Storstrid om språket – här hotar lärarna med strejk

Horacio Larreta, den höger­lutande borgmästaren i Buenos Aires innerstad (med drygt tre miljoner invånare), utfärdade i juni ett dekret som slog fast att det korrekta språkbruket är det som anges av den spanska Kungliga Akademin (Real Academia Española, RAE), som i sitt eget hemland just ställt sig i frontlinjen som den främsta förespråkaren för de traditionella formerna, och att lärare som avviker skulle drabbas av diciplinära åtgärder. Det sägs inte uttryckligen, men kan ses som underförstått att lärare också förväntas rödmarkera som språkfel i elevers inlämningsuppgifter om de är ”inkluderande” skrivna. 

Slog snabbt tillbaka

Alla tre fackföreningar som organiserar lärare i Buenos Aires slog snabbt tillbaka. Facket ADEMYS avfärdade RAE i ett uttalande som en ”från grunden reaktionär institution”, med en utvikning om dess roll i att marginalisera minoritetsspråk i Spanien, och förklarade att den under sken av opolitiskhet står för försvar av konservativa värden. De påpekade också att helt andra orsaker än inkluderande språkbruk antagligen ligger bakom att språkresultaten i Buenos Aires försämrats under de senaste åren. Om kommunen går vidare med planerna lovar ADEMYS, liksom de andra lärarfacken, att svara med strejk – vilket i så fall torde vara en av världens första arbetskonflikter över en lingvistisk fråga.

– Vad vi vet, har hittills inte staden faktiskt straffat någon lärare, men bara att dekretet finns har en avskräckande verkan. Men om någon lärare får tillrättavisning kommer vi svara med stridsåtgärder, säger Marisabel Grau, talesperson för ADEMYS.

Miljö för strider

Caballito är en klassisk Buenos Aires-stadsdel, några tunnelbanestationer från centrum, med mer eller mindre slitna vitkalkade sekelskiftetshus, lägenhetslådor från 50-talet, barer och pizzerior med omsorgsfullt vårdade historiska skyltar. Det moderna Argentina har intagit trottoarerna: stånd med chorizogrillar och presenningtäckta stånd med mobiltillbehör, leksaker eller kläder. Andra säljer krimskrams direkt från en filt på gatan. 

Vid lunchtid töms, som över hela landet, skolorna på det första skiftet elever och eftermiddagsskiftet strömmar in istället, distinkt separerade i grupper: de på den offentliga grundskolan i vita rockar, de privata skolornas elever i uniformer i sin skolas särskilda färger, och de på offentliga gymnasier i sina vanliga kläder. Skolan är inte en miljö som är främmande för strider; strejker återkommer årligen och tidigare har högerdebattörer slagit larm om ”vänstervridna lärare som indoktrinerar elever”. 

– Larreta gör det här för att positionerna sig, han är en av dem som hoppas bli presidentkandidat för oppositionen, han vill visa sig mer höger än konkurrenterna och det här är något deras kärntrupper gillar att bli upprörda över, säger Karina Olivares, som är grundskollärare. Vi möts i Ademys kontorslokaler, vars trånga korridorer är tapetserade med affischer som dokumenterar dess konflikthistoria, från de återkommande lönestriderna, till de nationella protesterna när två skolanställda dödades i en gasexplosion, och till försvar för den nya progressiva sex- och samlevnadsundervisningen. Karina Olivares talar lågmält och stillsamt, i kontrast till de radikala åsikter hon uttrycker. 

– När jag använder inkluderande språk framför klassen är det ett sätt att visa att alla räknas och på lika villkor. Jag har själv haft elever som funderat över sin könsidentitet, som tagit upp sådant spontant under lektionerna, och de behöver känna att de blir sedda och har skolans stöd. Hittills har jag inte fått någon tillsägelse.

Liknande resonerar Marisabel Grau om varför facket valt att engagera sig i en så otypisk stridsfråga.

– Som lärarfack tar vi inte bara strid för löner och förmåner. Förbudet inskränker mänskliga och konstitutionella rättigheter – inte bara för lärare utan också för elever, som rätten till identitet.  

För att förstå stridens dimensioner behövs till att börja med en liten jämförande språklektion. Svenskan skiljer mellan maskulint och feminint bara just i sina pronomen, han respektive hon, och som resultat har det språkliga nyskapandet också bara resulterat i det enda ordet ”hen”. I spanskan, däremot, är alla substantiv maskulina eller feminina, många ord har en manlig form som slutar på –o och en kvinnlig som slutar på –a, och de flesta adjektiv anpassar sig efter sitt substantiv. En manlig arbetare är ”obrero”, en kvinnlig ”obrera”. Flera manliga arbetare blir ”los obreros”, en motsvarande kvinnlig grupp ”las obreras”. Men här kommer den stora språkliga ojämställdheten in – en blandad grupp blir traditionellt också ”los obreros”.

För omkring tjugo år sedan började diverse progressiva grupper att här och där i skrivet material experimentera med former som ”obrer@s” eller ”obrerxs”, för att markera att båda könen inkluderades – det förra är särskilt fyndigt eftersom det ser ut just som en kombination av ”a” och ”o”. En nackdel är förstås att det är outtalbart. Det var då få, ens radikala, som använde det konsekvent; det förekom framför allt på affischer och liknande. Inte heller väckte det någon större motreaktion, eller ens uppmärksamhet. 

Men för några år sedan hände något. Dessa kryptiska tecknen var på väg ut och den mer uttalbara bokstaven ”e” etablerade hegemoni istället inom det alternativa språkbruket. Personligheter som den argentinska Youtubeshowen Pais de Boludos, en nyhetssatir, började hälsa på sina tittare med ”hola chiques”, som sammanslagning av ”chicos” (killar) och ”chicas” (tjejer). Som en sidoeffekt fick spanska språket, precis som svenskans ”hen”, också en form för att beteckna någon som varken vill identifiera sig som man eller kvinna. Det är kring detta lilla ”e” som den stora striden står.

Femenistisk våg

I den feministiska våg som gick genom flera latinamerikanska länder under 2010-talet, vars mest synliga resultat varit abortlegalisering i Argentina och grundlagsprocessen i Chile (med bland annat en 50-50 könsbalanserad grundlagsförsamling), blev det ett sätt att sticka ut och markera tillhörighet. Det började användas av politiskt aktiva unga exempelvis i stormöten under skolstrejker. 

Och sticker ut gör det onekligen. Till skillnad från det, i jämförelse, mer osynliga ”hen” kan konsekvent användning av e:et i vissa sammanhang betyda att 3–4 ord per mening tar nya former, och låta tämligen främmande för den som inte är van vid det. Karina Olivares medger att hon själv i vardagen ibland ”glömmer bort sig” och använder traditionella maskulina former. 

Med spridningen till talspråket började också motreaktionerna komma. Det spanska språket har sedan tidigare varit ett politiskt slagfält: i Latinamerika är det omdiskuterat huruvida olika länders lokala modifikationer är mer, mindre, eller lika korrekta som den europeiska varianten. I Spanien har striden handlat om ifall spanskan har en särställning eller inte jämfört med baskiska och katalanska. Man är inte ens överens om det bör kallas ”español” eller ”castellano”. Men den här striden ser ut att bli bittrare än de flesta.

En sökning på ”inkluderande språkbruk” på spanska, ger som ett av de första autokompletteringsalternativen ”inkluderande språkbruk löjligt”. 

Dikterat av politisk korrekthet

Argentinska Agustin Laje, en av de mest framgångsrika sociala medier-profilerna i den spanskspråkiga världens motsvarighet till alt-högern, har ägnat flera videor åt frågan och kallar inkluderande språkbruk ”språket för personer som är så indoktrinerade av ideologi att de byter ut sitt spontana språk, för ett som är dikterat av politisk korrekthet.” 

Mario Vargas Llosa, den peruanske författaren och Nobelpristagaren, formulerar sin kritik försiktigare och mer formalistiskt: ”Jag håller med om många saker i feminismen” sade han i mexikansk TV, men ”språk är något som utvecklas spontant och inte kan påbjudas” och det ”kommer inte ändra något i verkligheten för ökad jämställdhet”.

– Det motargumentet kommer hela tiden, men det har aldrig varit tal om att någon blir tvingad, säger Karina Olivares, med en viss frustration som antyder att hon hört invändningen förut.  

– Det är ett val för den som vill uttrycka sig så. Språket utvecklas också för att vi diskuterar det och försöker hitta sätt att tala som respekterar alla.

Frågan blev aktuell i Mexiko bland lärare efter en situation som var lite den motsatta mot i Buenos Aires: en lärare lovade att ”kasta ut” elever som använde de könsneutrala ordformerna från en distanslektion, videoupptagningen blev viral och universitetet drabbades av en proteststorm. 

Några länder har försökt en kringmanöver i frågan. En stilguide från den nya center-vänster-regeringen i Chile rekommenderar tjänstemän att undvika ord som ”forskarna” (som skulle behöva könsdeklareras) och skriva ”forskarkåren” istället. En liknande uppmaning ger kommunledningen i Mexiko City. Inte sällan resulterar det i något tillkrånglade konstruktioner. 

Argentinas president Alberto Fernandez, som i sociokulturella frågor brukar ställa sig rätt långt åt det progressiva hållet (kanhända påverkad av sin son, som med sina kvinnliga cosplay är något av en queerikon i landet), tog däremot tydligare ställning när han bland annat i ett tal i mars tackade ”argentinos, argentinas, argentines” som ställt upp i folkräkningen, den första som ställt frågor om könsidentitet. 

Elevarbeten om mångfald

Som så ofta i kulturkrig handlar det nog till stor del om en ställföreträdande fråga. På ett par årtionden har stora delar av Latinamerika, speciellt länder som Argentina, Chile och Uruguay, gått från konservativa samhällen till abortlegalisering, stor frihet att byta juridiskt kön och en offentlig diskurs som är lika noga med hänsyn till diverse minoriter som den västerländska, om inte mer. På väggarna i skolor som de i Caballito hittar man idag elevarbeten om mångfald med bilder på moderna samkönade familjer, eller frågor som ”vad är skillnad mellan tolerans och inklusion”. Till och med Karina Olivares stannar ibland upp och korrigerar sig för att hon använt någon utdaterad term. 

Samtidigt finns naturligtvis en stor konservativ minoritet, eller i vissa frågor majoritet, kvar och har nu blivit en ofta bitter opposition; ett fenomen som obekanta ordformer är enkelt att angripa och få medhåll i från mindre politiskt intresserade.

Samtidigt nämner Vargas Llosa ett seriöst motargument: att språkbruk snarare ändras spontant som en följd av sociala förändringar än att orsaka dem. Kritiker har nämnt att turkiskan inte ens har könsbundna pronomen, och att det knappast gjort landet till en jämställdhetsförebild. Bland Lajes alla vildsinta angrepp ur olika vinklar får han också med ett som kanske träffar hårdare: det är ”en fråga som bara intresserar människor ur övre medelklassen med dåligt samvete”.

Karina Olivares funderar.

– Det är ändå genom att tala om verkligheten som vi förstår den, och vilken terminologi vi använder påverkar hur vi tänker, och hur vi agerar. Det påverkar vad vi ser och hur vi kategoriserar det. Men självklart räcker det inte långt i sig utan att andra konkreta förändringar mot jämställdhet och inkludering kommer samtidigt, säger hon.

Kanske kan svenskan ge ett intressant föregångsexempel i du-reformen? Första halvan av 1900-talet tilltalade vi varandra med otympligheter som ”fru direktörskan”, ”licensiaten” och ”herr andre viceordföranden” (inte ”ni” som en del fått för sig idag). När Medicinalstyrelsens tillträdande generaldirektör Bror Rexed 1967 förklarade att han hädanefter tänkte tilltala alla i personalen med ”du” – och därmed lyhört uppmärksammande en redan pågående trend – slog det ner som en bomb och den ena institutionen efter den andra följde snart efter.

Det finns förstås skillnader. Det gamla språkbruket upplevdes av många som tillkrånglat och opraktiskt, och alternativen hade börjat växa fram spontant. Men det är ändå ett exempel på att ett språk förändrats snabbt – trots eller kanske på grund av att förändringen var politiskt laddad. Många du-förespråkare var ju helt öppna med att de kopplade språkbruket till socialdemokratins jämlikhetssträvanden och nedrivande av traditionella normer. 

Först i världen acceptera könsbyte

På gatorna utanför skolorna i Caballito, där den just nu tämligen pressade ekonomiska situationen avspeglas i allt fler tiggare, gatuförsäljare, igenbommade butiksfasader och avställda bilar som ägarna inte har råd att reparera, har de allra flesta i ärlighetens namn nog inte ägnat någon större tanke åt inkluderande språkbruk, ens för att motsätta sig det. Å andra sidan, för tjugo år sedan var det på samma gator antagligen också få som kunde föreställa sig att landet skulle bli först i världen att exempelvis acceptera könsbyte utan läkarintyg. 

– Jag tror att det skulle kunna slå igenom, om inte i hela samhället, så i alla fall som ett accepterat alternativt sätt att tala och skriva. Snabba förändringar har hänt tidigare, säger Karina Olivares. •