Forskning visar att man får bättre resultat om man inte försöker bota narkomaner genom att straffa dem. Men trots att skademinimering visat sig fungera blir vi inte av med en restriktiv svensk inställning.

– Det finns många i de unga generationerna som driver på för en legalisering. Man får ha lite respekt för att folk då kan bli rädda för att narkotika ska förstöra livet för deras ungar. Kör man en väldigt slagordsbaserad debatt så får man även vettiga människor mot sig. Det behövs väldigt mycket folkbildning, säger Markus Heilig.

– Och Morgan Johansson har ju i alla år jag kan minnas blandat ihop avkriminalisering och legalisering. 

Legalisering handlar vanligtvis om cannabis och rör sig i ett spektra mellan önskan att helt släppa narkotikaklassningen, till diverse undantag för medicinsk behandling. Avkriminalisering är istället synonymt med att förändra den svenska lagstiftningen om eget bruk som sedan 1988 gör det kriminellt att vara påverkad.

– Frågar du oss inom beteendemedicin så är vi alla överens om att det är galet att jaga sjuka personer med polis. Men vi är lika ense om att vi inte vill ha någon legalisering av narkotika. Det har så många negativa konsekvenser för så många och det drabbar framför allt sårbara personer, säger han.

Jag var ju public enemy number one någon gång i början av 2000-talet om man pratade med folk på Socialstyrelsen.

Positiv förändring

Evidensbaserade förhållningssätt och vettig människosyn är ledord, men många debatt­örer vill inte balansera på mitten. Extremer överröst­ar experter. Själv har han också betrakt­ats som extrem, fastän han inte bytt åsikt. 

– Jag var ju public enemy number one någon gång i början av 2000-talet om man pratade med folk på Socialstyrelsen. Det är en realitet att jag fick ta väldigt hårda törnar. Jag var klinikchef i den del av Stockholm som hade 70 procent av Sveriges heroinnarkomaner och den kliniken lade man ner. Det var den maktlöshet vi kände då som ledde till den forskning vi gjorde, till vårt engagemang i policyfrågor.

De officiella riktlinjer vi har hade gått från att vara extremt repressiva, paternalist­iska och förtryckande, till att vara riktigt bra

År 2004 valde Markus Heilig att flytta till USA. Då hade substitutionsmedicinen buprenorfin, som är påtagligt mindre farlig än föregångaren metadon, introducerats i Sverige, men trots positiva forskningsresultat ville inte alla köpa att behandlingen fungerade.

Efter elva år i USA återvände Markus Heilig till ett Sverige där ganska mycket hade hunnit hända.

– De officiella riktlinjer vi har hade gått från att vara extremt repressiva, paternalist­iska och förtryckande, till att vara riktigt bra, både när det gäller att vara i takt med kunskapsläget, och när det gäller människosynen. Jag är med i ett av de vetenskapliga råden åt Socialstyrelsen, och tycker vi har en väldigt bra diskussion. 

”Det är signalpolitik”

Han uppskattar att kanske hälften av behandlingssfären fortfarande upprätthåller en repressiv kultur. Anledningen kan vara okunskap eller jobbmöjligheter för personer som vill utöva makt över svaga människor. För den politiska sfären är analysen en annan. 

– Jag tror inte att de politiker som excell­erar i vem som är mest narkotikarestriktiv egentlig­en bryr sig om den här population­en. Det är signalpolitik som handlar om att kamma hem poäng hos andra som tycker att det är bra om man är tuff på det här området. Och den förra regeringen har levt kvar i något Nils Bejerot-arv som bara är helt förskräckligt. 

Psykiatern Nils Bejerot är den svenska nolltoleransens stora anfader. Men att Sverige nyss bytt regering gör inte Markus Heilig mer optimistisk. Snarare ser han att den restriktiva hållningen som hamnade i socialdemokratin genom Bejerot härstammar från de konservativa leden.

Om ett liv är så trasigt att man ­drogar, är suicidnära och inte har nåt tak över huvudet så kanske man inte kan förväntas klara alla de här byråkratiska hindren längs vägen

Markus Heilig satt i expertgruppen för samsjuklighetsutredningen. Den kom 2021 fram till att det behövs ett huvudmannaskap som regionerna borde stå för, att det behöver bli god tillgång till vård och att en sådan också innefattar medicinska insatser. Att samla tvångsvårdslagstiftningen LVM och LPT under samma paraply rekommenderades också. Den stora frågan är om regeringen kommer att göra proposition av utredningsresultaten. 

– Sist det begav sig, med missbruksutredningen, då satte dåvarande Sveriges kommuner och landsting tvärstopp för det hela och ingen brydde sig om sakfrågorna. Det var så mycket lobbyverksamhet att det aldrig blev någon proposition av det hela. Utredningen hade utmärkta förslag – som förresten liknar det som samjuklighetsutredningen kom fram till, men man bara stoppade den i skrivbordslådan och gjorde inget åt det, säger han om en utredning från 2011. 

”Stötande med tankeförbud”

Ett tydligt huvudmannaansvar skulle kunna underlätta för beroende att hitta i det idag röriga system som beroende­vård utgörs av. Ett praktiskt genomförande kräver bland annat en skatteväxling och antas ta flera år – från det att någon först lägger en proposition i riksdagen.

– Om ett liv är så trasigt att man ­drogar, är suicidnära och inte har nåt tak över huvudet så kanske man inte kan förväntas klara alla de här byråkratiska hindren längs vägen som dagens behandlingssystem ställer upp på vägen, det måste vi ta hand om, säger Markus Heilig.

Frågan har det fastnat i en byråkratiprocess mellan Läkemedelsverket och utredningen, och tar sig ingenstans.

Han är också med i expertgruppen för den narkotikautredning som väntas bli klar nästa höst. En utredning som han och flera andra var nära att bojkotta.

– Det var extremt stötande att man fick ett tankeförbud, man fick inte utreda avkriminalisering. Men det finns många andra frågor som är viktiga, och utredaren, Thomas Lindén och hans medarbetare är kloka personer som vill åstadkomma förbättringar för patienterna. Så man får tänka att man får försöka hjälpa till att göra det goda man kan, säger han.

I oktober kom ett delbetänkande om vikten av att sprida naloxon, en substans som räddar överdoserande genom en simpel nässprej. Men delbetänkandet kom inte med någon praktisk lösning.

– Det är frustrerande. Det borde gå att göra naloxon receptfritt, det är en medicin som inte bara kan rädda liv, utan är i stort sett helt ofarlig. Men frågan har det fastnat i en byråkratiprocess mellan Läkemedelsverket och utredningen, och tar sig ingenstans. 

Markus Heilig sitter nu ”som på nålar” och vill att utredningen kommer igång med de stora frågorna. För honom är de skademinimering och tillgänglighet till bra och human vård. Och så avkriminalisering, men den får utredningen varken diskutera eller rekommendera.

– För att slippa det som du beskrivit så fint från ett brukarperspektiv, att det finns en hopplöshet att få hjälp som i sig driver folk vidare i en sorts utanförskap. Det handlar om resurser och utbildning, men också om kulturfrågor. Du måste ha ett system som välkomnar folk när de är redo att tillgodogöra sig behandling. Istället har vi en kultur där folk känner sig viktiga när de ställer upp hinder. Det är helt befängt.

För oss som vuxit upp i Sverige, där politikerna hela tiden talar om för oss som jobbar med patienterna hur vi ska göra, så kändes det ju närmast surrealistiskt.

Sverige kan lära av Portugal

Han önskar ett helhetsgrepp som kan hjälpa patienterna tillbaka in i samhället. Det kan gälla vaksamhet på kroppssjukdomar, leverinfektioner och annat som är vanligt i patientgruppen, eller att narkotikaskadade tänder står i vägen för att söka ett jobb. Och om tillgänglig sysselsättning. Med mera.

Förhoppningen är att Sverige kan se och lära av Portugal, där en ökänt katastrofal situation vändes genom en ny och skademinimerande strategi. Ett antal åtgärder kombinerades till en helt ny modell. En modell som är väldigt långt från det som utgör svensk beroendevård i dag.

– I Portugal sa de styrande att ”vi har ett svårhanterat problem, nu måste vi sammankalla den expertis som finns så att de kan berätta för oss hur vi ska lägga upp det”. För oss som vuxit upp i Sverige, där politikerna hela tiden talar om för oss som jobbar med patienterna hur vi ska göra, så kändes det ju närmast surrealistiskt.