– Jag hann först, säger sonen Michael och visar oss in i föräldrahemmet där matsalsbordet är omsorgsfullt dukat med nybryggd espresso i kopparna, skummad havremjölk i kannan och färska kardemummabullar på faten. 

Hans pappa Stefan, som på grund av en knäskada och Parkinsons sjukdom går med krycka, muttrar något och tar sig med viss möda fram till bordet där han sjunker ner på en stol. Framför honom ligger det första exemplaret av boken ”Handbok i (miss)lyckat föräldraskap” som de har skrivit tillsammans.

– En del kanske hakar upp sig på titeln. Men jag skulle aldrig kunna skriva en handbok om lyckat föräldraskap, vi vill ju inte skriva folk på näsan hur de ska uppfostra sina barn. Det vore väldigt förmätet, säger han och får medhåll av Michael.

Michael Einhorn skrev en bok med sin pappa Stefan för att komma honom närmare. – Jag ville förstå varför han gjorde som han gjorde när jag var liten.

– Ja, och dessutom finns det redan många självhjälpsböcker om hur man blir en bra förälder. Jag skrev den här boken för att komma närmare min pappa, skriv-processen har varit lite som ett för tidigt dödsbädd-samtal mellan oss.

I boken, som delvis är skriven i dialogform, samsas personliga reflektioner av det allvarligare slaget med humoristiska inslag och fakta om föräldraskap och barn. Men genom alla kapitel går det en röd tråd, ett återkommande tema som är svårt att skaka av sig; Stefans känsla av att ha misslyckats som förälder.

– Framförallt som småbarnsförälder var jag en besvikelse, det skötte jag verkligen inte bra – vilket framgår i boken. 

Du skriver: ”En anledning till att jag var bortrest så mycket var att jag ville slippa ta hand om er. När ni kom till världen berövade ni mig min frihet.”

 – Det är ju en tillspetsad formulering, jag vet att den är provokativ. Men jag försöker illustrera hur det kändes när barnen var små, att jag kan säga till mig själv ”barnen väcker en viss känsla hos mig, men det är inte deras fel.”

I boken beskriver Stefan Einhorn hur han själv som liten ständigt längtade efter sin pappa, den kända cancerläkaren och professorn Jerzy Einhorn, och hur han storgrät när pappan berättade att han blivit föreståndare för Radiumhemmet eftersom han förstod att det betydde ännu mindre tid tillsammans.

– Han jobbade hela dagarna, även helger, och kom hem till middagen som vi åt klockan fem. Sedan försvann han in i sitt arbetsrum. En riktig arbetsnarkoman som satte jobbet först och barnen i andra hand. Jag var medveten om det här när jag fick egna barn, ändå kunde jag inte göra helt annorlunda och blev tyvärr också en rätt frånvarande förälder.

Men det misslyckade föräldraskapet handlar inte bara om att inte vara en närvarande pappa. När Stefan Einhorns tre barn var små kämpade han med känslan av att han kanske inte älskade dem. Det blev en mörk hemlighet som han inte berättade om för någon. Men så en dag, när hans tre barn alla var vuxna, vaknade han och kände att något förändrats.

– Jag satt i sängen en morgon och kände plötsligt att jag älskade dem, på riktigt. Det var en så stark känsla.

Hur känns det för dig Michael, att höra att din pappa kanske inte älskade er när ni var små?

– Av någon konstig anledning blev jag varken arg eller sur när pappa berättade det för mig. Jag kände snarare en lättnad över att äntligen förstå honom. Jag har gått igenom hela mitt liv med det här frågetecknet, vad handlar problemen med pappa egentligen om. Nu har det frågetecknet rätats ut och blivit ett utropstecken.

Du har ju sagt att det är tabu att inte älska sina barn Stefan, men att man först kan prata öppet om det när det har förändrats – det vill säga när man väl har börjat älska dem?

– Ja, det är ett av de största tabun vi har. Men man kan inte tvinga föräldrar att älska sina barn. Man kan däremot kräva av föräldrar att de ska ta ansvar för barnen. Att de ska skydda dem, ge dem värme och omtanke. Vi skulle ju aldrig haft med kapitlet där jag skriver om det här i boken om Michael eller något av hans syskon haft invändningar. 

– För mig var det viktigt att det kapitlet var med, eftersom det är en viktig pusselbit i att förstå min pappa. Jag tror att det förekommer att föräldrar beter sig som att de älskar sina barn, fast de inte gör det.

När jag lyssnar på er kommer jag att tänka på den där meningen om vuxna barn och deras föräldrar som har använts flitigt det senaste året i poddar och på sociala medier; ”Allt barnet vill ha av föräldern är ett förlåt, allt föräldern vill ha av barnet är ett tack.” Kan ni känna igen er i det?

– Det är inte ett förlåt jag vill ha av pappa, jag vill få förståelse för varför han gjorde som han gjorde och att vi reflekterar över det tillsammans medan han fortfarande är i livet. En del föräldrar väntar med att be om förlåtelse tills de ligger på sin dödsbädd, och som barn kanske man då får känslan av att allt blev bra till slut, typ ”jag förlät honom och nu kan jag gå vidare med mitt liv”. Men det fungerar inte riktigt så, det finns många lägen och många frågor som ska besvaras innan det där förlåtet kommer, säger Michael.

– Jag tycker inte det finns någonting att tacka för, om jag sätter barn till världen så är det min förbannade plikt att ta hand om dem. De har inte bett att bli födda, och man väljer inte sina föräldrar. Så jag vill inte ha något tack, jag vill bara att mina barn och jag ska gilla varandra och ha en bra relation, fyller Stefan i.

Far och son Einhorn känns överens om det mesta, i alla fall när de pratar om sin gemensamma bok. Inget tjafs, inga passivt-aggressiva kommentarer eller tjuvnyp. Stefan Einhorn beter sig stundtals lite som en besegrad ödmjuk fader, och Michael som den överseende, självsäkra sonen.
I en av bokens viktigaste scener beskriver de hur de är försenade på väg i bilen till en restaurang. Michael ska göra en vänstersväng, men trafikljuset slår om till gult. Då försöker Stefan få honom att köra fast det snart slår om till rött, och Michael säger ”Jag har precis tagit mitt körkort och tänker inte bli av med det för att du inte kan planera din tid. Om du inte fattar det är du en idiot!”

Förlåt för en freudiansk fråga, men inom psykoanalysen har det symboliska fadersmordet varit centralt, åtminstone historiskt. Det innebär att sonen på ett symboliskt plan måste ”döda” sin fader för att sluta vara en son och istället bli en vuxen, jämbördig man.
Har du dödat Stefan symboliskt Michael, är hela er bok i själva verket ett fadersmord? Eller sker det i bokscenen där du blir satt på plats av din son efter att ha lagt dig i hans bilkörning, Stefan?

– Jag vet inte riktigt, har läst för lite Freud för att kunna svara på det. Men visst har vår relation som pappa och son påverkats och delvis förändrats i arbetet med boken, absolut, säger Michael och bollar över frågan till sin pappa.

 – Jag upplever inte att du som man och son har försökt förinta eller ersätta mig, du har ju velat ha kvar mig i familjen. Däremot var det något i vår maktbalans som rubbades när du skällde ut mig i bilen för att jag försökte tvinga dig att köra snabbare. Efter den händelsen fick jag aldrig mer tillbaka min position som den maktfullkomliga fadern. Det var en väldigt stark upplevelse.

Är den fallna fadern en roll som passar dig?

– Ja, jag tycker det är mycket bättre såhär. Föräldrar har tyvärr en benägenhet att utnyttja makten över sina barn, det är ju mer en diktatur än en demokrati som man växer upp i som barn. Ibland har jag överutnyttjat min makt som pappa, men i den där bilscenen stod Michael upp för sig själv gentemot mig och det är jag stolt över.

Det finns även andra tillfällen under livet där maktbalansen mellan föräldrar och barn förskjuts eller förändras. Ett exempel är när föräldrarna blir sjuka, och behovet av hjälp och stöd från barnen blir mer påtagligt. I ”Handbok i (miss)lyckat föräldraskap” beskriver Michael Einhorn hur han reagerade när hans pappa blev diagnostiserad med den svåra kroniska sjukdomen parkinson.

– Jag var först väldigt arg på pappa för att allt gick mycket långsammare, jag levde i någon slags förnekelse och kände mig frustrerad över att han förändrades och delvis blev en annan person. Efter ett tag gick ilskan över, men eftersom pappa bara berättat för oss i familjen och ingen annan var det ändå lite svårt att förhålla sig till, det var liksom hemligt, säger han.

– Men det förändrades en kväll när jag och pappa tillsammans med vår kompis Arash skulle gå på Hard Rock Café och kolla på Super Bowl. Dörrvakten stoppade pappa och sa ”hur mycket har du druckit idag då”, och då svarade pappa ”ingenting, jag har parkinson”. Det var första gången jag hörde pappa berätta om sin sjukdom för någon utanför familjen, och från och med den stunden blev det lättare för mig att hantera.

Stefan, som har suttit tyst en stund och sett allvarlig ut, säger att Michael har hjälpt honom de senaste åren.

– Michael ligger liksom steget före, han ser vad jag behöver hjälp med redan innan jag ber om det. Han skjutsar mig till olika ställen, var med när jag opererade mitt knä häromåret och sedan har vi ju umgåtts väldigt mycket de senaste tre åren när vi har jobbat med boken. 

När jag läser ”Handbok i (miss)lyckat föräldraskap” kan jag inte komma ifrån känslan av ett ”happy end”, att allt blev bra till slut tack vare att ni talade ut med varandra och att kärnfamiljen Einhorn trots allt är en lycklig och lyckad familj.

– Det vet jag inte, pappa har fortfarande väldigt många år kvar att fucka upp vår relation. Sista kapitlet är inte skrivet än, säger Michael och skrattar. Vi har löst vissa knutar och problem i vår relation genom arbetet med boken, men inte allt såklart. Vi har inte haft en djupt dysfunktionell relation, men inte heller en überlycklig. Vår relation befinner sig någonstans där mitt emellan, och det är därför jag tror och hoppas att många kan relatera till det vi skriver om. 

Medan Michael pratar har Stefan tagit upp boken och bläddrat fram till slutet:

– Det du säger oroar mig, jag har nämligen själv varit rädd för att att folk kan uppfatta det på det sätt som du just beskrev. Låt oss kolla tillsammans i sista kapitlet hur boken egentligen slutar, säger han och läser först högt ur boken:
”Nej, så här kan vi inte avsluta boken, det blir för sötsliskigt”
Han slår ihop boken och tittar upp.
– Och efter den meningen så kommer jag med det här erkännandet att jag fortfarande tycker att jag har varit en dålig förälder, blir ledsen för det och inser att jag antagligen skulle göra samma sak igen.  Det är väl inte ett så lyckligt slut?

Men då säger ju Michael, typiskt för barn som vill trösta sin förälder, ”men pappa, så dålig var du inte, du tror att alla andra föräldrar är så bra”.

– Det är visserligen sant, men när jag ändå fortsätter att sätta på mig offerkoftan och gnäller om hur dålig förälder jag har varit säger ju Michael till slut ”nej, nu håller du käften ”, och han menar det på allvar.