Jag vill fråga Stephen King något han aldrig tidigare frågats.
Jag är programledare för ett program som heter Pointless, och en gång gav vi 100 personer 100 sekunder på sig att räkna upp så många Stephen King-romaner de kunde. Jag undrar om du kan gissa vilka som är dina tre mest kända romaner i Storbritannien?
– Hmm. ”Det”? Kanske ”Carrie”?
”Det” och ”Carrie” var nummer ett och nummer tre. Kan du gissa vilken som var nummer två?
King funderar en stund över vilken hans näst mest kända bok kan vara. Till slut lyfter han blicken, han ger upp, så jag berättar det för honom. Nummer två var ”Varsel”, ”The shining”.
– Åh, wow! ”The shining”, den hade jag glömt.
Och det känns som en bra plats att börja. Stephen Kings karriär har varit så extraordinär, så fullmatad med succéer som nu vävts in i det allmänna medvetandet, och med böcker som betyder så mycket för så många, att han kan glömma, om än kort, att han skrivit ”The shining”. Hans böcker har sålt i över 350 miljoner exemplar och har omarbetats till otaliga filmer och tv-serier – och han är produktiv. ”Carrie” var hans först utgivna roman (1974), och den senaste, ”En saga”, är hans 65:e.
Finns inuti karaktärerna
Nu har han, vid 74 års ålder, vunnit Sunday Times pris för litterär excellens. Bland tidigare vinnare finns Ted Hughes, Seamus Heaney och Elena Ferrante.
King skrattar åt mitt påstående att läsarna skulle säga att han är vår bäste nu levande författare. Han har fel, så klart, men vad för slags man skulle han vara om han bara nickade och höll med?
Men om vi skulle göra en undersökning bland ansedda kritiker, tror du att de också skulle säga det?
– Nej, det tror jag verkligen inte att de skulle. Den bästa nu levande författaren om man frågar kritikerna? Vad heter han som skrev ”Försoning”? Ian McEwan. På den här sidan pölen skulle kanske Cormac McCarthy få rösterna, men det finns massor av författare som kan skriva bättre än jag. Men jag är nöjd med det jag gör och det är underbart att vinna priset. Det är bättre att vinna priser än att se sitt namn i en minnesruna.
Han är beredd att medge att han är bra på vissa saker, som till exempel att visualisera scener.
– Bill Thompson, som var min första redaktör, brukade säga: ”Steve har en projektor i sitt huvud.” Jag har alltid varit bra på att visualisera framåtrörelse, handling, berättande. Scener där människor är rädda och springer, är i strid eller befinner sig i en nervkittlande situation. Sådana scener ser jag väldigt tydligt.
Jag ska just fråga honom om det finns områden där han känner att han inte är lika bra som andra författare. Men som alltid ligger King steget före. Han berättar att en kritiker en gång sa till honom att han, som regel, inte beskriver människor.
– Jag sa: ”Nej, det är för att jag är inuti dem. Jag kanske beskriver dem om de går förbi en spegel eller måste stanna framför den.” Jag vet till exempel att Holly Gibney (från Bill Hodges-trilogin) nu börjar bli gråhårig, för jag såg det i en spegel. En annan sak som jag som regel inte gör är att beskriva kläderna som folk har på sig. Jag bryr mig faktiskt inte. Jag är inte något modelejon själv.
Jag är likadan – mina redaktörer frågar alltid hur mina karaktärer ser ut och jag säger: ”Han ser bara ut som någon kille, antar jag.”
– Någon kille, ja. Ja.
Nyckeln till skrivandet är att sätta sig ned och börja. Vad är din relation till att sätta sig ned?
– Det är svårt. Det är svårt att börja, eller hur? Jag tänker alltid: ”Jag har en förträfflig idé i mitt huvud.” Boom! Den finns där. Men jag vet också att när jag sätter mig ned för att skriva, när jag laddar ned det från mitt huvud till sidan, så kommer det inte att vara lika bra. Jag brukade säga att jag sätter mig ned och plockar upp en död fisk och säger: ”Hur luktar du idag, kära du?”
Sätter du dig alltid igen nästa dag, oavsett hur dåligt det är?
– Saken är den att om jag inte gjorde det här mellan klockan åtta på morgonen och lunch, vad skulle jag göra då? När jag är mittemellan projekt har jag en benägenhet att bara liksom fladdra omkring i mitt hus. Jag lägger saker i lådor och till slut brukar min fru säga: ”Ska du inte gå och skriva något?”
Nära döden
King är hemma i Maine på den amerikanska östkusten – han flyger inte – där han bor med sin fru Tabitha. Hon är också författare och de träffades på universitetet. De har en dotter och två söner och har varit gifta i 51 år. King började skriva som barn och sålde berättelser till sina vänner. Hans pappa var en resande dammsugarförsäljare som stred i Andra världskriget och lämnade mamman när King var två år gammal.
Han har skrivit att ”skrivandet gör mitt liv till en ljusare och behagligare plats”. Detta var särskilt sant 1999, efter en olycka med nästan dödlig utgång. King blev påkörd av en skåpbil när han var ute och gick. Hans ena ben fick frakturer på nio ställen och ena lungan kollapsade, han fick skärsår i huvudet och bröt ena höften. Efter fem veckor av operationer började han skriva igen – hans självbiografi kom till under den tiden.
Det nöje han finner i skrivandet för oss passligt in på Kings storartade nya bok, ”En saga”, en skildring av småstadsamerika och kampen mellan gott och ont. En klassisk King och uppenbart skriven med glädje. Enligt ursprungsmyten bestämde han sig i början av pandemins lockdown för att skriva något som skulle göra honom glad.
– Det stämmer bra. Britterna har ett uttryck som jag bara älskar. Det finns en spänningsförfattare som heter Robert Goddard och han vann ett pris, jag minns det fortfarande, som heter Thumping good read. Vad jag tänkte var att jag skulle vilja skriva en thumping good read (på svenska ungefär: kolossalt bra läsupplevelse). Tanken var att skriva något som gjorde mig glad och fick mig att glömma covid och Trump, politik och allt annat som jag brukade försjunka mig i varje dag. Det var i stort sett vad som hände.
”De är högerextrema”
Han är en av e bästa författarna när det kommer till barndom- och tonårsskildringar, vilket han fortsätter vara i ”En saga” – där huvudpersonen är en 17-årig pojke, Charlie Reade. Men han säger att det börjar bli allt svårare att nå sitt barndomsjag i skrivandet.
– Jag blev tvungen att ställa frågor till mina barnbarn och verkligen använda min fantasi. Jag tror att vår natur och känslomässiga sammansättning inte förändras så mycket mellan generationerna, men det är en helt ny värld där ute i dag med sociala medier, och jag var tvungen att anstränga mig för att sätta Charlie i den kontexten.
Hur ser han på sociala medier?
– De är ett giftpiller. Jag menar, jag tycker att det är fantastiskt att man, som till exempel efter George Floyds död, efter att han mördats av polisen, via sociala medier kunde få igång protester i städer över hela USA och runt om i världen. Men å andra sidan är det sociala medier som har spridit tanken att valet stals från Donald Trump. Och det finns miljontals människor som tror det, och det finns miljontals människor som tror att covidvaccinen är fruktansvärda. Några saker är bra, några är inte så bra och några är rent onda.
Jag tror att många i Storbritannien oroar sig över en växande fascism i USA, men King säger att det är ”lätt att överskatta” den.
– Det finns en stark politisk höger i USA och de har en megafon i en del medier. De är inte fascister, men de är högerextrema. De är säkerligen klimatförnekare, och det är ett verkligt problem. Men, återigen, det är det galna, som Qanon, som får uppmärksamhet i media. Man måste komma ihåg att Hillary Clinton slog Donald Trump med tre miljoner röster och att Joe Biden slog Trump med sju miljoner röster.
Vägs upp av anständighet
King har alltid skrivit om ondska i olika former, men det vägs upp av att han också alltid skriver om människors anständighet.
– Jag tror att de flesta människor är goda. De flesta gör vad de kan för att hjälpa andra. Det finns en historia om den amerikanske politikern Gerald Ford, som efter Nixons avgång var president en kort tid. Folk brukade säga om Ford – det här var när han satt i representanthuset – att om han på vägen till Kapitolium såg ett hungrigt barn i en dörröppning så skulle han ge det barnet sin lunch, för att sedan gå och rösta mot skolmatsprogrammet, och aldrig se motsägelsen. Jag tror att det gäller de flesta amerikaner.
– Jag råkar tycka att Trump var en förskräcklig president och är en förskräcklig person. Jag tror att han faktiskt ägnade sig åt brottsliga handlingar och jag kände absolut att han var en sociopat som försökte omstörta den amerikanska demokratin, inte bara av politiska skäl, utan för att han inte kunde erkänna att han förlorat.
– Jag förstår verkligen inte de människor som fortsätter att stödja honom. Men jag förstår att en kille som kör en pickup täckt med Trump- och NRA-dekaler – du vet, du får ta mitt gevär från mina kalla, döda händer – skulle stanna och plocka upp en främling vid vägen om det spöregnade, och säga: ”Vart ska du, kompis?”
– Den killen skulle kanske ta en omväg för att skjutsa honom dit, för folk som individer är goda. Jag tror att det ibland kan bli problem när de får bli en politisk grupp.
”Det är fantastiskt!”
Min tid med Stephen King är nästan slut och jag vill ställa en sista fråga å alla författares vägnar. Det finns människor som just nu skriver sin första bok, och deras hemliga dröm är att de 50 år senare ska ha sålt 350 miljoner böcker och att de ska vara älskade världen över. King har levt den hemliga drömmen, är det så härligt som man tänker sig? Det gläder mig att King svarar som han gör.
– Ja, det är det. Det är fantastiskt att jag kan försörja min familj genom att göra något jag älskar. Det är fantastiskt att jag får använda den talang jag fått och skriva berättelser som gör människor glada.
– När jag skriver fokuserar jag helt på mig själv och läsaren, det är något fint. Jag ska inte säga att jag aldrig i mina vildaste drömmar drömt om stora framgångar, men vad jag verkligen ville var att kunna försörja mig på det. Resten har bara varit vad vi kallar grädde på moset. Allt är grädde på moset nu.
