhang och verksamheter där det finns pengar. Det krävs mycket civilkurage för att försöka hejda det. Sverige som land erbjuder just nu inget speciellt bra svar på hur vi ska mota den här utvecklingen. Så att säga att fotbollen ska kasta fram ett svar för det är ju lite konstigt också. Men absolut, min bild är att det är ett stort och växande problem. 

Men agentbranschen och viss kommersialisering till trots är utvecklingen i svensk fotboll något vi ska glädjas åt och vara stolta över – det håller alla intervjuade med om. 

Allsvenskan har genomgått en massiv förändring de senaste decennierna och trots en stor kommersialisering och marknadsanpassning så har ändå det mesta blivit väldigt mycket bättre, roligare och mer levande. 

Alla är överens om grunden som gjort det möjligt. Medlemsdemokratin. Den så kallade 51 procentregeln, som innebär att alla föreningar som ingår i Riksidrottsförbundet måste vara ägda av sina medlemmar till minst 51 procent. Regeln gör Sverige unikt i fotbolls-Europa idag. Bara Tyskland har något liknande, men med en rad kryphål, som gjort att ytterst tvivelaktiga projekt som RB Leipzig kunnat släppas fram ändå. 

Det var bara tio, tolv år sen som regeln på allvar utmanades, och den svenska supporterrörelsen med SFSU och Tony Ernst i spetsen manade till kamp och slutligen vann striden. 

Idag tror ingen på allvar att det finns något hot mot 51 procentregeln längre i Sverige. 

– Det finns inget som tyder på att den är hotad nu eller på sikt. Det finns inga förslag som väntar och de flesta ser nog att den här modellen funkar bra, säger Tony Ernst. 

Medlemmarna stoppade VAR

Noa Bachner skriver just nu på boken ”Den sista utposten” som ges ut i september. Den handlar om ”hur Sverige blev en väldigt säregen fotbollsnation”, bland annat med utgångspunkt i att vi stenhårt står fast vid vår medlemsägda och föreningsdemokratiska modell. 

– Jag upplever inte att det finns ett så stort motstånd mot medlemsägande i Sverige längre, vilket det ju gjorde när vi hade den här striden runt 2007-2013. Nu säger till och med Bosse Lundquist, som var en av de stora förespråkarna för avregleringen då, att han inte längre tror att det här är vägen framåt för Sverige. 

Det som istället hänt är att klubbarna har hittat andra vägar att få in kapital. 

– Då hade ju klubbarna inga egna pengar och därför efterfrågade man sätt att få in kapital. Nu är det inte ett lika stort problem längre. Nu säljer de spelare för så otroligt mycket pengar och har mycket större centrala intäkter. 

Han menar rentav att Sverige är det land i världen med störst genomslag för supporter- och medlemsinflytande idag. Större än Tyskland för att det finns en större närhet i besluten, vilket vårt ihållande motstånd mot VAR är ett bra exempel på. 

– Där var medlemsrörelsen proaktiv och påverkade och skrev motioner till klubbars årsmöten för att stoppa det redan innan man kom till skarpt läge. 

På samma sätt har Sverige varit snabba och tydliga med att minimera inflytandet från Qatar och andra diktaturstater och deras försök till sporttvätt, som stora delar av fotbolls-Europa har tvingats ta till sig. 

– Den svenska medlemsrörelsen stoppade först sina klubbar från att åka dit på träningsläger och i förlängningen stoppade man även landslaget från det. Det går knappt att hitta något betydande inflytande från de här regionerna i svensk fotboll längre. Trots att det kommit upprepade propåer från Qatar och bolag i den delen av världen som vill in i Allsvenskan med pengar så har alla föreningar sagt nej.

Ägnat livet åt fotbollsdemokrati

När Noa Bachner ska försöka sammanfatta exakt vad det är som gör Sverige så unikt svarar han: 

– Det finns en idé om fotbollen i Sverige som börjar bli ovanlig, bland annat eftersom man värnar vad åskådarna tycker, mycket mer än i resten av Europa. I stora delar av världen är fotbollsklubbarna arenor för en renodlad global underhållningsindustri. 

Alla supportrarna jag pratar med har i stort sett helt slutat följa internationell fotboll. Många som tidigare kollade ligorna från England, Italien och Spanien varje helg bryr sig nu nästan uteslutande om Allsvenskan. Det har blivit för stort, för kommersiellt. 

Viktor Asp ser inga större risker för att Allsvenskan ska gå åt samma håll. 

– Just eftersom produkten är ganska dålig fortfarande. Och ekonomiskt är matchdagsintäkterna väldigt viktiga för klubbarna, där till exempel Hammarby har kunnat bygga en hel del av sin framgång på sin publik. Det kan inte till exempel Manchester United göra, som har en mycket större global marknad, där pengarna från tv-avtalen spelar mycket större roll. Vi är inte tillräckligt bra på fotboll för att kunna sälja oss tillräckligt dyrt. Det i kombination med att svensk fotboll är styrt av sina medlemmar gör att vi står stadigt, säger han. 

Finns det någonting som skulle få supporterprofilerna att sluta bry sig, sluta följa sina lag, att helt enkelt göra slut med sina fotbollsklubbar? På den frågan svarar alla tre genast samma sak. Om 51 procentregeln försvinner är det över. 

– Min gräns är väldigt enkel, den går vid huruvida fotbollen i Sverige är demokratisk. I samma stund som vi skulle slopa 51-procentregeln så skulle jag sluta gå, säger Tony Ernst. 

Han fortsätter:

– Jag har lagt ner 25 år av mitt liv på fotbollsdemokrati. Mitt liv handlar om det. Jag skulle väl kunna lagt det på nåt vettigare. Men fotboll för mig handlar i slutändan om huruvida jag som medlem äger min egen förening och har möjlighet att påverka de beslut som fattas. Det överskuggar allt.