När vi nu möts utanför hans studio i Vasa­stan är Lorentz till en början distraherad. Det är intensiv vecka, med både boksläpp och avslutningskonsert. Han stirrar ned i sin telefon och svarar knappt när tjejen på caféet frågar om han vill ha mjölk i kaffet. Det visar sig att han håller på att fixa det sista med en dikt han skrivit för Expressen. 

– Saint-Germain i Paris, det stavas ju med bindestreck. Ska jag ha det så eller är det snyggare utan i dikten? 

Jag röstar för att behålla, han tackar för min ”second opinion” och vi sätter oss i gräset medan jag berättar om den äldre kvinna jag pluggade skrivande med, vars texter var fyllda med kärleksförklaringar till honom. Lorentz är inte förvånad.

– Jag har en väldigt bred målgrupp och den är mycket äldre än vad man kan tro. Det är inte den vanliga ”popcrowden”. På mina konserter brukar man kunna se Kristian Luuk hänga någonstans i bakgrunden.

Oj, han är ändå gammal.

– Ja han är äldre. Men i poesin försöker jag nå de ännu äldre, 40-talisterna. Det är nästan det som är mest intressant med skrivandet, man behöver inte ha koll på Soundcloud-­musik för att uppskatta poesi. Jag ser fram emot att min farmor ska läsa boken så att hon förstår vad jag har hållit på med. 

Hyllning till det estetiska

Bokens titel, ”En dans den döda sommaren”, kommer från Edith Södergran och dikterna går att läsas som en hyllning till det estetiska och till de sköna konsterna. Lorentz menar att vi lever i en tid där det själsliga och andliga är väldigt frånvarande. Där mycket känns ogrundat och där allt går väldigt snabbt. 

– Jag får uppfattningen om att folk mest ser skönhet som yta. Men jag vet, i alla fall för min egen del, hur mycket det sköna påverkar livet i stort. Det är inget skämt. 

I en av dina dikter skriver du om ”kollektiv­ets korsett”. Känner du dig kvävd av samtiden?

– Jag anade att Dagens ETC skulle ta upp något av det politiska. 

Lorentz skrattar till och jag inser att personen som knappt svarade på tilltal för en kvart sedan är borta. Nu är han koncentrerad, även om han väljer sina ord med omsorg och det ibland tar lång tid att hitta dem. 

– Kvävd vet jag inte. Men idén om likriktning är påtaglig, folk speglar sig i andra och det är jobbigt att tänka annorlunda. Ibland känner jag att det är väldigt mycket folk på väldigt liten yta. Jag tror inte jag träffade en enda människa som inte var vänster under hela min uppväxt. Det blev som en helig sanning jag fått med mig utan att ens få ett val. Så ja, jag ville väl bryta upp med vissa delar av vänstern i diktsamlingen. Även om det finns en annan typ av konformism på högersidan också blir det väl naturligt att min kritik riktas åt vänster eftersom jag kommer därifrån. 

I diktsamlingen återkommer du till förlusten av ett språk. Jag gjorde en långsökt tolkning av att musiken är ett språk som du har förlorat eller valt bort. Känner du igen det?

– Jag tror det finns något där. Och det här säger jag inte bara för att ”pleasa” din tes. Om jag reflekterar över det så tror jag att jag haft ett behov av att uttrycka mig som musiken inte tillgodosåg. För jag kan känna igen att vilja säga saker men inte veta hur. Jag har letat efter ett språk och där har poesin funkat som ett bra uttryckssätt.

Vad är det du velat uttrycka som du inte kunnat säga i din musik? 

– Det är friare att skriva än att göra musik. Det är svårt att få saker att låta coolt i musiken, framför allt på svenska. Första dikten i boken handlar om min pappa och barndomsminnen, jag hade aldrig kunnat skriva om det i en låt. 

Han plockar upp ett paket blåa Camel ur jeansfickan. 

– Är det lugnt om jag röker här? Det känns lite gränslöst att sitta och blåsa rök på någon. 

Psykologiskt jobbigt

Medan han tänder cigaretten funderar jag på det drama som utspelade sig runt Lorentz för snart två år sedan. När smällen kom i slutet av sommaren 2020 blev jag inte förvånad, jag tänkte att söta manliga artister som gillar att festa liksom har en tendens att förr eller senare hamna där. Att den livsstilen är förknippad med sådana anklagelser, oavsett om de är sanna eller eller inte. En betydligt yngre ex-flickvän anklagade honom för att ha manipulerat henne och bjudit henne på droger. Lorentz hade en annan uppfattning om vad som hänt och trots att han gick ut med den offentligt var det få som ville lyssna. De flesta i musik-Sverige hade redan ”valt sida” och Lorentz fick inte längre vara med. 

När jag läst om dig de senaste åren har det varit med rubriker som: ”Lorentz slutar med musiken efter skandalen”. Som att det fanns en tydlig korrelation mellan det som hände och att du lade ner musikkarriären. Stämmer det?

– Det är svårt att bena ut vilket beslut som togs när. Jag tänkte att min tredje skiva ”Krig och fred” skulle bli den sista skivan jag gjorde. Efter drevet så kände jag att jag behövde uttrycka mig kring det som hände, så jag gjorde en till skiva för att nämna vissa saker.

Folk har ju varit fruktansvärt arga på dig, hur känns det att göra intervjuer och gå ut i offentligheten igen nu i samband med boken? Är du rädd?

– Nej, jag har inte formulerat det som att jag är rädd. Jag är alltid nervös inför intervjuer. 

Jag märker att Lorentz flyttat längre bort från mig på gräset. Som att han vill ta avstånd från frågorna jag ställer.

– Men nej, jag är inte rädd. Jag gjorde två långa intervjuer om det som hände i GP och DN. Där försökte jag få fram mina tankar och så. Nu fokuserar jag på mitt arbete, då blir spekulationer och rykten mindre viktigt. 

Men är det inte svårt att inte påverkas av en sådan hatstorm? 

– Det är sorgligt och jobbigt att tappa vänner och det är psykologiskt jobbigt att bli avvisad, alla människor som känner någonting tycker illa om att bli avvisade. Det är klart att jag är mer mån om vilka sammanhang jag sätter mig i nu, det behövs för att må bra. 

Dagen efter vi ses ska han spela sin ”sista konsert” i en kyrkolokal i Stockholm. 

Är det verkligen din sista konsert? Jag tror inte på dig. 

– Jo alltså, det är min sista konsert. Det känns så mäktigt att över tusen personer har köpt biljetter trots allt. Vi har haft ett fint ­utbyte, jag har fått göra min musik och kunnat ha en framgångsrik karriär och de har fått ­massa bra låtar. Det har varit en bra deal. ­Musiken har byggt mitt liv men nu är det ­kapitlet över och jag kommer inte titta tillbaka. 

Dagen efter står jag på ett gungande ­kyrkgolv och hör fans skrika till hans största hits. Och trots att konserten är underbar, att lokalen är välfylld och att Lorentz är en stjärna på scen är det med en viss sorg jag lämnar spelningen och ger mig ut i vårregnet. Det är tydligt att en era av evig ungdom tar slut just där.