Spränger bojorna med q-pop

Det som började med en enkel video på Tiktok har blivit till något helt annat. Koreansk pop på quechua stavas idag succé och Lenin kallas för q-popens grundare.

Ska vi vara helt ärliga så började det långt innan den där första videon. Själv säger Lenin att han är född in i musiken. Mamma Yolanda Pinares är en välkänd artist inom folkmusik från den andinska högplatån och har stått på scen i snart tre decennier.

– Hon uppfostrade mig med sin röst och sin sång.

I början jobbade hon på restauranger med livemusik och Lenin ammades bakom scenen. Långt innan han kunde gå gungade han i takt till hammarslagen från byggnader som konstruerades runtom dem i Lima.

Lenin var ett blygt och tillbakadraget barn. Han satt hellre hemma än att vara ute och leka med andra barn, lyssnandes när mamman och hennes vänner sjöng eller pratade quechua. Han har alltid gillat att sjunga och dansa saya, en rytm från den andinska högplatån Altiplano.

– När han ville vara ensam var det för att dansa framför spegeln. Han satte en handduk på huvudet och dansade, minns Yolanda Pinares.

I skolan blev Lenin medveten om människors olika förutsättningar och sätt att leva – och om sin egen plats i allt det där. Klasskamraterna tyckte att han pratade konstigt, med en sjungande dialekt som hör mer till bergslandskapen än till den urbana storstaden, han klädde sig annorlunda och var annorlunda.

– De andra barnen hade inte uppfostrats med den här nära kopplingen till sin egen kultur, så att börja skolan blev en krock med verkligheten. De hade ett annat sätt att se på livet, säger Lenin.

På grund av familjeproblem lämnade de Lima och storstadslivet under ett år. När de kom tillbaka hamnade 12-åriga Lenin i en ny skola.

Mobbningen var oftast verbal, men ibland blev den fysisk. Det var efter en sådan händelse han bestämde sig för att hitta en ny plats i klassrummet. Längst bak satt några tjejer som verkade befinna sig i en egen värld.

– Det var en speciell grupp för de skrattade och var liksom autentiska, inte så ängsliga.

De lyssnade på k-pop och tittade på koreanska skådespelare. Lenin kände sig genast hemma.

– De kunde se något vackert i det som de flesta tyckte var oattraktivt. Fast de aldrig hade rest var deras värld så mycket större än de andras i klassrummet.

Efter det var han fast. Det han under uppväxten fått höra var fult och fel var plötsligt något att se upp till. Tjejerna blev hans vänner och k-popen en del av hans värld. De konsumerade alla sorters koreansk kultur: från de populära TV-såporna och skådespelarna, till musiken med allt vad den innebar av rytmer, smink, koreografier och klädstil.

Idag kallar Lenin k-popen en tillflykt i vilken han fann sin egen motivation att göra musik. Men det var långt senare. Där och då var det framför allt en plats för att vara sig själv och känna gemenskap med andra som var lika fascinerade av det koreanska. Han tänkte att det vore häftigt om folk kunde känna samma sak för den andinska kulturen.

På köksbänken står ett fat med potatis och vit ost skuren i bitar. Genom fönstren hörs ljud från grannar och trafik. Lägenheten där Lenin och hans mamma bor ligger i ett enkelt område i norra Lima. Vardagsrum med kök direkt innanför dörren och två sovrum. I ena hörnet: sminkbordet med spegel och färgglada dekorationer.

Lenin är född i Lima, men quechuan och den andinska kulturen har de med sig från mammans uppväxt utanför Cusco, i närheten av den världsberömda inkastaden Machu Picchu.Yolanda Pinares var 17 år när hon blev ensamstående mamma. Lenin föddes prematur efter sex månader och tror att det har bidragit till deras nära relation. Själv hade Yolanda haft en komplicerad uppväxt. Tryggheten fanns i hennes mormor Teresa, som varken kunde skriva eller någon spanska.

– Hon var den enda som visade den kärlek och ömhet som min mamma tog efter. Det är nog därför den kärlek hon visar och har ingjutit, inte bara i mig utan i mina rötter och mitt ursprung, har varit väldigt uppriktig – och väldigt quechua, säger Lenin.

Under uppväxten var det Yolanda Pinares som var pionjär, med det som kallades modern andinsk musik. Hon och hennes generation experimenterade, mixade och utvecklade. Genombrottet kom när Lenin var runt fem år och snart var Yolanda Pinares en självklar referens för genren.

Inför en stor konsert med en symfoniorkester ville Lenin hjälpa till. Han var kanske åtta år när han ritade en scenklädsel och gav teckningen till sin mamma, som tog med den till sin kostymdesigner.

– Jag satt längst fram på konserten och såg hur hon hade på sig något som jag hade ritat. Det var stort.

Han fortsatte rita kläder och började komma med idéer till scenografin. När han blev större regisserade han musikvideor och till slut själva konserterna.

– Lenin har alltid varit en producent-typ. När han var fyra år stod han framför TV:n och studerade de som sjöng. Han sa hur de borde titta åt ett annat håll eller stå på ett annat ställe – som att han regisserade dem. Han tittade alltid på det konstnärliga: färger och former, berättar Yolanda Pinares.

Efter skolan började Lenin på psykologprogrammet. Termin lades till termin, men det kändes inte rätt. En dag reste han sig och gick ut från lektionssalen, såg mot spegelbilden inne på toaletten och frågade sig om det verkligen var det här han ville.

– I det ögonblicket ville jag kasta mig ut i havet och finna en plats där jag kunde vara mig själv.

Det var på väg tillbaka till klassrummet Lenin såg affischen på en vägg i korridoren: En talangtävling. Han berättade inte för någon. Ingen på universitetet visste att han sjöng. Men han gick dit och han vann.

– Det kändes som att jag blev det där barnet jag brukat vara igen och det enda jag tänkte var: Det här är vad jag vill i livet.

Macarena Piana Martínez är sen och urskuldar sig när hon kommer in genom dansskolans dörr. Hon är lärare i dansstilen k-pop och Lenins koreograf.

– Tata-rarara, huvud, bom-bom-bom, tara-da. Bakåt på tre slag, ner, upp…

Lenin och hans dansare följer hennes rörelser.

– Fot, huvud, bom-bom-bom, tata-rarara. Ska vi köra med musik? Kom ihåg att piruetten kommer precis efter: Ett, två, tre, pa-ram, påminner Macarena.

De övriga nickar samtidigt som de studerar sig själva i spegeln. Nästa stora mål är en konsert i Chile.

Att kombinera k-popens rytmer och uttryck med quechuan, dess symboler och danser har aldrig varit något konstigt för Lenin. 

– Det kan verka galet att blanda saker såhär, som att man blandar saker som inte hör ihop. Men jag hade sett sedan jag var liten att den andinska kulturen kan blandas med vad som helst, till och med en symfoniorkester. Därför har det aldrig känts konstigt för mig.

 Vårvintern 2020. Lenin la upp enstaka klipp på internet, men ingenting hände. Covidpandemin briserade och den tilltänkta musikkarriären sattes på paus. Han skrev klart slutuppsatsen i psykologi.

När samhället började öppnas upp igen följde han med Yolanda på turné och sjöng andinska låtar på hennes konserter. Han utvecklades som artist, men det var inte hans musik.

Det gick över två år efter de första inläggen på Tiktok. När nationaldagen närmade sig tänkte Lenin att han borde återanvända en låt om sammanhållning och bestämde sig för att spela in en ny version. Han bad en bekant med studio om hjälp.

– Jag sa att jag har den här låten, fråga mig inte vad det är eller vilket språk, jag ska bara sjunga det här så får vi se om det funkar.

De var klara på en halvtimme. Sedan bad han sin mamma filma honom med mobilen.

– Hon förstod kanske inte det här med k-pop, men när jag kom med nya idéer sa hon att hon skulle stötta mig, precis som jag alltid stöttat henne.

Han hade inget namn för projektet utan tänkte fortfarande på sin musik som andinsk. Den 27 juli 2022 lade han upp låten ”Cuando Estoy Aquí (Tusurikusun)”, tydligt influerad av k-pop. Morgonen efter kikade han nyfiket efter hur det gått för videon.

– Jag hoppades på kanske 150 reaktioner, för jag hade 80 följare på Tiktok, men den hade redan över 300 gilla-markeringar. Det var som ett tecken för mig.

Dag för dag ökade antalet visningar och gillanden. Flera noterade den ovanliga mixen.

”Wow, det här är som k-pop men på quechua, jag älskar det.”

”Fusion K-pop Peru”

”K-pop på quechua? Jag älskade det!”

”Det här måste vara Q-pop OMG”

Det var där bland kommentarerna som namnet q-pop först dök upp. Lenin började använda benämningen när han la upp fler videor. Efter ett besök i norra Peru där han sjungit med Yolanda och knappt haft någon internetuppkoppling kom han tillbaka till Lima och satte på telefonen. En låt han lagt upp precis innan resan hade visats över en miljon gånger.

I augusti 2023 släppte Lenin sin första EP, Amaru I, med fem låtar. Totalt har hans Tiktok-konto idag över 6,9 miljoner gilla-markeringar och enskilda videor har spelats över tre miljoner gånger.

När en presentatör frågade hur han ville introduceras slapp det ur honom ”Lenin Amor y Libertad” – Lenin Kärlek och Frihet. Sedan dess har artistnamnet hängt kvar.

–  ”Kärlek” för att quechua är en kultur som omfamnar dig oavsett var du kommer ifrån och jag har sett hur musik kan ena människor. ”Frihet” att vara sig själv, för det jag sökte efter var den personliga frigörelsen för den jag var. Jag ville omfamna det jag är, mina rötter och det jag tycker om, utan att någon placerar mig i ett fack. Tiden gav mig rätt. De två budskapen sammanfattar precis det jag vill göra med min musik.

Han känns alltid uppriktig; avskalad. Inga extra lager av påklistrad attityd. Orden låter genomtänkta, men inte regisserade. Han erkänner att han kanske verkar idealistisk och romantisk, men har inga problem med det.

Bland alla positiva reaktioner på de första låtarna fanns också negativa och förlöjligande kommentarer, inte sällan med en rasistisk, manschauvinistisk och klassfientlig ton. I ett starkt konservativt samhälle var det inte bara valet att omfamna sina rötter som irriterade folk. Sminket, kläderna och hans normbrytande uppenbarelse skapade minst lika mycket hat.

– Det var samma typ av kommentarer som jag hade fått ta emot i skolan. Jag blev arg, inte så mycket för min egen skull, men för dem som följde mig och blev inspirerade av det jag gjorde – för att kommentarerna skulle kunna hålla tillbaka dem så som de gjort med mig.

Samtidigt kändes det som att medierna såg honom som en karikatyr; ett lustigt barn som viftar på huvudet och sjunger på quechua. Han längtade efter att bli tagen på allvar.

I låten ¿Imaynata? sjunger han om en eld i sitt hjärta:

Jag är inte ute efter din uppmärksamhet

Bara tiden kommer att visa oss sanningen

– Det handlar om hur jag vill svara hatarna. Det är den Lenin som svarar medierna och alla rasistiska, manschauvinistiska meddelanden.

Låten fick snabbt miljontals visningar på Tiktok och har spelats över 670 000 gånger på Youtube. När den inhemska musikscenen har känts begränsande har internet varit hans sätt att nå ut.

I januari 2024 utnämnde musiktidningen Rolling Stone Lenin till årets visionära popstjärna och en av Latinamerikas viktigaste artister att hålla ögonen på. I höstas listade tidskriften Times honom bland nästa generations ledare.

– När jag började synas i internationella medier kände jag hopp. Mitt eget samhälle kanske ville hålla mig tillbaka, men när jag var med i utländska medier och de såg mig från andra sidan var det som att de förstod. Då kände jag att jag var på rätt väg.

 Oktober 2024. Snurrande kuber i rött och svart täcker skärmar längs scenens väggar och golv. En ljusshow pumpar i takt med de första tonerna och stora neonfärgade bokstäver i turkost lyser upp bakom honom: LENIN.

Det har gått drygt två år sedan genombrottet på internet – ett år sedan EP:n och hans första egna konsert i Lima. Nu står Lenin Tamayo på scen i k-popens hemland. Konserterna i Sydkoreas huvudstad Seoul är slutsålda, liksom biljetterna till resten av hans Asienturné.

Han bär ett vinrött vävt kavajliknande plagg från Cusco, utanpå ett tajt svart linne. Runt halsen: en skarf i samma tyg. På huvudet: svart basker. ”Resan börjar nu” sjunger han, men resan har redan börjat.

– Det var lite som att cirkeln slöts: en cirkel som påbörjades när jag upptäckte k-pop 2012. Nu slöts en cirkel och en ny påbörjades, säger han i efterhand.

Att resa till Sydkorea var något han hade drömt om, men också var nervös inför. Tänk om bubblan skulle spricka? Om han skulle känna sig alienerad i att försöka leva upp till något han inte är?

– Men det blev tvärtom. Hela upplevelsen av turnén fick mig att förstå ännu mer att jag måste omfamna det som gör mig unik.

Efter Sydkorea fortsatte turnén till Indien, Thailand och Vietnam. Överallt kände han samhörighet: Att komma från en av världens icke dominerande kulturer – med unika kännetecken, men också många gemensamma nämnare.

– Det stärker en att vara i ett land där ingen pratar ditt språk, men att det inte är något hinder. Sedan när du avslutar en konsert och folk skriker och vill höra ytterligare en låt eller sjunger tillsammans med dig på quechua... Det ger en styrka som om du skulle kunna stå emot hela världen.

Han ser sig själv som en ambassadör för det andinska. Förhoppningen är att människor ska förstå att ursprungskulturer är mer än ett foto i turistguiden; mer än en skyltdocka med inkadräkt.

– Att få vara en global bro till quechua är väldigt, väldigt mäktigt, konstaterar han.

 Under hösten blev k-pop en del av protesterna mot Sydkoreas president, vilket gav ytterligare en dimension till brobyggandet.

I Peru exploderade de sociala protesterna två år tidigare, i slutet av 2022. Vänsterledaren Pedro Castillo hade misslyckats med att införa undantagstillstånd, i sitt försök att ta sig förbi den oppositionstyngda kongressen. Istället tvingades han bort från presidentposten. Runtom i landet: blockerade vägar, paralyserade städer och protester som slogs tillbaka med våld.

Konflikten grundar sig i djup ojämlikhet mellan stad och land; mellan den vita eliten och landets stora ursprungsbefolkning. Rasismen är påtaglig och resurserna koncentrerade i ett fåtal händer.

– Att bara gå på gatan med andinska drag, eller att det syns att du kommer från landsbygden, är för vissa synonymt med terrorism. Staden är väldigt polariserad och tyvärr är det i hög grad den andinska gruppen som får lida, avskurna från allt modernt, säger Lenin.

Han har sett kampen på nära håll sedan han var liten.

– Jag förstod inte vad det var då, men såg att monstret min mamma kämpade mot inte lät henne utvecklas konstnärligt som hon ville. Det är ett komplext monster med många lager: rasism, manschauvinism, klassförakt, censur och politik.

Om Yolanda Pinares och hennes generation har tagit kampen mer explicit, är Lenins strategi betydligt mjukare. Han inser att hans budskap inte skulle få samma spridning om han var mer politisk. Istället vill han skapa empati för den andinska kulturen; påminna om att det finns en människa och en berättelse bakom det som kan verka lätt att kritisera.

– Kanske är det som hände mig i skolan, med mobbning och trakasserier, vad som nu upprepar sig på makronivå i hela landet. De som utövar våld mot en del av befolkningen kanske gör det omedvetet för att de har lärt sig det genom medierna, politiken och historien, utan att märka att de rör sig i en cirkel av hat.

I k-popen hittade han en rustning till sin egen kamp för att bryta stereotyper och polarisering. Han ser de sociala protesterna och sin musik som två sidor av samma mynt.

– Det är som om jag genom min musik hade skrikit av all min kraft, med quechuan och min röst; skrikit för att de skulle vända sig om och se mig. Nu ser de mig och jag kan berätta var jag kommer ifrån. Det känns viktigt.

I närheten av lägenheten finns en liten kulle. Det är en helig plats för inkakulturen; en ”huaca”. Det är en låg höjd, men från toppen kan man se ut över delar av Lima, liksom högre berg i horisonten.

Det är inte särskilt mycket folk ute, men snart närmar sig ett ungt par.

– Är det du som är Lenin??

Han ler och svarar jakande. Paret tar selfies tillsammans med idolen. Några dagar tidigare, inne i centrala Lima: En mamma med sin lilla dotter, kanske fem-sex år, går förbi en bit bort. Det är kväll och börjar bli mörkt, men fascinationen går inte att ta miste på när de kommer fram.

– Hon älskar din musik, förklarar mamman.

Snart kommer den andra delen av Lenins album, EP:n Amaru II. De nya låtarna skrev han delvis klart under Asienturnén och flera av dem reflekterar hans senaste år, men också vikten av att förenas med det ursprungliga.

– De nya låtarna är som en resa, uråldriga som människan men samtidigt moderna.

Han vill fortsätta ena människor: En äldre publik som känner samhörighet med barn eller barnbarn genom det andinska. En yngre generation som närmar sig sina rötter genom hans q-pop. Men också stad och land. Som när en grupp barn väntade på honom när han var på besök i en liten andinsk by, för att visa att de hade lärt sig hans låt och koreografi. För dem är han den moderna popstjärnan från staden, som talar deras språk.

– Det är därför jag tror att det är viktigt med kärlek. Musiken kan ena människor, för genom konsten kan vi se att vi alla är lika; att vi alla är människor.